En liten fortsättning från igår:
Fixaren, romantikern, pajasen, den allvarlige, projektledaren, ständigt försökande, sammanhållaren och omhändertagaren, den svartsjuke, passive, domaren, diplomaten… Listan kan göras oändligt lång. En sak är säker; vissa roller spelar vi med största inlevelse och vana. En del tar oss upp på bergstoppen, andra ned i träsket av värdelöshet.
Parrelationer har en inneboende dynamik och tillsammans med vissa personer lever vi antingen nära vår autentiska kärna, eller så blir vi till olustiga karikatyrer. Eller kraftiga pendlingar med skiftande ansikten.
Märker på många människor jag pratar med, att attraktion, passion, längtan och kärleken till en annan är en fantastisk motivationskraft, men också något som inte alltid är bra för oss. Vi är så förälskade att vi vill till varje pris vill att det skall fungera. De självutplånande kompromisserna står i kö. Desperat önskan i kontrast till en mulen praktisk verklighet.
Tidiga relationsmönster triggas igång när vi kommer nära någon. Våra bästa sidor kan väckas till liv, liksom de sämsta. Vem vill inte passa in? Och samtidigt kan det göra oss självsaboterande. Utmaningen är att kunna se klart så att vi kan fatta rätt beslut, dag efter dag.
Vilket ansikte är mest du?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Och hur gör man det? Ser klart? Det är något jag skulle vilja lära mig. 🙂
Toppenfråga Ankie: bland annat genom att stanna upp och iaktta sig själv utifrån: gester, kroppsspråk, attityd, tonläge etc. Vem blir jag i olika situationer? Föreställ dig att du sitter på stranden till en å som sakta flyter förbi med känslor tankar och roller. Du är betraktaren i gräset.
Tack! <3
Men oj, just detta har jag reflekterat över efter att jag blivit lämnad….Varför har jag glömt vem jag är? Varför har jag accepterat att det varit halvbra och valt att se det som helt bra. Varför har jag accepterat lögner när ärlighet är viktigt för mig? Varför har jag slätat över saker som har sårat mig jättemycket?
Jag har varit rädd för att bli lämnad. Varför det?
Jag är modig, öppen och social. Varför är jag rädd? Jag vet att jag klarar mig.
Varför ser jag inte mig själv som bra och värd det bästa?
Jag har alltid omgett mig med människor som älskar mig. Jag är ingen trasig själ.
Men ändå blev det så?
NU blev jag lite rädd igen, att bli missförstådd. Jag menar att jag haft det bra under min uppväxt med ett tryggt förhållande till mina föräldrar, syskon, andra vuxna o kompisar. Inte att jag är bättre än nån eller så…..Vart kommer otryggheten ifrån?
Bra där, tack! Mitt favorit ämne<3
Jag upplever att jag många gånger är utanför kroppenstyrd eller går upp i huvudet och där gör jag ingen nytta. Låter kanske allt för ofta reptilhjärnan komma till tals. Jag är i rollspelet mer eller mindre hela tiden. Jag är räddaren, förövaren och tyvärr även offret mellan varven. Älskar att analysera varje möte innan jag somnar för checka av vem jag varit och om det är något jag vill förändra… Det är en utmaning att våga se och gå in och förändra mina invanda roller.
Kan man vara många olika ? Kan den man lever med vara flera av dessa i samma person? Troligtvis ja…… Jag är mitt i en separation och tycker det är svårt att förklara för min fd varför jag lämnar…… Måste man ha ett bra och tydligt svar? Han vänder och vrider på allt och när jag säger att jag upplever det som om han har hållt mig tillbaka så säger han att det inte stämmer också har han en förklaring på varför det inte stämmer. Känns som om jag inte får känna som jag vill. Han har gjort allt för oss och inget för sig själv och vad mer kan jag begära??
Trodde aldrig att det kunde göra så här ont, och mina barn, hur gör man med denna längtan när de inte är här hos mig?? Kommer jag klara detta??
Kommer jag någonsin hitta någon som kan passa mig, eller bör jag vända tillbaka och anpassa mig och stå ut??? Vad jag önskar att det fanns någon som såg in i framtiden och såg att det blir bra. ❤️
Tror du innerst inne på att det går vända tillbaka och ”anpassa mig.” Du rör troligen vid en av kärnpunkterna till att du vill separera när du skriver: ”som om jag inte får känna som jag vill.” Han försöker vinna tillbaka dig genom att argumentera och jag kan bara säga så här: det är ett kardinalfel många (särskilt män) begår, eftersom det stänger av den riktiga kontakten till partnern.
Nä, det gör jag inte innerst inne. Men jag vet att jag skulle kunna om jag
”stänger av” mig själv och bara låter vardagen går.
Tack! Du hjälper mig att hålla ut och tro på mig själv och min känsla.
Å Mini vad jag känner igen dina ord. Det skulle kunna vara mina.
Har inte kommit så långt att jag tagit klivet ut i ovissheten än men hela mitt jag känner att jag måste om jag ska överleva.
Men det är så svårt när man blir inklämd mot väggen för att avkrävas en förklaring till vad som är fel. Å när msn gör ett tappert försök pulveriseras alla förklaringar med motbevis.
Anklagelser för att jag bara tänker på mig och att han minsann gjort allt för oss och aldrig får, kan eller har gjort något för sin egen del.
Det är givetvis hans bild av verkligheten men i den verkligheten krymper jag ihop till ett förtorkat skal..
Jag måste gå men vill inte såra någon. Vill inte bråka. Vill inte ständigt förklara mig.
Går runt som en zombie och hoppas att någon ska ta fram ett trollspö och lösa mina band och ge förståelsens gåva.
❤️Ååååå Mia du är precis bakom mig, känns som om du beskriver mitt liv förutom att jag nu precis tagit steget ut i ovissheten. Han fortsätter argumentera och talar om för mig att jag varit otydlig med mina känslor, att jag ska nöja mig med att jag inte får något från vår gemensamma ekonomi för jag har ju fått tid med våra barn. Det blir bara värre och och värre, men nu ser jag ett slut och en ny start för mig och barnen. Jag skiter i att jag får börja från noll, nu får jag vara med och fatta besluten. Tufft är det, men jag ångrar inget. Och nu vågar jag säga vad jag tycker. Men din tid kommer när du känner att det är dax.
Lycka till, man har mer styrka än man tror. Jag har varit långt ner men nu är jag på väg upp❤️
Kraaaaam