Den italienska munken tittar på mig med stora ögon: ”You´re so powerful! Direct the energy back to yourself. To the heart! God wants to meet you there!”
”What´s your name?” (fast han redan vet) och dunkar mig hårt på axeln. Sedan en mjuk gest över ryggen. Vilja och kärlek i två rörelser.
Vet du vad? Vi kommer inte undan! Vi kan sträva mot att rusa in i framgång och handlingskraft. Coola uppdateringar som visar hur ”fantastiskt” vi mår. Eller resignation och cynism. Det första är självklart hälsosammare, men vi kan inte segla undan oss själva. Jag vet att du vet min bloggvän.
Vi behöver få prata ut och försöka förstå. Det hjälper helt klart, men vi måste även öva oss i att härda ut i tystnaden. Idag är det så enormt lätt att läcka ut all sin energi. Att instant håva in bekräftelser: smilyes, hjärtan, ”Gud så härligt!” etc.
Tro mig! Vi behöver även dessa hejarrop – som studsar tillbaka så att vi känner att vi finns och är betydelsefulla.
Medeltida körsånger ekar genom korridorerna. Behagliga rysningar. Dofter från medelhavet, rökelse, trä, sten…
Hitta resonansen som ropar efter dig: ibland är du stark och målinriktad. I ögonblick klängig, desperat och för självförminskande. Det är ok! Se och känn utan att döma. Då kan du även börja förstå andra. Det är lätt att älska dig själv och en annan i stunder av flow, men när vi är emotionellt knockade…Här visar sig den sanna bärkraften. Det som är kärlek.
Du kommer genom livet att bli bortstött, avvisad, känna dig värdelös, fylld av ånger, skuld, bli värderad… men kom ihåg att berättelsen är större, djupare och mångfacetterad. Vad ser du din hand skriva på det tomma vita väntande bladet?
Knutna löparskor, väntande bergssluttningar, en fucking stark vilja, olivlundar, ett blå himlavalv och en portal av x factor i bröstet som väntar på uttryck.
Varför förminska när du är uppbyggd av universums byggstenar? Flummigt? Nej, fakta!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Åh så bra skrivet, detta och förra inlägget känns väldigt aktuella för där jag befinner mig just nu. Är så glad att jag hittat den här bloggen 🙂
Ha en fin dag!
”No,I’m not insulted at all when people call me sensitive.
Feeling things deeply is my superpower.
I’m an empathetic badass”
:))
Amen!
:)) <3
Mm, att leva mitt i nuet, att våga vara i alla känslor, inte försöka fly från sorgen, smärtan, maktlösheten, bejaka glädjen, känna solens värme, vänners stöd, tillåta mig tid för läkning, varje dag. Min bror håller på att tyna bort, blir svagare för varje dag, cancern bryter ner resterna i hans kropp. Håller hans hand, smeker hans kind, säger att jag ska försöka att inte vara rädd. Han är inte rädd längre. Universum presennterar nya vänner för mig, de som kan hjälpa mig allra bäst. Det finns kärlek, en sån villkorslös kärlek, om jag bara är öppen för det, om jag vågar vara svag, vågar vara i mig själv, vågar se det vackra, vågar ge mig själv tid och kärlek.
Tack för din blogg, läser alla dina inlägg och där finns alltid en tanke som landar hos mig.
vilken gåva du ger din bror (och dig själv, mitt i allt)! det är inte många som förmår. skickar kärlek och kraft. <3
Tack!
Styrka & Varma kramar ❤
Tack för dagens ord, tankar och budskap, som en sorts bekräftelse på min senaste tids påbörjade vandring. Tagit lite tid, men bättre sent än aldrig!
Ha en fantastisk dag!
Universums byggstenar, underbar text tack för den
Tack för ett vackert och välbehövligt inlägg…
Tack återigen..! Orden träffar och ger en uppfylld känsla, ger kraft att fortsätta stegen jag påbörjat på min stig.
Spot on Mikael!! Vilken bra text. Den gav mig tillförsikt. Att härda ut tystnaden ger styrka. !!! Det är med kärlek till mig själv jag accepterar att vara en vanlig dödlig människa .. Känna alla känslor som de är och vara väldigt operfekt från normer och andras mallar… Men det är Jag och jag är stark och unik byggd av universums byggstenar. Love it!!
Jag tycker att det är existentiellt mycket mer krävande att vara ensamstående än att leva med någon. Man kan inte gömma sig varken i bekräftelse eller besvikelse från eller på någon annan. Man får inte heller någon daglig omsorg, en kram, lite småprat, någon som säger ”det ordnar sig”, någon att sova med. Jag antar att det är därför så många trots allt stannar även i dåliga förhållanden. När man är ensam tvingas man konfronteras med alla frågor om hur och varför och vilken mening man själv ska lyckas ge sitt liv. Man tvingas oftare stå kvar i stunder av tomhet, osäkerhet, längtan, ofta rädsla. Och det ÄR krävande.
Därför väldigt skönt med stödet från din blogg Michael och från alla som delar med sig av sina känslor och erfarenheter.
Jag vet inget annat, men jo…att leva med sig själv kräver att man tar stort ansvar för sig själv å att hitta meningen med sitt liv. Å andra sidan har man oändliga möjligheter att fokusera på sig själv och sina egna behov, utan att distraheras. På gott och ont. Men är det inte så med allt…att det finns fram-och baksidor. Det handlar väl om att lyckas fokusera på fördelarna med den situation man befinner sig i. Ett gott liv kräver att man tar ansvar för sin egen lycka. Sen kan det bara bli ännu bättre när man får göra det i närheten av andra 😀
Ja, det svåraste är nog att ”vänja tillbaka sig” till ensamhet efter att ha känt en stor närhet i en relation som tagit slut. Jag kände en större frid tidigare i att vara själv, men nu är det så otroligt påtagligt för mig vad jag har förlorat. Jag försöker verkligen att fokusera på annat, och leva i den anda som det här blogginlägget utstrålar. Men det är en kamp. När jag var tillsammans med mitt ex kände jag tvärtom; ett flow, en känsla av att bara vara, att vara självklar i världen. Men det tog ju slut, så något var givetvis inte bra, även om jag tyckte det.
Mmm, jag förstår vad du menar Maria…eller tror jag förstår iaf. Det gör ont när man förlorar närheten till någon och ska tillbaka till singellivet. Då märker man vad man saknar, det känns som mest påtagligt då. Kram å håll ut…
klart att känslan finns, annars skulle vi ju inte vilja ha det…… 😉
det skulle vara jag som hade skrivit detta
jag tycker det är skönt också, en frihet, men det är jobbigt när omständigheterna hopar sig, som inte heltid pga fysik, lågavlönat jobb där du dessutom blir krängt och trakasserad för att du vill mer, osv….
Håller med dig
Med Maria alltså
Ja, det är jobbigt för dig och mig, vi som älskar någon som inte älskar oss tillbaka. Och som inte riktigt kan förstå att det som har hänt kunde hända. Jag känner ett stort medlidande med dig. Jag är äldre än du, och har tränat mig mer i olika tekniker för att hantera mitt liv, men någonstans i mitt innersta rum känner jag samma smärta som den du uttrycker. Så jag tänker inte försöka ge dig några goda råd. Hoppas du kan känna en viss tröst i att inte vara ensam med din upplevelse.
Ja det känns skönt att veta att jag inte är ensam med denna smärta.
”Att härda ut tystnaden”, just precis den utmaningen jag är i just nu. Tack att du satte ord på det. Att bygga upp en tillit till mig själv -att jag kan ge mig själv det jag behöver! Jjjjjjjjaaaaaaaaaajjjjjaaaaaa
Precis, varför förminska mig?! Tänker att det är denna känsla och denna kärlek – att jag är ett med universum – som jag vill fylla mitt inre hål med, istället för att fylla det med män, bekräftelse, mat, shopping, sociala medier, dejtingsidor, självömkan, arbete etc etc.
Att inte fly tystnaden och att ha tillit till livet, det är mina största utmaningar just nu.
Tack så innerligt för dagens text!
for we are made of stardust and ment to shine!!!
Så rätt Mia! Tack!
Ja.