Så här beskriver några människor hur det känns att leva med en otrygg ambivalent anknytning:
”Jag är uppmärksam på tecken som ska avslöja att han är på väg bort från mig. Varför skulle han vilja fortsätta med mig? När det gäller vårt förhållande är jag inte det minsta självständig, utan planerar allt utifrån hans schema.”
”Jag sover inte en blund när hon är ute med sina väninnor. Pulsen är betydligt högre än normalt och jag kan inte låta bli min mobil. Tror det är ångest!”
”Kämpar med att ge sken av att inte påverkas när min sambo ska iväg med arbetet under några dagar. Har en fasad utåt av oberoende samtidigt som jag brottas med tanken på att det finns andra som är mer attraktiva än jag.”
Oavsett orsak och historia, så kan vi känna oss beroende, tjatiga, kontrollerande, svartsjuka, oattraktiva etc. då den ambivalenta anknytningen träder in på den psykologiska scenen. Självförtroendet får ta smäll efter smäll då vi beter oss på ett sätt som gör att vi inte tycker om oss själva.
Vi behöver skapa vår egen sfär av trygghet genom att hitta intressen och vanor som får oss att känna tillfredsställelse kring vilka vi är. Att skapa en jagidentitet utöver paridentiteten, vilket är ett livslångt arbete.
- Livet är inte per automatik rättvist: människor kan lämna oss även om vi ger allt av vår kärlek.
- På ett existentiellt plan är vi alltid ensamma.
- Ångest är övergående och försök inte ständigt dämpa den genom olika former av bedövning (människor kan användas som bedövningsmedel).
- Ju mer vi försöker kontrollera andra, desto större självständighet önskar de.
- När du beter dig klängigt: ta på träningsskorna och ut spring/gå. Skriv ner dina känslor på ett papper. Skölj ansiktet med kallt vatten och säg med klar röst till dig själv: ”jag är mer än det som jag känner just nu!”
Var medveten vad för slags partner du väljer: någon som ger dig anledning till att känna trygghet. Inte en person som ger dig kvitto på att det inte går att lita på människor.
Om vi väljer att vara tillsammans med någon som har ett beteende som ständig gör oss oroliga, svartsjuka etc. kommer det ambivalenta ständigt att vara aktivt, vilket är extremt slitsamt och på sikt förödande för hälsan.
Fråga ditt jag: vilken sorts partner är bra för mig? Vad för slags beteende har hon/han gentemot mig och andra? Vilka är mina tre djupaste värderingar som jag aldrig tänker släppa taget om i en nära relation?
Om själva grunden är instabil eller inte ens finns där kan ”relationshuset” aldrig bära sina egna väggar.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Så bra inlägg! Jag har varit med en person som ”hoppas” kunna göra saker tillsammans med mig men det blir nästan aldrig av. Han tar av olika skäl bokstavligen så gott som aldrig initiativ till tvåsamhet och gemenskap. Visar omsorg om andra i sin närhet men inte mycket om hans och min relation (för vissa i hans närhet ogillar hans relation med mig). Det har triggat mig ofantligt att bevittna honom bete sig på precis det sätt jag önskar mig, men inte gentemot mig. När jag visar besvikelse och frustration drar han sig tillbaka i en ”skambubbla”, det blir alltså inte reparation/tröst/kompensation från hans sida då. Jag blir ensam. Och på raka önskningar känner han sig för trängd. Så det känns nästintill omöjligt att få det jag önskar och behöver här. Jag tror han är mycket undvikande i sin anknytning. Men så ibland får jag det jag längtar efter, och det känns mycket skönt (intermittent förstärkning). Och hoppet väcks igen, och den redan långa slingan blir allt oändligare…Så ja, mitt ambivalenta hålls mycket aktivt här. På den ljusa sidan är kanske att det som förut triggat starkt nu inte väcker lika starka känslor. Och hela ”spelet” börjar kännas mer ointressant.