Igår satt jag i mina föräldrars trädgård och tittade ut över ett landskap som fick mig att tänka: ”är detta på riktigt?” En tavla av sprakande färger som skapar kullerbyttor i hjärnan. Pappa och jag bara ”hängde” där i stolarna en fin dag i maj och hörde mina döttrar skratta i bakgrunden tillsammans med sin Farmor och Faster Hanne. Absolut ingenting fattades mig.
Kom att tänka på några av er bloggvänner och funderingar som kommit upp:
“Om det är så att man är så vilse i sig själv att man inte längre klarar av att fatta beslut, trots att man egentligen vet.. Vad gör man då?”
Vilken bra fråga! Genom dessa meningar ser jag en person som vet VAR hon befinner sig (just nu vilsen och oförmögen till att fatta beslut) samtidigt som vetskapen om att något måste göras finns där.
Detta är första steget till förändring – att kunna se så klart att man ser sin egen vilsenhet. Du är stark som erkänner din egen utsatthet kära bloggvän. Du agerade genom att skriva i bloggens kommentarfält. Visst är det tecken på vilja och längtan efter förändring?
Sen då? Vad gör vi när vi upplever det som om kraften till första steget framåt inte finns där? VI TAR FÖRSTA STEGET, hur litet det än är. Troligen behöver vi hålla någon i handen och ge oss själva tillåtelse att säga: ”jag är rädd! Rädd för det okända och hur mitt liv skall formas efter detta steg.” Modet och styrkan kommer senare längs med vägen.
Oftast är rädsla för rädslan betydligt starkare än det som kommer att utspela sig i verkligheten. Vissa strider skall vi inte behöva utkämpa i ensamhet. Det finns ALLTID en hand för den som frågar.
Vilka är era råd? Hur skulle ni gjort i en situation som denna?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Åh, vilket ljuvligt rapsfält och underbart foto !
Har ingen egen erfarenhet men Jag tror det kan vara skönt att känna någons stöd för att våga ta beslutet fullt ut. Att få trygghet i att man har uppbackning efteråt när man kanske befinner sig i ett känslomässigt sjöslag ?
Att våga säga ” nu mår jag så här ” till kollegor, vänner, familj.. Inte bära allt inom sig. Söka stöd från någon utifrån tror jag också är till stor hjälp för att lätta den mentala tillvaron.
Ja, visst ser det fantastiskt ut:-) Tack för din kommentar.
Det var minsann läskigt hur väl detta inlägg stämde in på mig, de skånska rapsfältet och en beslutsångest. Jag är också vilse, rotlös och vill gärna att någon annan ska fatta ett beslut åt mig. Saken är bara den att alla jag frågar har en åsikt i mitt beslut (flytta tillbaka till Skåne eller inte) vilket gör att jag inte kan ta deras subjektiva uttalanden till mig.
I slutändan måste jag besluta själv, fast jag försöker prokrastinera beslutet så gott det går. Jag tror att om hjärta och mage ger en riktning, men hjärnan en annan kan valet tyckas enkelt. Dock är val lätta att fatta med hjärna och svårare med hjärta…
Kan det vara så att du frågat för många om deras åsikter Marina? För många intryck att sortera? Tror att både hjärta OCH hjärna måste
få vara med i ditt beslut. Det kan ta sin lilla tid att få ihop dem båda. Lycka till:-)
Så kan det absolut vara, det blir som en ond cirkel att alltid rådfråga alla i stället för att landa i ett beslut själv. Tack för rådet, ska försöka få ihop både kropp & knopp!
Vad bra beskrivet , precis så känner jag Vilsen i mig själv .L
Jag önskar att du skall hitta rätt min bloggvän. Värme.