Den italienska munken kl 05.15 med stark röst utanför min dörr:
”Michael! Michael! Remember: Love does never hurt!”
”I know!” Ropar jag tillbaka.
Löparskor på.
För några år sedan föreläste jag inför ett stort antal statligt anställda. Det handlade om mental träning och strategier i att möta stress. I pausen går jag ut på toaletten, ser mig själv i spegeln och tar några djupa andetag. Tårar rinner nedför kinderna då jag tar fram ett par nära vänner: en karta atarax – frigör en av de 25 milligrams ovala och lägger den på tungan. Kapitulerar! Sköljer av ansiktet; kliver ut i den stora salen och levererar. Alla är mycket nöjda. Men jag…
På lunchen efteråt sitter jag med en mix av att känna mig som en stor bluff och känslan att jag faktiskt orkade. Men tankarna om mig själv som fejkad har majoriteten.
Har det blivit out of date att sörja? Det pratas om att komma vidare, leva sitt syfte, vara i den rätta energin etc. Jag längtade desperat efter den är off knappen till känslorna inne på toaletten. Tillhör dock inte dem med förmågan – behövde som barn inte träna mig i att kliva ur och stänga av för att orka. I min familj har det alltid varit högt i tak – att få känna.
Det handlar inte om smarta coachingmetoder för att gå vidare, utan att få leva sig igenom processen. Timme för timme – dag för dag. Alltför många har tvingats hoppa över tårarna och tomrummet. Fyll på med aktiviteter och mentala tekniker: snabbt, snabbt tillbaka på banan. Överlevnadsstrategierna vi hamrat i oss själva är ”effektiva.”
Chocken slår mot oss alla när något omskakande sker och det vi gör efteråt är avgörande: att få känna! Avstängning berövar oss det mänskliga. Empatin för dig. För mig. Vi gömmer oss bakom andlighet, intellektualiseringar, bekräftelsekickar… Vilka har vi modet att vara inför varandra? Nakna utan smart ass meningar.
Munkens rop utanför hade inte nått mitt hjärta om inte den fullständiga tilliten fanns – om inte de tydliga uttrycken, ögonkontakten, tonläget, en hand på axeln… hade varit självklara.
Min tröja doftar rökelse. Kroppen på väg mot sluttningarna. Det finns många skikt i det mänskliga. Vi behöver komma ihåg det när vi ser varandra. På riktigt!
På väg ut:
”Michael!! Real Mediterranean men cry!”
”I know!” ropar jag tillbaka.
Ett levande hjärta genom olivlundarna.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
För drygt 3 år sedan dog min mamma efter 3års sjukdom. Vi hade en mycket nära relation med ömsesidig respekt för varandra. Vi talade ofta om viktiga saker. För ett år sedan meddelade min make att han ville skiljas, han flyttade ut på några dagar. Sedan lämnade han i princip mitt och barnens liv bakom sig, bokstavligt, efter två decenniers liv ihop. Förutom förlusten av min morfar när jag var i 25års åldern så är detta mina två största förluster. De människorna som tillsammans med mig format stor del av mitt liv. Jag har sörjt och gör det fortfarande såklart. Jag känner ofta att omgivningen tycker att nu räcker det, nu ska vi inte gräva mer, Nu är det över. Så enkelt är det inte för mig iallafall. Jag saknar min mamma och våra fina samtal. Allt oftare kan jag se det som att hon berikat mitt liv och vilken tur jag haft med en sådan mamma. Ibland gör saknaden ont, fortfarande. Sorgen över äktenskapet är ju annorlunda men absolut ingen quick fix. Jag tror jag kommit till en fas av förlåtelse mot mig själv och min fd man och en strimma hopp har seglat upp på himlen. Men det har krävts stort arbete med mig själv, jag har gått i samtal o fått professionell hjälp. Jag har bestämt mig för att gilla de beslut jag fattat tidigare, ett steg mot att gilla mig själv mer. Jag tror att förlåta och acceptera är viktigt. Och jag känner att sörja är helt nödvändigt för att bli hel igen.
Vilket fantastiskt jobb du har gjort med dig själv ❤️
Bra gjort!
Sorgen tar olika lång tid och två sorger kan aldrig jämföras, inte ens om de från ovan ser likadana ut.
Blir så glad när jag läser om människor här som väljer att ta hjälp för att komma igenom allt det svåra som drabbar oss alla på ett eller annat sätt.
Förlåtelse och acceptans är två viktiga nycklar i livet.
Fortsatt lycka till på din väg!
Tack för dina fina ord. Jag sökte hjälp för att klara av att ta hand om mina barn och för det krävs ett visst mående och tiden var dyrbar och viktig eftersom de bara har mig, i princip. Jag hade sån tur och mötte en fantastisk kvinna som hjälpte mig att plocka fram min egen styrka och tillit till mig själv.
Jag tror att man alltid ska fundera varför man lägger energi på olika saker och människor…… Särskilt när den energin bara drar dig själv neråt. Jag menar t. ex negativa handlingar och tankar om ett ex. Det finns mycket att säga om detta, jag blev väldigt glad av din fina kommentar.
❤️
Ja så har det varit för mig i hela mitt liv, att jag stängt av känslorna, vilket till slut lett till känslokaos i stället, där massa känslor kommit men jagg inte kunnat reda ut vad som var vad, var det ilska, rädslor eller längtor? Men numera är jag i mina känslor, och som jag skrev i går i min kommentar, så får jag verkligen vara i sorgen fullt ut, vågar vara i det och ge mig själv kärlek, tålamod och förståelse, för det som jag går igenom nu med min bror. Och jag ger mig själv tid till det.
Tack för dIna ord idag, Michael, de passar in på mig just nu.
Tack, tack för att du stöttar mig i denna resa med att våga gå igenom min separastionsprocess med ett öppet levande hjärta, att härda ut i smärtan, ofta timme för timme, att våga att inte distrahera mig, utan att våga stå kvar.
För visst kan jag också känna att det har blivit omodernt att sörja. Människor vill liksom att man tillbaka på banan så snabbt som möjligt – kanske för att det man går igenom påminner dem om deras egna sår, som de inte vill kännas vid? Just nu känner jag mig tydligt vara i just sorgen över det som inte är, det som inte blir. Och jag tänker att det är naturligt för mig att vara just där.
Samtidigt som jag verkligen, verkligen vill att detta ska vara en pågående process, jag vill inte fastna i sorgen, eller bitterheten,eller i självömkan för den delen. Jag vill leva mig igenom den för att kunna komma ut på andra sidan som en samtidigt både trasigare och helare människa.
Jag har många gånger under denna process undrat varför jag utsätter mig för att gå rakt in i smärtan, varför jag inte försöker döva bort den, varför jag inte gör det lätt för mig? Men på något vänster kan jag liksom inte. Jag kan inte annat än att med öppna ögon gå rakt in i orkanen. På något vänster vet min kropp och själ vad som är bäst för mig, i alla fall på sikt, och leder mig dit. Skulle jag sträva emot, söka snabba kickar eller förlora mig i självömkan, så skulle det komma en flaschback senare, det är jag övertygad om.
😉 så underbart när du svarar på dina egna frågor…du vet! kram
Tack Mia för att du uppmärksammar mig på att jag egentligen redan vet… Stort av dig att se det! Varma kramar till dig!
Jag sörjer just nu att jag har blivit lämnad. Och jag skulle aldrig kunna låta bli att sörja något som jag har drabbats av. Om jag är ledsen så måste jag få gråta. MÅnga i min omgivning tycker att jag bara ska glömma, släppa och bara gå vidare. Men det är inte så enkelt för mig. Fast nu har jag varit ledsen i 8 månader över detta. Men jag måste få sörja detta.
Alla sörjer olika, och alla måste få sörja i sin egna takt.
Låt det ta den tid du behöver❤️
Tack.
Ja fast det påverkar ju mig väldigt mycket i resten av min vardag.
Man önskar bara att man kunde ändra och vrida tillbaka tiden.
Jag känner verkligen igen det där, att torka tårarna, gå ut och leverera (i mitt fall gå och jobba) utan att någon märker någonting. Att låtsas må bra, att spela teater. Ingen märker något men inom mig river och sliter det.
Så är det för mig med.
Samma sak för mig. Det är väldigt tröttsamt att spela teater och att inte få någon energipåfyllning. Mindfulnessövningar gör att jag orkar, och tanken ”en dag i taget” och ”överlev tills du lever på riktigt igen”.
Och trösten i att inte vara ensam om att må så här.
det märks nog……..men folk vill inte tränga sig på så vill du att ngn ska uppmärksamma dig så måste du vara modig nog att prata om det själv…..styrkekram
Helt underbart inlägg, som berör, som alltid. Jag missar inte en dag att läsa dina inlägg Michael. Du kan inte föreställa dig hur mycket de hjälpt mig på min livs resa. Du är helt magisk på att sätta ord på saker som man egentligen redan vet, som man har i sig, men ändå blir det så fel ibland. Du är en vägvisare som skall vara oerhört stolt över din kompetens och ditt sätt att skriva och uttrycka det.
Mycket kärlek till dig, för det gör inte ont….. kramar
just så! 😉
Hur gör man??
Inser att sörjandet måste få vara…och att strategin man lärt sedan barnsben; att stänga av och inte tänka…att ha förmågan att ”göra vackert av skit” (för att citera Sanna Lundells beskrivning i sitt sommarprat..), inte är det bästa för att må bra i det långa loppet..
Mitt upp i den första fasen av separation, sipprar känslorna fram i små doser..men vardagen med jobb och alla bestyr runt husförsäljning och barn, hjälper mig att slå av…
När och var ska man tillåta sig liksom?
Ska man sjukskriva sig eller köra tills det brakar…
Önskar jag liksom du Michael, inte hade så nära till off-knappen..
Tack för dagens text..den rotar om..ordentligt!
Kram Em
ta det som det kommer, här är alla olika…vissa har vänner och pratar med dem och får ut allt, medan andra känner att de inte kan tala om just det jobbiga med sina vänner och vissa kanske inte har några de kan prata med….olika utgångspunkt olika strategier…bara du kan veta hur du känner, men låt dig få tiden att känna efter! lycka till
Sant Mia..gissar att sörjandet blir mer påtagligt när ”varannan vecka-livet” börjar..där kommer nog off-knappen vara ur funktion.
På gott och på ont..
kom ihåg att visa barnen hur man gör och att det gör ont!! styrkekram
Ja..där får jag lära om..helt klart..mina barn; 8, 13 o 15, har sett mig gråta en gång i sina liv..och det var i våras..inser att det är galet…att inte visa mer än så…
Men är nu medveten om det…vilket är en bit på väg iaf..
Tack för påminnelsen!
Åh inser nu när jag läste; att boka upp hela hösten full av aktiviteter som jag har gjort är kanske inte det bästa. …är nyseparerad och pendlar mellan att inte orka göra nåt till att vilja göra allt. Men sanningen är nog att jag vill ju så gärna må bra igen , inte känna mig förvirrad och fel. Men förstår inte heller hur jag ska kunna känna mig glad igen….hoppas jag får tillbaka tron på människor. Samtidigt som jag tror att jag kommer hitta tillbaka till livet.
Tacksam att jag hittade denna sida!
ta du och fåll dig buzzy, om du inte orkar så ta en paus! lycka till!
håll ska det va….
Undrar vad jag sörjer då. På jobbet har man på 8 år 4-dubblat tillverkningen samtidigt som 11 personer fått gå hem. Stressen är påtaglig och nu ska man öka takten ytterligare. Många kan känna sådär av prestationsångest också. Händer ofta att man ställer sig inne på toaletten och frågar sig om det är värt att gå vidare i livet. De flesta jobben har blivit så här och detta påminner mycket om det man utsätts för av ett kraschat förhållande. Kraven, hålla masken, takter, press och stress. Om man dessutom kraschar på det personliga planet som vissa gör då kan det leda till utbrändhet och i värsta fall självmord. Har en utbränd i familjen och det räcker.
ja stress kan vara dödligt, så kom ihåg att ta hand om varandra, även på arbetet, även om ingen ber om det…..det kan behövas iaf…..lycka till
skulle kunna skriva en uppsats här, men lämnar det till ett stort TACK!
Camilla
Livet har tyvärr lärt mig att vara stark och att inte visa hur jag mår, jag stänger av för det är något jag lärt mig.
Men det går inte hur länge som helst. Är idag sjukskriven för utmattningssyndrom. Inte ens det förstod jag innan läkaren sa till mig. Var lite trött och behövde vara hemma ngn vecka eller två. Läkaren bad mig beskriva min situation och efter att jag berättat en bråkdel tittade han på mig och sa att det inte alls är konstigt att jag blivit ”sjuk” i utmattningssyndrom, det jag nämnt i detta inlägg är en bråkdel och mindre än det jag berättat för läkare.. Men jag mådde ju så bra, såg fram emot allt som skulle komma, framtiden…
Jag ser framåt men med andra glasögon nu. Behövde hjälp av psykolog att få mig själv att inse att jag var där. Trots att jag själv har studier bakom mig inom beteendevetenskapliga området förstod jag inte mig själv och mitt beteende och förstod inte att jag behövde vara sjukskriven.
Jag har med psykologens hjälp börjat våga visa känslor. Jag märker också vilka som finns där för mig i min omgivning. Vänner försvinner och det är inte lätt att skapa nya kontakter när man är helt slut och varken minne eller ork är som det borde.
Har många gånger funderat över varför vi inte vågar visa känslor, människan förds med förmågan just att kunna visa känslor. Har samhällets normer skapat detta fenomen att vi ska vara starka, att vi blir jobbiga när vi gråter och sörjer? Det är ganska skrämmande egentligen.
År styrka att inte visa känslor???????
inte i min värld…..där är det starkt att visa när man blir ledsen eller arg utan att skrämmas och att få de andra runt mig att förstå och hjälpa till att lösa ett problem……att kunna väcka empatin hos andra så de inte ger efter för elakhet, det är sann styrka för mig…. kram på er
Nä, egentligen inte. Men att vara stark i min omgivning är att visa den sidan utåt, att inte falla när det stormar.
Styrka är att kunna visa sin svaghet. Tyvärr är min egen erfarenhet att när jag visat sann styrka och visat att jag behöver stöd och hjälp så har det slagit tillbaks på mig själv. Jag har en väldigt tung ryggsäck tyvärr.
Styrka för mig är därför att inte falla när det stormar. Jag står där trygg kvar och jag faller inte så lätt. Sätter jag på mig smilet och inte visar mig ledsen så peppar jag mig själv också.
Är innerst inne en väldigt varm och omtänksam kvinna. Men jag har blivit svåråtkomlig. Jag är fullt medveten om detta. Att visa sorg och tårar har på något sätt för mig personligen blivit en svaghet, människor flyr. Känslan säger en sak, intellektet en annan. När jag ser en ledsen människa finns jag där för denne, jag ser denna person som stark som vågar visa. När jag själv är ledsen är det en svaghet. Låter totalt knasigt men så är det.
Har aldrig haft någon som funnits där när jag varit ledsen och livet stormar, bara en läkare och en psykolog. Att släppa garden och släppa in någon är inte lätt därför och detta arbetar jag på.
du är där!!börja med dig och acceptera att även om du inte vill visa för ngn annan så är det såhär du känner och var snäll mot dig själv! Var din egen bästa vän, lyssna som du skulle lyssna på ngn du verkligen bryr dig om och hjälp dig fram till nya insikter! lycka till!
Sorgen över separationen/ förlusten bearbetar vi alla på olika sätt och på olika lång tid.Vi är unika i det avseendet och får vara det Livssituationen runt om oss påverkar också hur vi tillåts få tiden till att läka.komma till insikt för att kunna gå vidare ut ur det svåra Det finns ingen manual över vad som är rätt och vad som är fel . Detta varierar också från individ till Individ. Tankarna, tvivlen,frågorna,ångesten,hopplösheten och det känslomässiga kaos som distraherar dig dygnet runt måste få måla på tills vet en blivit till mjöl !!! Det är då du kan baka en kaka,känna vad den smakar och äntligen njuta av friden som dina nya insikter har att ge dig.
Vissa frågor kommer du aldrig få svar på, andra besvarar du själv.Under resans gång !!! Det ändå vi vet med säkerhet är att Vi bara Vi vet när sorgearbetet ska och är avslutat. Kram till alla <3
så är det nog, men vissa (jag) är rädda för att fastna i det stora Mörkret……….och då försöker jag hitta vägar som ska hjälpa mig ut ur det…..går sådär… 😉
Det där med ataraxen känner jag till för ja är inne i en deppig period just nu mer än någonsin . Förlorat 2 personer inom loppet av 2 veckor. Den ena på grund av sjukdom som stått mig otroligt nära trots att det inte var blodsband men betydde allt för mig sen ja va 12-13 år.Och den andra va Han som ja trodde skulle bli min efter mer än ett halvårs träffande o hit o dit och känslomässiga berg o dalar från bådas sida men det va så mycket som hände o svårt med kommunikationen, en massa missförstånd och velande känslor hit o dit. Ja visste vad jag ville från första början. Han sa ja va hans själsfrände… och jag va den som hade och har fortfarande så starka känslor som ja inte vet hur jag ska hantera… kan inte äta, jobba eller någonting just nu. Allt är så upp o ner och ja gör allt för att hålla mig ovan för vatten ytan. Saknaden är så stor när ja trodde ja för en gångs skull hittat kärleken…. trodde ja… mår inte psyket bra då får ja fysika smärtor… allt känns hopplöst ja bara gråter… hur gör man… tiden läker alla sår sägs det men inte mina de är fastkilade i hela mitt väsen… får ta några timmar i taget… är detta det som kallas för hjärtesorg?
Tack för väldigt bra texter som gör att man får små/ stora aha upplevelser som ibland kan vara svåra att ta in men så nödvändiga.
åh hjärtat….man gråter tills det inte gör SÅ ont längre och så fortsätter man andas….styrkekram
Nä, tiden läker inga sår. Det är vad man gör med tiden som kan läka ❤️
Och allt har sin tid.
sorg är olika. All sorg känns inte lika. Jag har inte kännt en sån sorg som över min sons felaktiga och svåra val någonsin med ngn annan. Den var svart och tung och drog över min inre trädgård med en evighet, och jag VISSTE att den här kan döda mig, nu j..lar får du kämpa dig igenom annars kvävs du!! Jag lade upp träning. Jag lade upp scheman och mitt jobb, och där var det precis som du beskriver, men jag gjorde annorlunda…..jag talade om hur svårt och jobbigt jag hade det, för det påverkade mitt humör och mitt arbete också. Jag jobbade med mig själv, vände ut och in och tänkte allt både fram och bak och tillbaxs igen, och kom fram till att jag måste kunna leva med besluten jag tar för oss båda och att kunna svara på frågor som kommer senare….. lätt var det inte, men jag tror att om jag inte hade kämpat mig igenom sorgen och depressionen som kom så hade jag verkligen kunnat varit död. Så som svar på om det är omodernt att sörja, nej men ibland måste man ha hjälp att hitta livet och glädjen igen, att inte fastna i det stora mörkret som hota sluka en om man ger efter och slutar kämpa för sin framtid……så tänker jag. och tack och lov att inte off knappen är tillgänglig för alla att använda som man vill….den är livsfarlig! att inte kunna känna ngt, då är man ju död?
Har läst dagens inlägg flera gånger. Så fint skrivet och texten berör, under de senaste månaderna ha jsg också gått in på toaletten sedan torkat mina tårar för att sedan gått ut och levererat på jobbet, men utan mina förstående kollegor hade det varit så mycket tuffare. Känner en sån otrolig saknad av mamma och samtidigt som denna bearbetning, sörja och försöka hitta Tillbaka till mig själv, vem är jag nu efter seperationen.
så tack för dagens text den ger mig en insikt att det är ok att sörja och låta det ta tid,..
Kram på er
Idag har jag sorg för jag har upptäckt ett mönster som upprepar sig. Imorgon är det JAG som talar om att ”Nu vill jag inte mer” Jag står på min sida och respekterar mina känslor och inga fler ursäkter och bortförklaringar godtas från motparten.
Lycka till!! var modig!! styrkekram
hur har det gått Jaana?
Tack återigen för denna underbara blogg! Har aldrig varit med om någon som kan sätta orden så på detta svåra ämne.
Vad hade vi varit utan känslor ? Att känna är att leva för mig. Och det måste få finnas dalar för att det ska kunna finnas berg. En helt platt värld är öken och ett liv utan känslor…
Tack Michael för att du lyfter oss!!