För ett par år sedan skrev jag till några mycket förmögna människor för att höra vad deras definition av framgång var. En av dem var den excentriske miljardären James Goldstein och hans svar var kort:
”Lev bortom illusionen att ensam är stark. Vi behöver rätt människor omkring oss för att lyckas och må bra. Fokus, upprepning och gör din grej.”
När jag gått utbildningar och läser en del böcker inom mitt område, märker jag en stark tendens av betoning på ”hitta oss själva” innan vi kan leva med andra. Det ligger naturligtvis en hel del sanning i det, men samtidigt är det att lätt luras tro vi känner oss själva på den ”ensamma bergstoppen.” Det är sällan antingen eller.
Har sett ganska många experter inom mitt eget område som undviker nära relationer eftersom det kan krossa bilden av sig själva som balanserade och ”färdiga.” Det är i relationer som vi utmanas och ”provoceras” till att växa. Menar inte att parförhållande är ett måste men att konstant undvikande kan stå för något.
Vi är både självständiga (men i vilken grad?) och beroende av andra: vår första tid i livmodern (vilket fantastiskt ord) är symbios. Under uppväxten är vår överlevnad helt i händerna på betydelsefulla vuxna. Tonåren är perioden då vi utforskar vår individualitet och klipper banden för att senare knyta samman igen.
Parrelationer har även sin period av tonårsuppbrott där vi försöker hitta jaget i tvåsamheten. Ibland lyckas vi i detta och relationen kan fortsätta. Ibland inte.
Militärbefälet ropar till oss: ”rör er som EN kropp så blir ni oövervinnerliga!”
Jag tror på det där – individer som tillsammans skapar ett ännu större sammanhang.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vilken dröm!
Att röra sig som en kropp, fylla i varandras meningar och kunna tala och förstå varandra utan ord. En bästa vän som är en förlängning av sig själv. Det är väl vad vi alla drömmer om i smyg.
Det verkar som en utopi men ibland verkar det ju faktiskt hända att två människor som förstår och respekterar varandra fullt ut möts. Som berikar och stärker varandra och stöttar i det som kan vara svårt.
Tack för dina fina, kloka och uppmuntrande ord Mia nyckelpiga:-)
Jag tror så här att om man stänger av sig och undviker relationer är det ett tecken på att vilja kontrollera sina känslor, förälskelsen som utmanar och driver in oss i relationer är en sund väg.
I samspel lär vi oss, om oss själva och omvärlden. Den speglingen är livsviktig. Genom att se andra, och interagera med andra i relationen, blir vi reflekterande människor som vågar se våra brister. Naturligt är då att vi kan våga gå nära och bli ett med den man älskar. Lika naturligt som det är med distans i relationen.
Kloka ord från dig Cecilia. Kan bara hålla med:-)
Du Mikael hittar orden och beskriver det jag känner men aldrig förstått på ett otroligt sätt. Tack för det!
Givet att ingen annan kan lösa några problem eller tala om några lösningar. Men att få infallsvinklar på saker som ligger och gror innuti en ger möjlighet att komma vidare i tankebanorna vilket känns som en ovärderlig gåva.
Det finns en sak som jag ofta går och tänker på och som jag gärna skulle vilja få dina tankar på och det är ordet: Varför!
I grund och botten ett oerhört positivt ord som andas nyfikenhet. Tyvärr har myntet även en annan sida där Varför blir ett anklagande som slår hårdare än man kan ana när det uttalas nog ofta. Ett konstant ifrågasättande som skapar utslag på hela kroppen.
”Varför” är vårt sätt att försöka förstå. Ibland det som inte går att förstå. Varför kan vara vän eller fiende. Ältande som bryter ned eller försök finna nya stigar. Värme till dig!
Håller helt klart med dig att varför kan vara både ältande och ett sätt att förstå. Det varför jag försöker förhålla mig till är när ordet blir ett slagträ som kritiserar allt i sin omgivning.
Varför har du gjort såhär eller varför sådär? Varför har inte du gjort… allt kryddat med ett anklagande tonfall som skär genom märg och ben.
Inte varför man frågar sig själv utan något man får slungat i ansiktet
Ett sätt hålla dig i ständig förklarande/försvarsposition. Härskarteknik.
Vi rör oss som en kropp när allt fungerar och kärleken finns där. När viljan att förstå finns. För att använda militära termer: när inga yttre hot finns mot kroppen. Saker kan dock hända, kroppen hotas eller får törnar eller växer ojämnt. En lång vinter kommer och det blir kallt och enstaka kroppsdelar fryser. Man söker sig till ställen i kroppen där det brukade vara varmt men det finns ingen värme kvar. Ingen glöd att blåsa liv i. Hur mycket man än blåser finns bara aska, det är försent för att tillsätta något, borde gjort det tidigare. Förståelsen finns inte och inte viljan att tända en ny eld. Halva kroppen bryter sig fri och söker efter nya värmekällor, nya eldar eller är redan där. Den vill inte frysa längre. Den andra halvan hänger sig kvar vid vägen, blödande, och ser inte de eldar som brinner runt omkring. Vill inte se dem och sörjer värmen som försvann. Men plötsligt kommer en gnista med vinden. Elden tar sig och en ny kropp bildas. Halv blir hel och ser elden därute och går mot den, mot värmen, mot livet…
Fantastiskt vacker beskrivning beskrivning Bo! Enastående!
Så fint skrivet!
Vilken förmåga att måla med orden.
Tack!
Håller med! Vilken känsla i beskrivningen!
Vill bara säga tack för denna otroligt fina och givande sida. Har följt den i 1.5 år i samband med min separation. God jul på er !!
Tar det som en stor komplimang att du följt sidan så länge Marie:-) Hoppas du känner att du är på rätt väg. Önskar även dig en God Jul!
Jag har blivit sårad och dumpad. Just nu är allt svart och jobbigt. Ändå försöker jag måla upp en framtidsbild fylld av kärlek till en man, fina varma vänskapsrelationer och trygga barn. Det är min målbild, mitt hopp, ljuset i tunneln….
Det är en bra bild du har Mia. Den ger energi och lyfter.