Något som jag tycker smakar riktigt, riktigt illa, är när jag ser personer förminska, visa respektlöshet och utelämna en partner offentligt. Det är lågvattenmärke att göra det mellan fyra ögon, men ute bland andra…
När jag ser och hör dessa övertramp xxl, vet jag att den där relationen är dödsdömd. Det behöver inte nödvändigtvis vara högljutt och uppenbart, utan värderande och med inbakade manipulativa insinuationer. Mästrande blickar…
Kärlek, respektlöshet och krigspolitik kan aldrig leva under samma tak. En person som känt frihetsvindarna svepa in stannar aldrig i det förkrympta.
Personer som lyckas hålla ihop över tid har några gemensamma drag: de behåller alltid respekten, lyssnar, dödar aldrig någonsin närheten genom tystnad, ett tonläge som aldrig försöker besegra, ger blickar som kommunicerar: ”jag finns här för oss.”
Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Sant! Har just gått isär där en del av anledningen till att kärleken dog va just bristen på respekt och kommunikation. Man måste vara medveten om bristen båda två, fick kämpa över 1 år innan min exman insåg problemet. Efter nästan 12 år fick jag tillslut modet att förklara att det inte fungerar som vi hade det. Nu är vi vänner för barnens skull, men visst vill jag sparka honom i häcken imellanåt när han inte tänker sig för innan han pratar och agerar. Men det får jag göra verbalt när barnen inte är med, och jag har gjort det ett par gånger redan!
Otroligt hur lågt det faktiskt kan sjunka… Från att ha Älskat varandra sänka. Varför? Vi har så dålig kommunikation. Han frågar aldrig om vi ska ses i helgen utan tror att jag ska fråga. Gör hellre saker med sin son som han gör det mesta tsm med. Nu är det på sluttampen och han sa: Hoppas jag träffar någon med större rumpa” Vet inte om jag ska skratta elr gråta. Känns som han sänker sig själv genom sitt låga agerande
Klockrent! När man älskar någon och är trygg i sig själv finns inget behov av att förminska någon annan. Gör ont att se någon i sin närhet bli utsatt för det…
Jag tänker att det handlar om att se på vad man själv bidrar med i relationen. Jag har levt med en man som jag tyckte var egoistisk, hänsynslös och kall. I slutet av vårt äktenskap fick han en autismdiagnos. Nu är jag i en relation som har inneburit stor personlig utveckling för mig. Nu tänker jag att det också i stor utsträckning var jag som inte kunde hantera mitt stora driv, min styrka och mina starka känslor. Han gjorde sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Det gjorde jag med men jag kunde inte hantera de känslor som väcktes inom mig. Ibland är man bara inte rätt för varandra ens när båda gör sitt allra bästa. Då kan det bli som du beskrev. Man blir sämsta tänkbara version av sig själv. Det är en oerhörd gåva att hitta en människa som får en att bli bästa tänkbara version av sig själv. Och jobbigt att se och ta ansvar för att jobba med sina egna tillkortakommanden istället för att skuldbelägga den andra.
Michael. Jag önskar du hade rätt. Men alla såna där förhållanden dör tyvärr inte. Tyvärr kan det lätt hända att den som blir förminskad aldrig inser det. Aldrig vaknar. Aldrig ställer sig upp och går. Det där kan helt enkelt bara bli ens vardag. Om ändå alla såna där relationer bara kunde dö…
Fast Petra35 – ett levande förhållande (motsatsen till dött förhållande) är väl inte ett förhållande där den ena hela tiden blir förminskad? Ett levande förhållande är balans och välmående.
Jag tror du missförstod mig. Självklart är det så. Jag menar bara att hoppas att alla förhållanden där ena parten hela tiden blir förminskad skulle dö. Å då menar jag upphöra. Såna förhållanden borde ingen vara i. Men jag har sett det på nära håll i hela mitt liv. Respektlöshet. Och jag önskar att det förhållandet hade dött.
Det jag är mest rädd för att väl att jag själv aldrig ska förstå att jag är värd det bästa. För jag kan redan nu se att jag ofta sätter mig själv i underläge i relation till män. Typ jämt…
Å samtidigt vet jag att frågan borde vara ”vem är värd mig”…inte ”vem är jag värd”? Förnuft å känsla…ibland vore ett samspel bra 😀
Du har helt rätt Michael! Efter ett offentligt övertramp är det verkligen dödsdömt, jag har varit med om det, för ca 10 år sedan. Men först när separationen var ett faktum, kom den insikten som en smärtsam klar blixt från himlen. Varför lämnade inte jag honom för 20 år sedan, jag brottas med den tanken. Vad led jag av som inte var stark nog att inse vad den smygande förminskningen i vår relation gjorde med mig? Eller kan även den bäste, med trygg barndom och normala personlighetsdrag sakteliga förminskas utan att man förstår det?
Jag håller med Petra, att sådant förhållande borde ta slut fort! Jag gjorde slut tre ggr de första två åren men lik förbaskat gick vi tillbaka till varandra. Idag är jag så in i Norden förbannad på mig själv över det, hur hade mitt liv sett ut om jag aldrig låtit han komma tillbaka till mig? Och att jag redan som 18 åring träffat en sådan man som jag träffade förra året, en lugn, omtänksam, trygg, stabil och trogen man, som bara genom några träffar både tog på mig, såg på mig och pratade till mig på ett sätt så man kunde tro att han var en ängel från himmelen! Hade jag bara vetat att kärlek kunde te sig så, så hade exet inte haft en chans i konkurrensen, men jag visste inte!
Idag har jag insett att förminskningen absolut har med exet att göra. IOM att vi träffas så sällan så var det ett av våra barn som uppmärksammade på hur jag blev i hans närvaro, och mitt unga vuxna barn har sagt, du måste lova mig att även om det blir slut mellan pappa och hans kvinna, att du aldrig går tillbaka till honom igen.
Efter den insikten började jag analysera mig själv och uppmärksammade att jag får ett försvarande sätt i mötet med exet samt att jag får ett ursäktande sett, att jag typ upptar hans tid, eller ifall jag inte kanske får fram mitt budskap på ett tillräckligt bra sätt när vi föra en diskussion.
Samtidigt finns en uppdämd underliggande ilska över att jag tillåtit mig förminskas och inte försvarat mig till min nackdel när vi ska språkas vid, vilket gör att jag helst vill undvika all kontakt så långt det går. Skadan är redan skedd för flera år sedan, ett ärr värre en själva separationen, dessutom vet jag idag att han känner väldigt mycket skuld över hur han kunde bete sig så mot mig, så från hans synvinkel är det heller inte lätt vid minsta kontakt. Men det har hjälpt mig i min bearbetningsprocess att han förstår sina övertramp och idag vet han inte hur väl han vill mig i mitt liv och han har sagt att han genom vår separation har lärt sig att akta sig för vad man säger till andra människor.
Han ångrar sig, och han är egentligen en fin kille, men med en trasig uppväxt, där han redan som 13 åring bad sin mamma lämna honom pga att pappan var och alltid har varit alkoholist,
Min mor sade till mig när vi var unga, det är du Anna som får vara den starke, för du vet inte hur det är att behöva ha en far som är alkoholiserad. kanske jag hade behövt höra något annat, vem vet.
Det skulle stå att han redan som 13 åring bad sin mamma lämna hans pappa, inte honom
Anna, jag kan känna igen mig lite i det du skriver. Jag har ett långt och bra äktenskap bakom mig. En alldeles sund och härlig relation. Tyvärr gick vi skilda vägar ändå, men har en god relation idag ( 6 år efter seperationen). Strax efter att vi delat oss träffade jag en ny man. Helt motsatsen, vilket jag nog föll för. Vi har haft en relation nu på 5 år, men har egentligen inte varit alls bra från början. Vi testade sambo livet men det bröt jag efter 1,5 år. Blev inte bra med honom, mig och mina barn. Har sedan 2,5 år tillbaka levt i ett särboförhållande och jag upplever det som att hans riktiga jag kommer mer och mer fram. Men så fort det blir slut är det jag som drar tillbaka honom. Vad har han gjort med mig? Alla dem fula och dumma ord han sagt till mig, som han har bettet sig mot mig. Hur har jag blivit? Jag blir så arg av bara tanken. Jag har lämnat så manga ganger… men vill inte sitta här om ytterligare 5 år och skriva samma sak… Det du skriver om ett ursäktande sätt…précis så är det för mig. Nä nu får det bli tanke till handling.
Snälla Vilsen…gör inte mitt misstag! Jag anses vara både en stark, driftig, företagsam, varmhjärtad och snäll människa i de flesta människors ögon jag träffar och kan inte fatta att det kunde hända mig. Kanske är jag lite för snäll och hjälpsam att det var min fälla. Jag vet att vi båda två har orsak till svårigheter i vårt förhållande, men jag vet också att han kunde inte förändra sig för att kunna bemöta mig, utifrån mitt sätt att se det, på ett respektfullt sätt.
Du kallar dig för Vilsen, vilsen kan man få lov att vara ibland, men inte mot sig själv. Jag anses nog vara en ryggrakad kvinna som vågar prata om saker som andra i bland kan vara konflikträdda för, men det viktigaste sammanhanget vi behöver vara ryggrakade i är mot oss själva. Men naturligtvis har det funnits väldigt många fina stunder som vi hade tillsammans, för annars hade vi aldrig hängt så länge som 27 år tillsammans….men jag är ju på detta forum och pratar, vilket innebär att jag ännu inte riktigt mår bra. Fortfarande är man i en fas där alla pusselbitar ännu inte ligger på plats…det vara som om han dog för mig fast värre, för han lever och jag måste förhålla mig till honom. Och då kommer gamla saker upp.
Jag hoppas också, som du efter 6 år, att jag verkligen inte ser på honom som en treåring utan med respektfull glädje, mitt mål är att komma dit.
Jag önskar, nu i efterhand att vi gjorde slut första gången, för jag vet när första förminskningen kom och det var efter 2 år. Och vårt äldsta barn som är 25 år, har samma slags heta temperament och rationella personlighet som sin far, och exets farfar hade samma temperament. Så det är något som ligger i generna har jag upptäckt….
….och är det så för dig Vilsen… så kan du aldrig ändra på honom….bara på dig! Älska dig själv lite varje dag, lev, hitta på roliga saker, ta hand om dig, lev i harmoni…
…hur är det med ditt ex som du levde länge ihop med, kanske ni kan bli tillsammans igen jag har sett par som varit tillsammans i 25 år varit i sär i 8 år för att sedan leva resten av livet tillsammans, har två grannar lite längre från mitt hus som gjort så och de verkar leva ett harmoniskt liv…
Lycka till med att välja dig själv och helt rätt låt allt bli till handling nu
Kära Anna, tack för dina fina ord.
Anna, en liten sak bara. Ibland undrar jag om det endast är min känsla… Kände det tidigt att jag kunde inte göra saker och ting som jag brukar. Det kändes liksom inte naturligt. Så enkla saker som att gå iväg och träna mm. Jag har barnen varannan vecka, och när vi träffades för ca 6 år sedan, hade jag och barnen bestämt vad vi skulle äta. Så sa jag till min partner då att komma och kaka med oss. Han föreslog en annan maträtt…och så blev det. Det är så mycket som jag inte riktigt förstår. Känslan går inte att beskriva i ord. Vi kan sitta och prata han och jag, bestämma saker och ting. När jag sedan sitter i min bil och kör till exempel till jobbet, så tanker jag. Näää vad fasiken sa vi nu Nä det vill ju inte jag! När vi bråkat så har jag blivit kallad på det ena och det andra. När förklaringen kommer sen är det att han varit arg, ledsen. Att vi har humor båda två. Men det kvittar kanske egentligen vad som är rätt och vad som är fel. För det känns inte bra i min mage. Det värsta är att jag sjunker mer och mer till hans nivå. Senast för en helg sedan bad han mig att dra åt helvete, Vi hade bråkat lite och ja jag vräkte också ur mig saker. Han ber mig dra åt helvete och han ville aldrig se mig mer. Stod ungefär 2 mm från mitt ansikte när han skrek det. Ja jag tog mina grejor och körde hem. Ledsen men ändå lättad. När vi sedan hörs två dagar efter, han horde av sig. Så menade han inte det.. Å så sager han lite så där, men jag vet inte vad du vill men vi ska kanske dra ett streck over allt. Ja sen är det nästan jag som ber om ursäkt och vi är tillsammans igen. Mina barn tycker inte att jag ska ha en relation med honom. Dem tycker inte att han är värd mig. Min familj tycker inte det och mina vänner. Fast ska jag vara ärig har vi knappt umgåtts med någon mer än oss själva…
Blev lite konstigt med vissa bokstäver märkte jag. Men det som är mest viktigt att notera är meningen: att vi har humör båda två ska det vara, inte humor…
Vilsen…du vet nog redan att den här relationen inte är sund. Om alla runtomkring dig reagerar och ser att du är värd något bättre så tycker jag verkligen att du ska lita på att de har rätt. Vad är det som får dig att stanna hos någon som behandlar dig så illa? Va bra att du har humör…använd det å ta dig till en bättre plats!!! ❤️❤️❤️
Tack Petra35… Jag har använt ditt humör många gånger. Har tagit mig ur, men så pratar vi och lovar fram och tillbaka. Jag vill någonstans tro att alla kan förändras, att vi vill åt samma hall. Det vill vi nog, men jag känner mig inte glad längre. Tycker det varit så himla mycket ”skit”, så även om han skulle ändra sig, att vi skulle få till en harmonisk relation så känns det för sent. Man kan ju saga batter sent än aldrig, men jag vet inte om det gäller alltid. Det som känns värst är att tänka mig honom med ngn annan. Men jag vet innerst inne att det är ingen relation jag vill vara i. Ska åter igen hitta mitt mod och kraft.
Kära Vilsen, jag tycker också som det låter som du bör ut ur den här relationen snarast möjligt! Ser du vad du skriver, att både dina barn, vänner och familj tycker du ska lämna? Du skriver att du haft en bra relation i ditt tidigare äktenskap, använd den erfarenheten som kompass! Det där du är i låter inte som kärlek utan ett ömsesidigt destruktivt beroende. Det verkar som du tappar bort dig själv i hans sällskap! Och du kan INTE förändra någon som inte vill själv!! Ta gärna hjälp utifrån om du känner att du behöver för att få mer kraft. Lycka till!
Vilsen… det är försent! Hur mycket han än skulle vilja börja arbeta med sig själv så har du dina minnen kvar och jag tror att du lever i en illusion av att du älskar honom…istället handlar det säkert om att du så är så längtande efter sann kärlek, längtande efter att han ska visa dig respekt, du lever i hopp om att dina ord ska få honom att växa som person..men det kommer aldrig att ske. Sådan ska finnas med från början i ett förhållande…
…om du inte kan ta till dig detta utav oss här på detta forum bör då gå till en psykoterapeut och be om hjälp.
…det är lätt för mig att verka som om att jag vet och kan allt…men hade detta forum funnits när jag var ung, eller hade någon vän till mig sagt det de sade efter skilsmässan till mig, så hade jag vaknat upp och sett hur förminskad jag blev i förhållandet. Men när ingen sade till mig var det inte lätt att se det själv, inte försen man var så nedbruten att kropp och själ, självmant protesterade och gav upp, en självbevarelsedrift.
..nu….idag…kliver du av det tåg som han är med på! Lugnt och stilla utan hårda ord, toner eller höga röster klargör du att det är slut. Det finns så många fina människor runtomkring oss som väntar på att bli älskade av oss, eller så fortsätter du förminskningsresan..
..jo en sak till Vilsen…jag känner igen mig i allt du skriver om en känsla. Och jag skulle kunna skriva upp flera saker som jag i livet fått ge avkall på för hans skulle. Allt från både sort och smått…din känsla ska du se som en stark varningssignal.. och glöm inte..du har ingen skyldighet till honom av något slag, sann kärlek är kravlös…
Känner du skyldigheter att du borde göra si eller så eller vad det än månde vara så är det fel…det är uppenbart att killen mår dåligt…men du ska inte bli hand mamma.
Tack för er omtanke! Jag känner det i mig från topp till tå. Det e passionen som e vår grund. Å det e inte bra! Jag e trött på att åka bergi o dalbana… Det har varit som så att jag har inte velat att han ska träffa mina barn( tonåringar). För när vi efter vår sambotid på 1,5 år blev särbo, vilket vi varit i lite mer än två år, sa han att han vill nog inte träffa mina barn. Kändes konstigt. Nä slipp du tänkte jag…å sen dess har jag inte bjudit in honom till oss på min barnvecka. Nä han får stå för vad han sagt. Nu vill han, för nu vill han för vi ska flytta ihop igen, tycker han. Noooo skriker hela jag. Åhr jag blir så trött på mig själv! Jag längtar ju inte ens efter honom. Barnveckan e så underbar! Det e inte det att han hindrar mig för att göra saker o ting, men känslan e där. Det e bättre jag gör det när det inte e ”hans o min ” vecka. Så ska det ju inte vara.
Jag har funderat på att ringa eller skriva t honom, att det funkar inte längre. Det e ju bra o dåligt o om igen. Finns liksom inget tryggt lättsamt läge.
Jag bara hittar fel, provocerar… Sådan har jag tyvärr blivit. Hm…
Jag vet att det e fegt att inte ta det mellan fyra ögon, men jag orkar inte ta skit igen. Är trött på att höra, jag vill inte se dig mer. Det e det det kommer att bli!
Alltså, dem order är så fina..Jag finns här för oss. Tänk om man kunde hitta den relationen:-)