relationskrockar

Den italienska munken kl 05.15 med stark röst utanför min dörr:

”Michael! Michael! Remember: Love does never hurt!”

”I know!” Ropar jag tillbaka.

Löparskor på.

För några år sedan föreläste jag inför ett stort antal statligt anställda. Det handlade om mental träning och strategier i att möta stress. I pausen går jag ut på toaletten, ser mig själv i spegeln och tar några djupa andetag. Tårar rinner nedför kinderna då jag tar fram ett par nära vänner: en karta atarax – frigör en av de 25 milligrams ovala och lägger den på tungan. Kapitulerar! Sköljer av ansiktet; kliver ut i den stora salen och levererar. Alla är mycket nöjda. Men jag…

På lunchen efteråt sitter jag med en mix av att känna mig som en stor bluff och känslan att jag faktiskt orkade. Men tankarna om mig själv som fejkad har majoriteten.

Har det blivit out of date att sörja? Det pratas om att komma vidare, leva sitt syfte, vara i den rätta energin etc. Jag längtade desperat efter den är off knappen till känslorna inne på toaletten. Tillhör dock inte dem med förmågan – behövde som barn inte träna mig i att kliva ur och stänga av för att orka. I min familj har det alltid varit högt i tak – att få känna.

Det handlar inte om smarta coachingmetoder för att gå vidare, utan att få leva sig igenom processen. Timme för timme – dag för dag. Alltför många har tvingats hoppa över tårarna och tomrummet. Fyll på med aktiviteter och mentala tekniker: snabbt, snabbt tillbaka på banan. Överlevnadsstrategierna vi hamrat i oss själva är ”effektiva.”

Chocken slår mot oss alla när något omskakande sker och det vi gör efteråt är avgörande: att få känna! Avstängning berövar oss det mänskliga. Empatin för dig. För mig. Vi gömmer oss bakom andlighet, intellektualiseringar, bekräftelsekickar… Vilka har vi modet att vara inför varandra? Nakna utan smart ass meningar.

Munkens rop utanför hade inte nått mitt hjärta om inte den fullständiga tilliten fanns – om inte de tydliga uttrycken, ögonkontakten, tonläget, en hand på axeln… hade varit självklara.

Min tröja doftar rökelse. Kroppen på väg mot sluttningarna. Det finns många skikt i det mänskliga. Vi behöver komma ihåg det när vi ser varandra. På riktigt!

På väg ut:

”Michael!! Real Mediterranean men cry!”

”I know!” ropar jag tillbaka.

Ett levande hjärta genom olivlundarna.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare