Föreställ dig en stor vit vägg som symboliserar en hel, respektfull och kärleksfull relation. Sedan händer det någonting: post it lappar med negativa meddelanden sätts upp på väggen – en efter en: ”känslomässigt avstånd, återkommande och nedbrytande bekräftelsebehov utanför förhållandet, dålig impulskontroll, festen, svartsjuka, ovilja till att mötas, emotionell omognad, mer kärlek till sociala medier än till partnern, ilska, ensamhet i tvåsamheten….”
Lapparna börjar täcka en allt större yta. Varje meddelande blir till ett relationssår inom oss där tillit och attraktion går mot sin avrättning.
Några ord i mobilen kan förinta närheten eller göra att leende sprids i ett ansikte. Vi väljer varenda dag hur vi kommunicerar. Kommer det jag gör nu att föra oss närmare eller sår jag frö av smärta?
Stoppa den nedåtgående spiralen i tid. Se och lyssna – hör även det som inte uttalas. Tystnaden viskar sanningar till oss. Viljan till kommunikation med partnern: ”jag vill förstå din värld. Hur du tänker och känner. Hur du påverkas av vi.” Och strävan mot att lära känna den egna personens djup och upptäcka blinda fläckar, så att vi slutar projicera i så extremt hög grad.
Vi behöver vara generösa med jaget och inte ta någon eller någonting för självklart. Får du den du är tillsammans med att känna sig avslappnad och älskad i ditt sällskap?
Vilka slags post it lappar sätter upp? Vad känner du inför personen i spegeln?
Michael Larsen – relationscoach
När vi känner oss ensamma i tvåsamheten – webinar den 5/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Jag stoppade inte i tid… lät spiralen dra ner mig tills jag var tvungen att lämna snabbt som ögat. Kvar stod en lämnad expartner som inte förstod vad som hänt. Än mindre kunna reparera. Jag var inte heller ärlig med mina känslor. Då jag tex blev sårad satt jag upp en sur fasad. Istället för att säga att jag blev ledsen. Ångrar det nu.
Ja, så bryts den ner
.
Sen finns tyvärr ingen återvändo.
Tillit som rasat ner i avgrunden.
Lämna är enda utvägen för att ha livet kvar.
Lång är vägen att bygga tillit till en annan människa.
Går det någonsin ?
Exakt där är vi nu efter trettio år så bryts allt ner och lapparna fylls på en efter en- väggen är full. En ond cirkel som inte går att bryta. Vet inte om jag vill, orkar eller bryr mig att fortsätta denna berg och dalbane resa mot ngt som inte ger respekt, tillit, glädje,självförtroende – förvekligande. Det känns som tåget lämnat stationen och jag står kvar och bara känner en hopplöshet- borde jag hoppat på? ska jag ta nästa eller gå hem?? Har läst bloggen länge och nu är jag där på denna självande plattform som jag så många ggr läst om.Villrådig, rädd, ledsen, sårad, arg. Andra dagar stolt, orädd, bestämd, stark, glad, alla dessa känslor som är så svåra att sortera. Orkar inte mer vill bara bara vara mig själv!!!
Åhh precis sådär är det! Men det är ju jag som sätter upp lapparna där! Mina gamla sår, min oro och tilltufsade självkänsla från förr när man gav alltför mycket empati och kärlek till personer som absolut inte förtjänade ett uns av det…
Idag när jag sätter upp mina lappar i sorg, så möter min älskade underbara pojkvän dem och plockar försiktigt ner dem ❤
Det är helt ofattbart att känna sån kärlek, ömhet och att få växa tillsammans.
Ni tjejer och killar out there, ni är också värda det här ❤ Våga lämna det destruktiva, det väntar ett mirakel runt hörnet. Tro mig, kan jag – kan ni ❤