Var tillsammans med en kvinna som ungefär vid tredje dejten svarade på en fråga jag ställde: ”vad attraheras du av i en man?” Svaret blev: ”framgångsrika män.” Tyckte svaret lät kyligt, men tänkte inte närmare på det i stunden. Lite senare kände jag mig lite fundersam eftersom svaret jag egentligen velat höra: ”en man som du.” Ja, skulle kunna säga att jag hade bekräftelsebehov (vem har inte det förresten) och ego här. Meningen hon uttalade signalerade för mig utbytbarhet (inte man, utan ”män.”)
Saken var den att min djupare tanke kommunicerade (även om jag inte var medveten om det då): ”se aldrig till att hamna i en svacka om du vill behålla henne.” Eftersom jag har en pappa som är en internationellt erkänd möbeldesigner, har jag lärt mig att framgång inte serveras på fat. Aldrig. Det är inte någonting givet och konstant, utan kräver sena nätter och hårt arbete. Frågan är dessutom: vad är framgång egentligen? Vad mäter vi den i? Allt fysiskt i det här livet är enbart till låns.
Det gick en månad och sökte hennes hand under en tur på stan, då den snabbt gled ur min och med kommentaren: ”har ju sagt att jag inte är bekväm i detta. Kommer från en familj där vi inte var fysiska med varandra.” Med facit i hand hade jag svarat: ”är det inte dags att bryta traditionen?” Ensamheten i tvåsamheten började ta grepp. Hade börjat förhandla bort mig själv.
Det jag vill komma till, är att varningssignalerna oftast presenterar sig redan från början. Kruxet är att känslorna lägger ut dimslöjor. Vi stänger inne och resonerar: ”det är nog bara jag som är känslig och överdriver. Det ordnar sig.”
Det jag lärt mig är att fråga direkt: ”hur tänker du kring det? Vad menar du? När du säger så, känner jag så här.”
Som tidigare nämnt: iaktta hur hon eller han behandlar andra – serveringspersonalen, personen i kassan, barn och äldre. Attityder och karaktär sipprar alltid igenom. Tycker du om det du ser?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Åh va sant. Jag skulle sett signalerna redan på första mötet. Men då hade inte alla underbara ungar kommit till världen. De finaste jag har.
Sen har jag 25 års bergochdal bana med både för mycket alkohol och avsaknad av samtal. Men nu kanske det är dags att bryta sig loss och börja leva igen.
Fast allt har verkligen inte varit dåligt och jag har på nåt konstigt sätt lyckats leva ett fullgott liv och tagit ansvar för mitt eget mående. Virrigt de blev.
Som du själv säger Britt: du har dina barn. Låter som att du ser väldigt klart på situationen. Värme till dig och tack för att du berättar.
Oj vad jag känner igen mej i din relation, med älskade barn och långt dött förhållande. Nu har jag tagit mej ur det och bor själv OCH mår så mycket bättre. Visst saknar jag en man att leva med, men kommer aldrig bli en ny relation som får mej att må dåligt. Som människa är vi alla värda att må bra
Så klockrent! Minns att Elaine skrivit om det där med att hålla handen – hon hade en pojkvän som var så och tillslut sa hon att när du hittat rätt kommer du vilja hålla handen – heddå! Ungefär. Det är strongt att kunna se dessa tecken och att kunna gå trots att man får någon form av uppmärksamhet och bekräftelse 🙂
Älskar också att se hur min pojkvän bemöter serveringspersonal och liknande!
Härligt att du mött någon Jennifer:-) Det är du värd! Du har en sådan härlig inställning. Kram
Handlingar säger mer än ord! Jag har med tiden blivit väldigt observant hur en kvinna agerar mot mig jämfört med det hon säger. Om det inte stämmer så är det en stark varningsflagga för mig. Att snacka snyggt utan att agera därefter, så blir det bara floskler och tomma ord. Beteende och handlingar är det som betyder något, enligt mig.
Handling säger som sagt mycket Martin, men vi får inte glömma att ord också är handling. De kan skapa närhet eller distans. Finns en enorm kraft i meningarna vi uttalar. Tack för att du kommenterar och levandegör.
Ibland förändras dock en person över tid. Under de första tio åren av mitt äktenskap var jag genuint lycklig med min dåvarande man. Sen började han må mer och mer psykiskt dåligt, och självklart försökte jag stötta honom på allt sätt. Det visade sig att han hade förträngt jobbiga upplevelser från barndomen, bland annat flera år av sexuella övergrepp från en äldre man. Det är ju inte konstigt att han mådde dåligt när detta kom upp i minnet. Han började prata med en psykolog och fick även medicin. Det var jobbigt för hela familjen, för när han mådde som sämst kunde han förvinna flera dagar i sträck, och skicka suicidala sms, så jag var tvungen att anmäla honom försvunnen till polisen. Han var även inlagd på sjukhuset under perioder. Dock skulle jag aldrig ha lämnat honom, för jag älskade honom. Han var en fantastisk människa på många sätt. Men med tiden så började han ifrågasätta sin egen sexuella läggning, och efter många års kamp med detta beslutade han att han ville skiljas. Det var jobbigt både för honom och för mig, för vi hade det så bra på många vis. Kunde prata om allt, hade roligt tillsammans och tyckte om att vara tillsammans. Men ibland händer saker som inte går att förutsäga eller förändra. Dock vet jag att kärleken alltid är värd att kämpa för, men ibland räcker det inte ändå inte. Efter att nu ha bearbetat min egen sorg kan jag inse att jag gjorde vad jag kunde, och han med. Ingen kan ju rå för hur man känner och ingen väljer sin läggning. Vi är fortfarande vänner och tycker om varandra som sådana. Det är ju en sorts kärlek det med.
Men åh… så rätt….så bra!!
Så är det ju.. 🙂 Ibland vill man såå gärna att den man möter ska vara rätt så man bortser och vill inte riktigt kännas vid dom små varningsklockor som ljuder att detta inte är rätt.
Måste bli bättre på att känna av signalerna och tro på dom också…att vänta ut rätt person.
Tack för en jättefin och väldigt välbehövlig blogg!!
Hoppas och önskar att bloggen ska nå ut till alla som behöver arbeta med att kommunicera, att se sin nästa, att bry sig om, att öppna upp sig. 🙂
Härligt att du upplever det så Mariah. Ville från börja att detta skulle utvecklas till ett tillåtande, öppet och inspirerande forum. Du är med och bidrar till det. Tack! ”Vänta ut rätt person” – Instämmer och önskar dig en skön helg.
Tack Michael, det här skulle jag behövt läsa för flera år sedan. Nu behandlar han mig precis som han gör med främlingar, som luft. Börjar faktiskt känna mig glad över att han lämnade mig. Önskar dig och alla andra en fin fredag:)
Du börjar få perspektiv hör jag. Det är ett stort steg på vägen mot att blomma ut. Önskar även dig en fin fredag:-)
Ja varningsklockor ja; i mitt fall VILLE jag inte se dem, jag trodde nog inte att det fanns någon annan kille, att det bara var honom jag skulle ha, första bästa. Jag var så ung, inte ens 20 år när vi träffades jag förstod inte bättre…
Men jag ville så gärna ha familj, hus, allt det här som hör till när man är en familj för precis det var jag van med hemifrån. Enda skillnaden var att i mitt föräldrahem fanns respekt och genuin kärlek. Jag trodde att trygghet kom per automatik om man är ihop länge och har barn och hus… Idag förstår jag bättre. Jag och barnen byggde upp vår trygghet tillsammans – han fanns på sidan om som en figur bara. Klart att det inte skulle funka det säger ju sig självt.
När jag upptäckte hans otrohet kastade jag ut honom utan att tveka och jag har aldrig ångrat det. Då slog varningsklockorna till och fungerade!
Han ägnar all kraft åt att hämnas på olika viss. Utövar den makt han tror han har. Han är fortfarande otroligt principfast pga. att han känner sig så kränkt (av utkastandet). Han drar igång stora konflikter, vad som ingår i bodelning och inte. Vinner han ingen framgång tjafsar han om nästa sak, och nästa, och nästa. Senaste draget är att han inte går med på att barnen skrivs hos mig när jag nu lämnar vårt gemensamma hem (och jag tänker inte strida om det). Mitt namnbyte fick honom helt galen och konflikten bara fortlever, i ny form bara.
Det är så tröttsamt – och då var det han som bedrog mig!
Mitt ex sa efter några träffar ”jag blir så lätt kär”. Han hade många korta förhållanden bakom sig. Dessutom pratade han, under alla 10 år vi var tillsammans, gärna om vilka kvinnor han tyckte var snygga och varför. Jag förstår nu att det gjorde mig osäker och att det blev han som på nåt sätt blev dirigenten i vår tillvaro.
Förstår att det har varit jobbigt för dig och att du kände osäkerhet. Väldigt okänsligt av honom. Tack för att du delar.
Mia, jag var tillsammans med en man ett år efter skilsmässan (skild sedan 4 år), han pratade också om kvinnor, hon var vältränad, snygg bakdel mm mm. Okänsligt som du skrev Michael,men VARFÖR håller man på så om män är i en relation? Vad vill man? Fick aldrig chansen att fråga honom, men känslan av att aldrig vara good enough gjorde sig ofta påmind. Nu vet jag att rätt person för mig kommer älska mig med min bakdel, bröst,kropp as is! Jag ser fram mot att få möta honom 🙂
Ja, Therese, det undrar jag också….
Hej..Jag skrev ett långt inlägg tidigare idag..som inte kommit in.. Väljer ni vilka som får vara med Mvh Yvonne
Hej Yvonne! Jag har inte sett något längre inlägg från dig här. Alla får självklart vara med, så länge tonen är respektfull. Olika åsikter är upplivande. Har gått igenom flödet men inte sett ditt namn. Vill du göra ett nytt försök? Värme till dig.
Jag vet inte vad det är jag missar?
I början visar mannen upp alla goda egenskaper. Han är toppen med mina barn, varm, kärleksfull. Omtänksam.
Det är sen det händer nåt.
Men då är ju tvivlet där, att hans kanske blir så som han var igen? Bara jag är ”snäll” och passar in bättre.
Sakta men säkert börjar anpassningen till att bli den där snälla kvinnan han behöver, som tydligen inte är jag.
Ibörjan är det lätt och fint.
Tills masken faller. Men det är ju en annan femma.
Tycker vänskap är detsamma.
Först är det så fint och kul. VI är så LIKA.
Tills maskerna faller.
Det är ju när masken faller av då man VET dem personen är. Och det skyddar många.
Jag tror Michael att det är därför jag öppnar chokladasken, eller kanske i detta fall soptunnan för att ta tag i skiten direkt och se om han pallar.
Och det gör han inte. 😀
*Fniss*
Men jag ska tänka på det du sagt.
Tacksam för det. 🙂
Det här inlägget träffade mig 100%…såg varningssignalerna tidigt…men tänkte exakt så ”det är nog bara jag..” Sen var jag ”fast” i 10 år..vilket satt djupa spår i mig..
Håller med dig Michael..var uppmärksam på hur dom behandlar andra i övrigt o hur dom agerar i stressade situationer..där visar dom sitt ”rätta jag”.