Efter en lång löprunda; utmattad på det där fantastiskt sköna sättet tar tanken fäste i mannen: ”känns inte jag rätt för dig, är du inte rätt för mig.” Det är så mycket mer än ett förnuftsmässigt resonemang – hela kroppen/systemet förstår!
Vi kan behöva sörja många gånger om, vända ut och in på oss själva och det som hänt. Känna oss fullständigt överkörda, hundraprocentigt oförstående kring hur hon/han som vi trodde älskade oss, kunde vända så dramatiskt i en handvändning. Hör det ofta från er.
Här kommer det krassa svaret: människor gör så! Och vi styrs inte sällan av omedvetna krafter som vi inte kontrollerar. Vi bygger upp sanningsberättelser inom oss för att göra det logiskt. Vi behöver de här ”klädhängarna” som förklaringsmodeller – ett sätt att rationalisera ologiska handlingar/händelser. För om det är någonting många skyr likt pesten, är det oförutsägbarhet.
Hur många tror du det är som verkligen känner sig själva? Så hur kan vi då låta bli att såra varandra?
Människor gör som de gör och det finns ingenting du kan göra åt det. Först knyter det sig i magen – vi skriker inombords: ”jag måste få förstå!” Tills det som för mannen efter löprundan bara sätter sig. Först kampen mot demonerna – senare uppgivandet. Egots kapitulation!
Har själv insett att min rädsla för det icke förklarliga i relationer, gjort och forsätter göra (om än i försvagad styrka), lett till kampen om förstå. Hitta logik i det icke logiska. Förklaring till det som inte går att förklara. Kontrollera det som inte går att kontrollera: en annan persons beslut. Återhämtningen sker dock allt snabbare.
Hur skall du kunna förstå en annans berättelse om hon/han inte själv förstår den? Eller om du får det sagt som de själva tror eller är övertygat sig om, vara Sanningen.
En idé en till dig en dag som denna: släpp taget. Det finns ingenstans att springa – förutom tillsammans med dig själv och möta det som ÄR. Lugnet kommer längs med vägen.
Vi kan behöva gå vilse för att kunna hitta Hem.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Man kan ju förstå att känslor svalnar men när man inte får någon förklaring alls och ögon och rörelser och handling säger att personen fortfarande älskar än och ändå väljer att gå…hur skall man läka…
Genom att ACCEPTERA att du ”inte förstår varför du inte får ett svar” så börjar din resa. Det tar tid men i acceptansen finns också en trygghet som leder till utveckling av jaget.
tack skall jobba på det 🙂
Du fixar det säkert.
Intressant resonemang, jag har insett att det man i slutändan bara kan göra är att vara sig själv och vara direkt att försöka släppa spegeljaget så mycket som möjligt. Att analysera hur andra tänker och förstå andras drivkrafter är säkerligen bra som psykolog men oftast gör det att överjaget jobbar övertid och det kan skapa en känsla av kontrollförlust som i sin tur leder till större avståndstagande och ifrågasättande av ens egna känslor. Vi behöver kunna känna för att ha aktiva och starka försvar som skyddar från besvikelser och depression. Det bästa sättet att gå vidare är att hitta ett ekologiskt fungerande sammanhang och att hitta människor som bryr sig. Tyvärr så har samhällets utveckling gjort att den naturliga kravlösa sociala interaktionen ersatts till en produktionsgemenskap. Den har nog även skapat ett materialistiskt tänkande om människor som är destruktivt.
Tänk om alla kunde ta ansvar för sina handlingar och ha intresse att få självinsikt.
Släppa taget och acceptans har hjälpt mig.
Hej!
Människor är egoister. De är experter på att skada andra människor. Även om man släpper taget så är det svårt när det är barn inblandade. Han skadade hela sin familj med att ljuga. Ett av barnen pratar inte ens med honom och då har det gått över ett år sedan när barnen tog honom på bar gärning. Jag får inte ens nämna hans namn hemma. Man måste förstå att det inte bara ska fungera för alla. Den här smällen har tagit så hårt på barnen och de har inget förtroende för sin pappa något mer. Dom avgudade honom före och nu är han på botten för dom. Jag har inte satt mig i den här situationen det har han gjort. Problemet är att pappan har gjort sig osams med sin pappa och flera av sina släkt och vänner. Han gör saker som sårar andra även sina barn. Jag har överhuvudtaget inte pratat eller haft kontakt med honom på ett halvår. Förstår inte vad sim har hänt med honom och jag bryr mig inte heller! Kram Eva
Ja! Där satte du huvudet på spiken! Verkligen! För det är ju precis som du säger- Hur många är det som verkligen känner sig själva?! Ja du. Den procenten är nog inte så hög. Dom här orden ”Jag ska aldrig lämna dig” är det sämsta man kan säga, eller ”Jag kommer älska dig för evigt” eller ” Jag skulle Aaaaaldrig…..” Det är ju löften som vi inte kan veta om vi kommer att hålla, även om vi i all välmening säger det för att vi menar det ”just då”. Istället kanske man kan säga ”Du gör mig så lycklig” ”Jag blir så varm i hjärtat när du ler” ”Du är fin precis som du är” ”Jag har aldrig känt mig så glad” ”Du är världens bästa mamma” osv Komplimanger jag faktiskt har fått och väger tyngre, för det är så personen känner just nu och väger tungt på ett positivt sätt även om det skulle ta slut. Framtiden kan ändå ingen veta. Det är Nu vi lever. 🙂
Problemet ligger i vår egoistiska tid, det är fokus på jag och mitt hela tiden. Det är ingen som längre funderar kring att bara bemöta andra såsom du själv vill bli bemött, älska din nästa.. Bara för att det är möjligt eller att jag kan göra så, så gör jag det, sen om människor runt omkring mig går sönder det struntar jag, den attityden – gör mig så trött. Är fostrad till ett helt annat tänk och ja jag kan ta för mig men inte på bekostnad av någon annan. Man ska vara rädd om sina medmänniskor, de kan gå sönder men jag har insett att det är jag som måste ändra mitt tänk och bli bra mycket mer egoistisk, människor är förbrukningsvaror i dagens samhällle på väldigt många sätt, både privat och i arbetslivet, tyvärr.
men hallå! vi ska väl inte vara med och bidra till en försämring av världen och våra liv??? nog kan vi försöka hålla ut litet iaf? Jag visar min kärlek öppet och får ta emot så mycket kärlek på mitt jobb, jag jobbar med människor, men det är personalen som inte kan hantera det, det struntar jag i om de jag har hand om mår bra och är glada så kör vi vårt race……ge inte upp! klart vi kan få världen till en bättre, kärleksfullare och mjukare plats!!!ge inte gnällarna rätt!! kram på er alla kämpar!
Det här inlägget passade mig verkligen. Jag behöver nog släppa taget och inse att han inte förstår sin egen berättelse. Tack för din blogg 🙂
Har bara en sak att säga: Tack!
Det ärligaste någon kan säga, när man vill avsluta en relation, är väl ändå att säga, att känslorna inte finns kvar.
Hur svårt kan det vara, kan man fråga sig.
För somliga är det omöjligt verkar det som.
Jag menar, om man i sin relation inte kan prata om ngt minsta negativt. Då kan säkert inte en sådan person avsluta en relation på ett respektfullt sätt.
Vilket gör att man kan tappa kontrollen själv.
Jag var hemma med mitt ex ch mina barn när dem var små. Han var helt enkelt inte intresserad av det.
Och jag i min enfald tänkte att det jämnar ut sig när barnen blir större.
Boom, så får jag höra all möjlig skit, tråkiga underkläder, lat, empatilös mm. Detta under min föräldraledighet, när jag redan var helt slutkörd
Det var många turer, och jag har vänt ut och in på mig själv, för hela tiden, mellan hans utbrott, försäkrade han mig, om att jag var hans stora kärlek
Familjerådgivning som inte gav några som helst resultat. Det verkade mest gå ut på att jag skulle förstå honom. Hur påfrestande det var för honom, att jsg var så gnällig och trött.
Bra ursäkt till att ta in på hotell med en annan kvinna över dagen.
Samtidigt som jag gick på knäna!
Finns en rad olika personligheter med olika beteenden, vissa mindre mogna än andra..
Som ovanstående skrev.
En egoistisk värld många lever i, utan mints respekt för andras känslor eller behov
Det handlar om att ge och ta, och vara ärlig, både mot sig själv och andra.
Vissa behöver att lära sig vett och etikett.
Att ge, inte bara ta.
Medan andra måste lära sig att ta för sig mer, inte ta på sig allt ansvar själva.
Har man skaffat barn, så är det två föräldrar dom delar på det ansvsret det innebär.
Och har man barn ihop, så borde det vara extra viktigt att behandla varandra med respekt. För det handlar inte endast om relationen man har till sin partner, utan faktiskt om barn också.
Barn som ska leva med båda föräldrarna, och den bästa tryggheten för dem, borde väl ändå vara, att ha föräldrar som respekterar varandra. Och är vänner.
Sen kan man ha haft en hur taskig uppväxt som helst, men att aldrig ta tag i sina problem. Utan att fortsätta ljuga, manipulera, dölja och dubbelspela, det är bara tragiskt.
Det rensar verkligen i huvud och kropp efter en ordentlig löprunda. Hade varit skönt om alla problem hemma hade rensats bort genom att springa. Ska ut ikväll och springa och se om man kan komma på någon lösning på förhållandeproblemet. Känns som om alla runtomkring vet vad som händer medan jag tror att allt är bra. Fast jag vet ju att det inte är det. Sambon har ljugit och gått bakom ryggen på mig länge nog nu…
Tack
du vet ju, var litet modig nu och ta tag i saken!! styrkekram!
Min partner vill inte svara på frågan vad han har för känslor för mig, säger att han aldrig nånsin kommer att svara på det. Däremot slänger han gärna ur sig att han inte känner något för mig och att jag inte betyder något alls för honom – bara för att såra mig antar jag. Och för att han är trött på att jag frågar efter hans känslor. Men det för att jag inte år höra dem eller se kärleken i hans ögon.
Jag kanske kräver för mycket. Att det räcker att man umgås och gör saker tillsammans. Men jag vill tro att kärlek är mer än så, den där djupa och nära känslan, känslan av att vara älskad. Inte känslan av att partnern lika bra lever utan en, att han inte skulle sakna mig helst. Jag vet inte om det beror på att verkligheten ser ut så eller om det beror på svag självkänsla. Hur vet man??
fråga ditt hjärta och lyssna på vad det säger dig! du har redan svaren, sen är det svårt att göra ngt av det, det är nästa steg….lycka till!
Jag undrar nog helt enkelt om det finns något mer än detta? Är alternativet att leva ensam i livet? Jag är inte direkt ung mera och vem vill ha en 40 årig kvinna som står ensam i livet? Ja, så då tänker jag att kanske lika bra att satsa på denna, att det kanske är mig det är fel på, som vill ha för mycket kärlek och för mycket känslor….att jag är osäker på mig själv och därför vill att min partner ska bekräfta mig, se mig, uppskatta mig och visa det.
Just nu straffar han mig med tystnad och är onåbar eftersom han vill visa att han inte ger efter för att jag blev ledsen då han sa att jag inget betyder för honom. Skulle jag lämna honom nu så skulle han inte bry sig det minsta – och det är jag 100 % säker på.
Det finns absolut så mkt mer än det där.
Och det är inget fel på dig som vill ha kärlek med känslor, uppskattning, bekräftelse o respekt. Det vill ju alla ha.
Och det är klart att du blir ledsen om han säger att du inte betyder något för honom. Så grymt elakt.
Lämna honom!
Det finns massor av män som vill ha en kvinna på 40 år. Det är ju bästa åldern och det vet männen. 😉
Lycka till o kramar till dig!
här är ju svaret…..men det kanske inte är det du vill se själv? var modig nu! styrkekram!
Och tack för ditt svar! 🙂
Tack för ännu ett förlösande inlägg! Gjorde min dag.
Håller verkligen med om allt i dagens inlägg. Intellektuellt har jag hållit med tidigare, men nu har min privata sorgeprocess äntligen lotsat mig fram till att även hålla med känslomässigt. Det måste få ta sin tid, men det är så frustrerande innan man lyckas uppnå den här känslan som du beskriver, en insikt som kommer från själ och hjärta, inte bara från hjärnan.
Det enda som jag inte känner igen (tyvärr) är att det gör lite mindre ont för varje gång man blir sviken. För mig har det varit tvärtom. Den första gången hade jag en stark självkänsla som skyddade mig, men varje svek har rispat lite i lacken, och jag har känt en allt större trötthet och sårbarhet med åldern. Men slutsatsen är ändå densamma – det finns ingen annan väg än att släppa taget och acceptera livet som det är.
Håller med dig Maria, det gör mer och mer ont för varje ytterligare svek jag upplever och det tar längre tid att komma tillbaka. Tiliten och tron på kärlek finns för alla minskar oxå för varje gång som jag möt ytterligare en egoist. Samtidigt finns det ju ingen annan väg än acceptans och släppa och gå vidare..
Fullständigt klockrent, Michael! Tack så innerligt för att du delar med dig av dina tankar. Jag har själv så länge försökt att kontrollera mig själv, andra, livet. Senaste månaderna har jag tagit stormsteg på min utvecklingsresa och det är så tydligt för mig att allt handlar om att förändra det jag kan, det vill säga mig själv, min situation och hur jag ser saker, och acceptera det jag inte kan förändra, det vill säga andra människor, och ha mod att se vad som är vad.
Jag tog beslutet att lämna ett 20 år långt förhållande för snart ett år sedan. Tre barn har vi tillsammans. Flyttade för 7 månader sedan till en lägenhet men hon vägrar att acceptera att jag lämnar familjen samtidigt så har hon en ny man i sitt liv sedan 4 månader sedan. Blir så trött på hennes frågor varför jag lämna och att bli kallad svikare. Har försökt förklara säkert 1000 ggr nu.
varför når du inte fram till en förståelse? vad är det hon inte vill höra? lycka till….
Hon vill inte vara utan sina barn, klarar inte av att vara utan dom varannan vecka. Trots att alla säger att det är det bästa för barnen kan hon inte acceptera det.
så bra att hon inte kan bestämma det själv då….? klart det ska vara så i den bästa av världar…..
Jag har så mycket samtal i mitt huvud och jag vill verkligen förstå. Jag kanske skulle sluta fundera och släppa taget om jag visste att min ersättare var fantastisk och trevlig på alla sätt och vis, men tyvärr, ingen har något gott att säga om henne. Hon är allmänt avskydd på orten och det blir inte bättre av att min son berättar att han gråter om kvällarna när han är hos sin pappa för att hon är ständigt där.
Idag har jag analyserat sönder mig själv, begreppen kärlek å rädsla, funderat över vilka känslor, tankar å beteenden som styrs från mitt ego, vad är egentligen egot?, hur styrd är jag egentligen av min rädsla för att vara ensam och inte höra samman med någon speciell, hur stort är mitt bekräftelsebehov. Att ge och ta emot ”något gott” kan kanske lika gärna vara handlingar som drivs av kärlek som av rädsla…hur vet man när drivkraften är det ena eller det andra? Är målet att bara känna å agera utifrån kärlek? Är det möjligt när man är människa med behov som ofta grundas i rädslor och känslor av brist? Rädslor för att sluta existera eller bara inte vara sedd, trygg å älskad fullt ut för den man är. Eller grundar sig några behov utifrån känslan av kärlek/överflöd? Möjligen behovet att få ge och göra gott…
Är vägen till sinnesfrid det som ryms i varandet…helt enkelt att kunna se och distansera sig från allt man inte är: känslor, tankar, behov, beteenden…liksom släppa taget om allt och bara låta det passera?
Okej, slå mig i huvudet med en stekpanna idag 😀
Hahaha 😉
PUSS PÅ DIG!!!!!!! jag tänker nog att det är mänskligt att vrida och vända på saker så det passar oss och vår berättelse, antingen det är det ena eller det andra orsaken……..meditera? kram 😀
Hahaha!!!
Du är för härlig Petra. 🙂
Vissa dagar känner man sig som en riktig virrpanna.
Vill inte slå dig med en stekpanna men ett kuddkrig kanske skulle kunna rensa våra överfulla hjärnor. 😉
Kram på dig! ❤️
Men Petra! Det är ju jätteklokt skrivet! Inte alls som du beskrev det:-) Inte för att jag trodde det heller;-) Tror många kan känna igen igen sig, i alla fall gör jag det… Vilka fina kommentarer också:-)
Kram<3
Men åh Anna!!! Tack för ikväll ❤️
Har precis nu i dagarna börjat släppa och inse att svar inte kommer att infinna sig…
Varför varför, vad gjorde jag för fel etc…men tack vare det jag fått veta av andra har det hjälpt mig på traven.
Livet och styrkan kom tbx efter ett drygt år.
Kämpa är vad jag ska, han är INTE värd mig :/
var snäll mot dig! kram
Tanken på att bara släppa taget är väldigt befriande! Släppa taget om samma tankar som snurrat i huvudet som en repig gammal grammofonskiva alltför länge utan slut eller lösningar. Ska det va så? Hur länge? Vad gör det med ens liv och med de andra människorna man har i sitt liv?
Ändra tankarna eller ändra situationen? Dags att ta tillbaka ansvaret för mitt liv!
Det är tryggt att stanna och veta vad man har även om det inte är bra för en..
Sen tänker jag att oavsett hur ovissa saker varit tidigare så har det alltid alltid löst sig, så då gör det alltid alltid det igen 🙂
Intellektuellt så vet jag ju att detta stämmer men det verkar som att mitt hjärta vägrar ta in informationen… Min partner sen 9 år flyttade ut utan förvarning en dag när jag var på jobbet och meddelade mig när jag kom hem att allt var över. Vissa dagar så hoppas jag fortfarande att han ska ändra sig medan jag andra dagar känner att jag inte vill ha tillbaka honom. Släppa taget är svårt, riktigt svårt men jag hoppas att jag lyckas med det snart.
Oj, vilket fegt och omoget sätt att göra slut på.
Efter 9 år förväntar man sig lite mer hänsyn o respekt.
Förstår att du har det tufft.
Varma styrkekramar till dig!
Hej. Varit med om liknande och ibland så svårt att inte fått chanserna att säga hur jag upplever det hela. Efter sju år så får jag bara ett mess och hela min värld bara rasade. Då hade jag två månader innan tagit tillbaka henne då hon lämnade mig första gången. När jag ser klart tänker jag att en fullt frisk sund människa som jobbat med sig själv och varit med om liknande skulle nog aldrig göra så. Då kan jag ha förståelse att hon inte kunde göra bättre av situationen, att hon inte har den erfarenheten eller kunskapen. Men det blir bättre. Kram. på dig. Du är värd bättre liksom jag.