När solstrålarna når ditt ansikte har de färdats i åtta minuter genom en för oss människor ytterst fientlig miljö. Maten du äter behöver tid för att omvandlas till näring. Dina första dagar på gymmet eller löpspåret kommer inte att ge omedelbart resultat. I alla fall inte för ögat.
Böckerna, terapin, medicinska behandlingen, mentala bilderna, eller vad det nu än är, måste få tid på sig för att verka. Uttrycket: ”Rom byggdes inte på en dag”, stämmer verkligen! Fysiska och mentala/emotionella muskler fungerar enligt samma princip – tid och repetition!
Vi behöver tänka på det när otåligheten försöker sparka in dörren. När tvivlen haglar. Tänk på hur mjukt vattendroppen slår mot stenen – men när ett antal sådana träffat på samma punkt – om och om igen…
Förändring och utveckling kommer alltid till den som vill bli mer medveten, är ödmjuk, ihärdig, agerande och öppen för insikter.
Var därför snäll mot partnern, vännen, barnen och dig själv när belöningen inte omedelbart visar sig, för under ytan kan det pågå enastående saker. Det du gör idag må vara osynligt…
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack Michael för att du påminner mig! Otålig, check på den! Vill ha resultat nu, check på den. Ser steget bakåt men inte de två framåt, check på den!
Har dock också upplevt att helt plötsligt lyckas jag göra annorlunda. Helt plötsligt hamnar jag i situationer där jag ser mig själv inte agera automatiskt känslostyrt, utan lyckas låta mitt förnuft ta kontrollen och styra bort mig från det sårade inre barnets väg. Och då är det nog precis som du beskriver, det har pågått stordåd där under ytan, osynligt tills det plötsligt en dag träder fram.
Önskar dig och alla ni underbara, varma, omtänksamma och modiga bloggläsare en fin dag!
Tack själv Marianne! Önskar även dig en fin dag:-)
Jag checkar också av dom där punkterna Ha en fin dag Marianne! (Och alla andra)
Det ligger ett sådant lugn över dina inlägg men även över alla kommentarer… Jag känner sådan frustration, jag vill också känna lugn, harmoni med en släng av carpe diem mentalitet.
Faaan, jag gör inte det! Jag skriker inombords, jag exploderar jag försöker bara överleva.
Jag värderar allt jag gör… Om inte resultaten kommer snart går jag under. Både fysiskt och psykiskt.
Hur ska jag göra när jag inte har en aning om hur ”man” gör!?
Alla människor känner frustration emellanåt Johanna – det är bara det att vi sällan pratar öppet om det. Du är inte ensam om att känna som du gör. Vi är många som i stunder ”skriker inombords”
Känner igen den där frustrationen Johanna…har den inom mig jag också hela tiden. Och som du skriver, man vet inte hur man ska göra för att hitta lugnet. Jag går hela tiden runt med känslan å tanken ”det ska inte vara såhär”…”det har varit såhär länge nog, nu måste det till en förändring”. Jag vet bara inte hur å när det ska bli annorlunda. Försöker lugna mig själv å tänka att jag ska hålla fokus på det viktiga för att jag ska må bra här å nu. Träning, vänner å familj, dans, att njuta av små saker…men den inre oron finns där konstant. Rastlösheten…jag vill inte att det här ska fortsätta på samma sätt. Vill ha förändring. Jag behöver få ge och ta emot kärlek å närhet. Å samtidigt vet jag att min desperation motarbetar mig. Så jag behöver hitta lugn först av allt. Känna värdet i det som är. Här och nu. Göra det jag mår bra av idag.
Det ska ju inte va så här… Vad hände? Hur hände detta mig? Varför hände detta mig? De egocentrerade frågeställningarna som uppstår när man hamnar i en ensamhet som inte är självvald… Det kan inte vara meningen att det ska vara så här! Eller?
Jag tycker det är svårt att ens tillgodose mina basala behov än mindre är jag kapabel att se vad som annars får mig att må bra – jag vet inte, jag har fastnat!
Jag tackar dig för ditt svar Petra, idag var det du som fick upp mig ur sängen!
Har samma frågor som dig.
Jag förstår precis vad du menar med dina frågeställningar. Jag har också hamnat i en ensamhet som inte är självvald.
Jag läste någonstans att när man orkar acceptera ensamheten och tomheten så byter den karaktär, och blir istället fylld av dig själv, ditt liv. Där är jag inte ännu, men jag har lärt mig att acceptansens väg är den som för mig framåt och faktiskt har gett mig glimtar av att den där tomheten fyllts av en känsla av att vara ett med universum.
Så, det är inte roligt, det är åt helvete, men acceptans att just nu är det så här är i alla fall min väg. Jobbig som f-n, men rätt tror jag.
Jag känner precis som dig.
O ja, Johanna, frustration, check på den också för mig. Efter min separation för tre månader sedan insåg jag en dag förra veckan att den dagen hade jag faktiskt inte gråtit alls. Alla dagar innan dess, och efter dess, har jag gråtit i alla fall någon gång.
Ibland är det tårar av frustration, ibland av sorg, ibland av ilska. Och många, många dagar handlar för mig om att bara överleva dagen. Då brukar mina vänner säga; du behöver bara ta den här dagen, överlev idag, du behöver inte tänka framåt. Och jag försöker allt jag kan att inte tänka på mer än denna dag.
Så du är inte ensam om frustrationen!
Och hur ”man” gör. Jag vet bara hur jag gör. Försöker att gå rakt in i smärtan och andas igenom den en dag i taget, konfrontera mina rädslor, fråga mig själv hur jag ska agera för att vara den människa jag vill vara, hela tiden återkomma till ”vad vill jag?”.
Jag kan också uppleva att har jag haft en en bra dag så blir ofta nästa eller dagen efter det tung.
Så vi skriker tillsammans! Och till slut, myrsteg i taget, så kommer det att bli bättre. Jag ser några små glimtar av det där ”bättre”, men de som gått före mig säger att det blir många stunder med bättre till slut.
Varm kram till dig!
Förundras över kraften en okänd människas ord har över mig. Tack Marianne för ditt ärliga inlägg och för att du får mig att inte känna mig ensam. Vi skriker tillsammans!
❤️
Så bra Johanna ❤️ Det är väl det som är bra med den hör bloggen, att vi kan hjälpa varandra till insikter, stötta varandra å slippa känna oss så ensamma! ❤️ Kramar till dig!
Är glad åt att kunna stötta! Vi hjälper varandra! Varm kram
Vad fint beskrivet av dig Marianne. All styrka till dig!
Tack! Och detsamma till dig! Kram
Tack tack tack Michael! Tänk att dina inlägg alltid kommer i rätt stund…
Här står jag nu, huset vi bott i snart 15 år, det mina tre barn är uppväxta i, är på väg att säljas, bud är lagda och endera dagen avslutas det kapitlet i mitt liv. Ett ENORMT steg som är taget från min sida egentligen, efter dessa år med barnens pappa, som förminskat mig och det liv jag levt till en spillra..inte medvetet, men ändå.
När jag släppte bomben under min sista semestervecka, efter en process som tagit mig år att jobba med för att slutligen komma dithän, och samtidigt fick tag i en bra lägenhet, så brakade hela sambons tillvaro…..såklart…
Rullgardin ner…gråt, tandagnissel, och barn som drogs in direkt, trots min vädjan om motsatsen…
Några timmars samtal senare dagarna därpå, resulterade i att vi enades om husförsäljning och att han får flytta med till lägenheten tills han hittar något eget….vilket nu blivit till att han i sin värld fått en andra chans, som han uttrycker det..och allteftersom dagarna går så märker jag hur han liksom blundar för faktum…förnekelse?? Han planerar för en framtid tillsammans…så nu får jag backa tillbaka igen, släppa bomben på nytt liksom…
Så mitt i glädjen över att huset snart är sålt (och ledsenheten över att barnen såklart inte ser lika positivt på att bli av med sin föräldrahem), så brottas jag med att ytterligare en gång ta upp separationen med honom…
Och detta gör mig otålig…och jag har tappat kämparandan en kort stund…
Men tackvare ditt inlägg och påminnelsen om att vara snäll mot mig själv; så inser jag att jag ändå kommit mil på vägen…och att det bubblar en hel massa under ytan…både hos honom och mig, och att detta förhoppningsvis leder till något bra i slutänden…
Tack snälla för insikten!
Kramar Em
styrkekram!
Starka människa! Skulle också vilja våga!
Tack mia! Och Marie; man gör det…tillslut…en vacker dag finns det inget annat kvar…och man vågar…och när man väl hoppat så förses man med en kraft man inte trodde fanns…jag tror faktiskt det funkar så för alla…det svåra är att förstå det innan…
❤️
Em, jag känner igen mig i att man får en otrolig kraft. Det kändes nästan övernaturligt. Efter att under så lång tid känt mig svag, trött och grå fick jag en enorm styrka. Det kändes som att jag skulle klara av precis vad som helst! Kraften finns kvar, om än i lite minskad styrka, och den får mig att göra saker som var helt främmande för ett år sedan.
Underbart Magdalena! Det är så skönt att höra att andra vittnar om samma sak, det hjälper till i läkningen..
All lycka till dig i ditt nya liv!☀️
Mitt i prick! Otåligheten ligger som en osalig ande över mycket just nu. Att stanna upp, bara vara och slutligen vänta in- vilken konst. Jag lär mig mer och mer för varje dag. Börjar så smått förstå att med målbilden klar framför mig och att jobba med de verktyg jag fått, så kommer det till mig i sinom tid. En insikt som tål att upprepas om och om igen 🙂
yepp
Tusen tack Michael! För att du delar med dig av dina kloka ord och kunskap!
Bamsekram/Jessica
Tanken har slagit rot….en tanke som går emot allt jag tror på men med ett hopp om att åter igen få känna att jag duger, att någon vill ha mej…jag vill inte skiljas, inte än, tiden är inte den rätta för alla som kommer drabbas även om jag så innerligt nu längtar efter kärlek, omtanke och värme….jag tänker hitta någon som ger mej det jag behöver, utan krav o förpliktelser….. Jag tänker göra precis som min man gör, förutom på en punkt; jag tänker vara ärlig, uppriktigt berätta att så länge han väljer kommer vårt förhållande vara jämlikt….ett förhållande där jag sedan länge är medveten om hans otrohet och där jag kommer göra likaså….att få berätta att han inte kan ge mej det jag behöver, precis som han hela tiden skyller otroheterna på mej, på vår dåliga relation…jag ska försöka med allt innan jag erkänner och ger upp, kunna se mitt barn i ögonen o säga att jag verkligheten försökte innan jag lämnade dess pappa….låter jag galen? Ja men alla mina utvägar är slut och jag är trasig, så sargad….
var försiktig med dig själv, kom ihåg att det är du som ska leva med dina beslut, inte han eller barnen, fast de påverkas också…..och var räd om dig! styrkekram!
Jag vill inte döma dig Astrid… Men var rädd om dig.. Av egen erfarenhet vet jag att man inte blir stark av att söka styrka hos någon annan, man måste börja hos sig själv.. Att stå upp för sig och sitt välmående, det ger styrka och kärlek.. Men jag vet också att det är mycket mycket svårt när man är i din situation.. Önskar dig all styrka Astrid… <3
Astrid det låter inte som en bra väg, eftersom i slutet av dagen är det så att man ska kunna se sig själv i spegeln och vara nöjd med det man ser. Men vi är ju alla olika och om du kan se dig själv i spegeln efter att ha gjort sådana val..
Jag skulle inte kunna det, det säger min inre kompass nej till. Sen har ju jag lyxen av att aldrig ha byggt min tillvarons stabilitet kring en annan person, vilket kanske är ett av mina största sår, är och förblir alldeles för oberoende och självständig, även om jag levt i två längre förhållanden.
Astrid, jag kan förstå att du i stunden nu tänker detta som en utväg men jag är övertygad om att du har kraften att resa dig, kanske säga stopp, detta är jag inte värd med respekt för dig själv som människa. Du är värd att behandlas med respekt och jag önskar att du på något sätt kan få kraft, känna dig rak i ryggen och säga Nej, nu vill jag inte mer! Du har redan försökt. Det du redan har gjort är gott nog. Finns det någon som kan stötta dig så du orkar igenom det? Jag är övertygad om att du finner kraft i det och sedan känslan att du gjort rätt och ärligt på alla sätt. Att inte sänka dig till den nivån som din man behandlar dig. Jag hoppas så innerligt att du vågar.