ett rum med utsikt

Igår satt jag i mina föräldrars trädgård och tittade ut över ett landskap som fick mig att tänka: ”är detta på riktigt?” En tavla av sprakande färger som skapar kullerbyttor i hjärnan. Pappa och jag bara ”hängde” där i stolarna en fin dag i maj och hörde mina döttrar skratta i bakgrunden tillsammans med sin Farmor och Faster Hanne. Absolut ingenting fattades mig.

rapsfält

2014-04-19 15.39.42Kom att tänka på några av er bloggvänner och funderingar som kommit upp:

“Om det är så att man är så vilse i sig själv att man inte längre klarar av att fatta beslut, trots att man egentligen vet.. Vad gör man då?”

Vilken bra fråga! Genom dessa meningar ser jag en person som vet VAR hon befinner sig (just nu vilsen och oförmögen till att fatta beslut) samtidigt som vetskapen om att något måste göras finns där.

Detta är första steget till förändring – att kunna se så klart att man ser sin egen vilsenhet. Du är stark som erkänner din egen utsatthet kära bloggvän. Du agerade genom att skriva i bloggens kommentarfält. Visst är det tecken på vilja och längtan efter förändring?

Sen då? Vad gör vi när vi upplever det som om kraften till första steget framåt inte finns där? VI TAR FÖRSTA STEGET, hur litet det än är. Troligen behöver vi hålla någon i handen och ge oss själva tillåtelse att säga: ”jag är rädd! Rädd för det okända och hur mitt liv skall formas efter detta steg.” Modet och styrkan kommer senare längs med vägen.

Oftast är rädsla för rädslan betydligt starkare än det som kommer att utspela sig i verkligheten. Vissa strider skall vi inte behöva utkämpa i ensamhet. Det finns ALLTID en hand för den som frågar.

Vilka är era råd? Hur skulle ni gjort i en situation som denna?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare