Mannen ser kvinnan som han levde tillsammans med i fem år, nu i sällskap med en annan. Det var tre veckor sedan hon lämnade honom (i alla fall rent fysiskt) och hans värld rasar samman ännu en gång. Först det han upplevde som det plötsliga uppbrottet, och nu i armarna på en annan man.
”Tre veckor!? Betydde inte våra år ett dugg!?”
Han är förtvivlad och försöker samla ihop sig mitt där ute på stan bland alla människor. Frågorna haglar över honom:
”För två månader sedan sa hon att jag var mannen i hennes liv. Att hon älskade mig!”
”Hur har hon kunnat gå vidare så snabbt? Fanns han med i bilden redan när vi var ett par?”
Av alla dem som jag pratar med och som genomgår/genomgått en separation, är det upplevelsen av att känna sig bortvald och utbytbar som slår hårdast mot självförtroendet. En ny man eller kvinna som”bara” tagit vid. Många beskriver det som en rent kroppslig smärta när den känslomässiga tsunamin slår till. Ett hopp som kanske fortfarande var vid liv, men som nu brutalt avlivats.
Vi vill känna oss unika och oersättliga i partnerns emotionella system. Det är inte ett gapande ego, som vissa riktningar menar, utan någonting väldigt mänskligt.
Vi kan inte älska utan att samtidigt göra oss sårbara.
Och så har vi alla dessa självanklagelser:
”Om jag hade jobbat mindre!”
”Om jag hade tagit bättre hand om min kropp!”
”Om jag inte hade tjatat och försökt styra henne.”
”Om jag…”
Så hur hanterar vi traumat?
Det finns inga quick fix. Vi sörjer igenom: gråter, skriker, känner ilska, frustration, invaderade av frågor, avdomnade, pratar av oss, blickar inåt, försöker äta och sova…
Efter ett tag höjer vi blicken en aning. Och lite till. Vi reser oss igen. Andas och kanske förundras ännu en gång. Hitta ett handtag i en vana och/eller förtrolig person som gör att din ryggrad rätas ut på nytt.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Dagen ord går rakt in i hjärtat.
Du sätter ord på det jag känt/känner.
Kan känna saknad efter honom, har fortf lite svårt att förstå hur man ena dagen kan sitta och planera en semester för att nästa dag, säga att man inte vill forts, att han inte längre har de rätta känslorna,hade varit mycket lättare om han varit öppen och berättat hur han kände. Men det som kan göra mig så arg och besviken är att ca tre veckor efter det tagit slut så kommer det ett sms där det stod: vill du komma på middag hos mig imorgon kl…. Och så ett rött hjärta….
Skrev naturligtvis tillbaks och undrade hur han tänkte/ville/menade nu och att vi kanske behövde prata i tel.,
Fick tillbaka ett sms där det stod förlåt jag skickade fel…
Blir arg bara jag tänker på det, vårt halvårs förhållande känns så falskt som allt vi pratade om inte var äkta, då vi så många gånger pratade just om att finnas där för varandra lära känna varandra, och att både jag och han visade sån kärlek och tillit till varandra. Just då kändes det som få en käftsmäll. Men med veckorna har gått och kan nu se att vi hade några fina månader tillsammans men kommer aldrig riktigt förstå men vet att jag kunde inte ha gjort eller varit på något annat sätt för jag var mig själv och kände verkligen att jag kunde vara precis som jag är att vi var ett vi..
Ha en fin onsdag
Rakt i själen….som vanligt när det gäller dina ord Michael! Just nu är jag i en sådan emotionell situation där både negativa och positiva känslor går ihop. 20 år tillsammans och helt bara bortblåst som om dem aldrig existerat för honom. Ny kvinna på bara 3 veckor , nytt liv ……allt kändes som en smällkäft och förnedrande. Men vi har båda gått vidare och vi talar men varje gång jag ser honom blir jag fortfarande besviken och ledsen….
Lögnerna är värst och de obesvarade frågorna. Det outtalade, den dåliga näst intill obefintliga kommunikationen. Trots tusen frågor men bara nonchalans tillbaka, inte ett svar…Har man en ny efter tre veckor ligger det en hund begraven någonstans.
Detta funderade jag mycket på när mitt ex lämnade mig.
Visserligen bara träffats i 10 månader men 1 vecka senare hade han en ny tjej.
Så lätt var jag att byta ut tydligen.
Inte konstigt att man mår dåligt än idag. Med dåligt självförtroende och dålig självkänsla.
Har nu gått 20 månader sen han lämnade mig.
Jag förstår er smärta så väl. Men tänkt då att vara i mina kläder där jag har 27 långa år tillsammans med en och samma man.
Har inte haft någon innan honom så jag har inget att jämföra med. Jag vet inte riktigt vad jag behöver för att bli hel.
Han vet att jag är på väg ut. Därför så försöker han nu bevisa att jag inte kan klara mig utan honom på alla sätt han kan.
Det fungerar till viss del. Men mitt förnuft slåss mot mitt hjärta ännu en gång. Jag har ju tagit beslutet men ändå så tvekar jag.
Vi har det bra idag men vad händer i morgon. Fortsätter han då att vara otrogen eller har han förstått sitt misstag?
Försöker han bara vilseleda mig för att sedan återgå i sina dagliga rutiner. Hur länge kommer jag att behöva se mig om bakom axeln för att intyga mig om att inget är på gång.
Bara tanken på att se honom med den andra kvinnan får det att vända sig i magen på mig. Är det då lika bra att hålla tyst och försöka förlåta och glömma?
Men kan jag det? Jag är ju så klar på vad detta svek innebar och kan innebära framöver. Det jagar mig varje vaken sekund.
Jag har fysiska symtom som panikattacker, hjärtklappningar och ångest. Min kropp skriker om ett beslut som jag inte bör springa ifrån utan ta tag i och slutligen avsluta medans mitt hjärta försöker att springa sin väg och förtränga smärtan.
Jag har en regel när det gäller otrohet. Lämna! Finns det någon kärlek kvar ifrån den andres sida så kommer de krypande tillbaka och ger sig inte. Först då kan man se om man kan ta tillbaka henne/ honom. Det svåra är ju att det Alltid kommer ligga och gro i bakhuvudet när han kommer hem sent efter en fest du inte var bjuden på. Jag har varit otrogen och det var inget jag ville vara egentligen. Jag skämdes så otroligt mycket och sa aldrig något till henne. Hon vet inte än idag om det. Det är något som är fel om man är otrogen. Det är ändå ett val man gör, man behöver inte vara otrogen. Fundera på om du kan leva med det, verkligen leva med det. Jag hade inte kunnat det. Men jag har en kompis, vars man var det vid flera tillfällen. Hon kunde leva med det och har släppt det helt säger hon.
Styrka till dig att fatta ett mycket svårt beslut
Det är min historia du skriver om. Att bli så fullständigt sviken, att inte förtjäna att bli ärligt behandlad efter drygt 25 år, har gjort så djävulskt ont. Men man kommer igenom, fastän det är omöjligt att se det när man är mitt i det. Nu är mitt liv underbart, jag har en vän i mitt liv som jag känner större samhörighet med efter 1,5 år än jag gjorde under alla år med min exman. Jag kan faktiskt tycka synd om honom, han blir aldrig fri från sin fega hantering. Och en fundering jag har: kan man någonsin känna sig trygg när man bytt ut sin fru mot någon som samtidigt bytte ut sin man? Kommer man inte alltid att vara lite orolig över att man själv kan bli utbytt?
Så här tror jag: Någon som direkt går till någon annan efter ett förhållande mår inte bra, det kommer att sluta likadant, att personen går till nästa när det dyker upp någon som är intresserad! Jag har varit med om detta, även fast att jag visste att han gjort så innan så litade jag på honom, men efter 8 år så gjorde han det! Dessa personer har så dålig självkänsla & de vet inte vad älska är tror jag! De enda de gör är att såra andra människor men det bryr de sig inte om heller! Har ett sånt förakt för mitt ex, Jag hoppas att han blir utsatt för de en dag då kanske han förstår ….
Tyvärr så verkar det funka för mitt ex. De är fortfarande tillsammans efter 20 månader
Förstår precis. Jag lämnade min man och vi hade bestämt att vi skulle försöka hitta tillbaks till varann, för han älskade mig så mycket och ville inte skiljas. Efter 4 månader hade han hittat en ny och då kändes det som att det var jag som blev lämnad istället. Så mycket älskade han mig.
Känner så väl igen detta. Tillvaron rämnade när jag fick kännedom om hans nya förälskelse. Då kände jag mig helt oförberedd. Hade inte sett tecknen, alltför säker på vårt förhållande efter 27år och två barn tillsammans.
Sedan gick det fort. Bara några veckor efter att han flyttat ut bodde de tillsammans. Hon hade lämnat sin man på liknande sätt.
Jag skrev då, apropå upplevelsen av fysisk smärta: ”Kröker rygg av smärta, kan inte andas, finns ingenstans att fly. Ångesten sitter som en ömmande, värkande, tryckande punkt strax under vänster sida av bröstbenet och strålar ut under vänster revbensbåge. Är det riktigt illa kan det stråla ordentligt upp mot hjärtat!” Så symtomatiskt och talande.
Jag sa också till honom då…hur ska ni kunna lita på varandra, när ni vet vad den andre är kapabel till?
Det höll i knappt tre månader. På ett sätt skäms jag över den lättnad jag kände när det sprack mellan dom. Vårt förhållande är ändå förstört nu. Men jag fick en slags återupprättelse och nu sker separationen på en rättvisare nivå.
Jag tror att ingen faktiskt är utbytbar. Varje människa är unik och varje förhållande också. Nu efter ett år ( på dagen t.o.m.), kan jag åter se med glädje på den tid vi fick tillsammans. Då, när allt rasade, kändes allt det vi haft förljuget och besudlat. Jag ville riva ner foton från väggarna, bränna och förstöra. Nu är jag glad att jag inte följde de impulserna.
Vi kommer inte fortsätta våra liv tillsammans, men vi har våra gemensamma barn och vår historia. Det kommer alltid finnas en särskild plats i mitt hjärta för mina barns far. Om vi lyckas slutföra den här separationen väl hoppas jag att vi båda i framtiden kan önska varandra ny kärlek. Utan att behöva känna oss utbytta.
Usch känner igen mig så mycket. Smärtan,ångesten, paniken, rädslan, tårarna, ilskan…Tankarna om varför duger inte jag längre? Han sa ju att han älskar bara mig!? Han väntade bara på att HON skulle ledsna på honom! Det gör såå jäkla ont! Min självkänsla o mitt självförtroende är värdelöst…Jag funderar ofta på älskade han verkligen MIG???
Jag tror absolut att det går att starta ett nytt förhållande direkt efter att man lämnat någon. Flera av mina vänner har funnit kärleken på det sättet, och det håller än. Det går inte att generalisera och säga att alla som lämnar på det sättet mår dåligt. Jag tror säkert att min man kände sig oförberedd på vår separation, han anser att han älskade mig, gav mig allt. Han anser att han försökte i absurdum, att jag var blind för hans kärlek och ömhet. Jag såg en kontrollerande man med härskarmentalitet som styrde mig med kyla och värme.
Självrannsakan är det enda vi kan lita på, vem var JAG i relationen. Jag lägger ingen energi att fundera på vad han tänker. Jag ska framåt, uppåt.
Hade jag träffat någon annan och haft en affär (vilket han förtjänade) skulle det ha inneburit en känslomässig julafton för honom. Han hade då kunnat vältra sig i sitt martyrskap och för alltid gjort mig till den onda personen han ville att jag skulle vara.
Ingenting är någonsin svart eller vitt. Alla människor har sin bild och sitt lidande i en separation. Oavsett om man är den som lämnar eller blivit lämnad. Viktigast är att släppa fokus på den andre och fokusera blicken mot sig själv. Där finns framtiden.
Så bra skrivet! Håller helt med och det tar jag med mig idag, fokus mot sig själv och framtiden. Och vi har alla vår egen bild.
Ja som jag skrivit innan så är det fantastiskt jobbigt att bli lämnad. Efter ca 13 år tillsammans så känns det som att man helt plötsligt aldrig mötts innan. Grejen är lite den att den som lämnar blir annorlunda och känner att den vill göra allt som inte gjordes i förhållandet. Skaffa ny sängkompis eller flera. Ut på krogen och träffa nytt folk, vara med kompisar, resa, göra galna saker, träffa en ny partner. Sen ska allt göras med den nya partnern. Sen till slut är det vardag och man kanske t o m med upptäcker att man är lite olika varandra. Bråken kommer, men det ser snyggt ut utåt. Man kanske längtar tillbaka litegrand till det gamla igen för det var ju ganska enkelt när man hade barnen ihop hela tiden istället för att ha dem varannan vecka och sedan hans/ hennes barn andra veckan. Kärleken finns ju inte där men tanken slår nog en någon gång emellanåt.
Jag vet inte, men att träffa någon som redan har barn är inte enkelt. Förälskelsen försvinner efter några månader till ett år och har man tur så är man fortfarande kär.
Jag blev vråldumpad som så många andra här också blivit. Det är världens förnedring. Självkänslan är minimal. Man orkar knappt handla eller städa. Ekonomin är kass. Är man samtidigt överviktig så vill man bli av med det så snabbt som möjligt, men orkar inte träna. Alkohol dämpar ångesten för stunden men är fantastiskt jobbig dagen efter. Hjärtat bankar stenhårt, gråten ligger som en stor basketboll i mellangärdet, tankarna bara går innåt, maten smakar inget bra, kompisarna bara ältar samma sak hela tiden, birln är gammal och ful, alla ser bättre ut än mig, gannarna tittar konstigt, en del har slutat hälsa på stan, kläderna är fula och pengarna är slut. Sommaren kommer men inte ens den är något man längtat efter.
Det har gått lite drygt ett år nu. Jag har ingen som jag ens kan tänka mig att bli kär i. Jag vet inte ens om jag vill. Är det inte skönt att kunna planera vad man vill göra och när??? Inte behöva åka till svärmor och svärfar och släktkalas fastän du inte känner för det? Slippa äta någon konstig maträtt för att din partner bara älskar den?? Slippa bråka om disken, kläder som ligger överallt, partnerns kompisar som kommer i tid och otid, vem ska handla, vad ska vi göra i helgen, vilken matta blir bäst och du förlorar duellen och blir tvingad till en ful matta hemma i många år 🙂 , spara pengar eller slösa dem??
Jag säger inte att det är dåligt att vara i ett förhållande, men till alla som tänker tillbaka på det fantastiska ni hade, var det så fantastiskt??? Vissa stunder var helt fantastiska, men många var också ganska slentrian. Ibland känner jag bara för att sätta mig ner och välja film, öppna en god drink, sätta på mjukisbyxorna och bara njuta av tystnaden. Idag känner jag att det är ganska behagligt här hemma 🙂
Tystnaden kan vara iskall men också väldigt varm.
Ha en fortsatt fin kväll 🙂
Ursäkta om det lät som att jag är bitter, men jag känner mig lyckligare de senaste dagarna än jag gjort på 10 år!! Hoppas hoppas hoppas att dalarna är lååångt borta 🙂
Johan, det är helt underbart att du kan njuta av ditt eget sällskap och av tystnaden. Jag håller också med dig om att det finns något väldigt befriande i att göra som man själv vill hela tiden. För mig har det ju också gått lite över ett år och jag tänker att jag absolut vill ha en relation i framtiden, men inte än. Jag tänker att en singelsommar till vill jag i alla fall ha, sen kanske.
Och jag tänker att det blir som det blir. Det viktigaste för mig just nu är att njuta av MITT liv. Mitt sällskap. Mitt barn. Mitt hem. Mina vänner. Står han plötsligt där som blir min partner så gör han. Dröjer han så gör han. Livet blir bra!
Det är befriande. Jag kommer ihåg de kvällar mitt ex skulle åka iväg på något och jag bara älskade det. En gång blev jag sur när hon kom hem tidigare än planerat. Jag höll nämligen på med att vräka i mig chips och kolla på film. Sen blev hon sur över att jag valde en film som hon hade velat se och att jag ville kolla klart filmen och inte prata i två timmar om vad som hade hänt under hennes girlynight out. Det var ju liksom 20 minuter kvar på filmen och den var jäääätespännande.
För mig var det en kass sommar. I alla fall en del av tiden. Visste inte vad jag och barnen skulle göra. Går ju inte att göra vad man vill. Och sen är ju alla kompisar par. Men nu är livet bättre.
Finns inget värre än otrohet. Min man var otrogen med en kompis till oss. Jag kom på det rätt fort. Allt blev så bra veckan efter allt hände men nu är det samma skit igen. Orkar inte mer nu. Ger upp dessa 15 år åt helvete. Aldrig mer gifta mig
Den är tuff den där känslan av att känna sig utbytbar. Jag upplever att den finns kvar även fast det har gått lite över ett år sedan vi separerade.
Att min exman har träffat en del kvinnor under året som gått har jag ju förstått. Nu har han dock presenterat en kvinna för vårt barn (efter att han och hon har känt varandra i tre månader, vilket jag tycker är alldeles för lite tid för att dra in barnen, men men) och därmed har han även informerat mig och jag har också träffat henne.
Och, trots att det gått över ett år, trots att jag under inga omständigheter vill ha tillbaka min exman, så känner jag mig utbytt. Under året som gått har jag insett hur olika jag och min exman egentligen är. Hur olika grundvärderingar vi har. Han har på så många sätt betett sig som inte alls den person jag vill ha i mitt liv. Men lik förbaskat är känslan där att han nu har valt någon annan.
Inte blev den bättre av att när vi kom i konflikt häromdagen så drog han upp han hon också tycker att jag beter mig konstigt. Det sårade mig. Räcker det inte med att han har en ny relation? Måste han dra in henne i vår skilsmässa? Ska han trycka in i mig att det är hon och han mot mig? Jag har inget emot henne, men känner bara att hon har inget som helst med vår skilsmässa att göra. Självklart förstår jag att hon tycker saker om mig om han berättar sin bild av det hela, men jag vill inte höra det. (Och jag hade i och för sig hoppats på att hon var den typen av kvinna som kan ställa sig lite utanför och konstatera att ”jag vet hur det är, man är så sårad mitt i detta, och är man utanför vet man ingenting, så jag lägger mig inte i”.
Fast så inser jag att det kanske är exmaken i sina härskartekniker som åstadkommer detta. För när jag tänker tillbaka tyckte jag att hans ex var konstig då när vi träffades. Så nu kanske han har henne på samma ställe som han hade mig.
Det är en konstig känsla. Man känner ju sig värdelös. 3 månader är inte för kort tid i mitt tycke. Däremot om det hade varit tre månader efter separationen. Det är kort tid.
Hon verkar inte vara stadig om det är så att hon håller med han, eller så säger han bara att hon tycker si och så. En del av mina vänner håller med mig i min berättelse, men jag brukar avsluta min monolog om det är så att jag vill prata ut om henne, med att ”detta är ju min sida av historien” och då brukar de säga att ”jag vet det” det är sällan dns fel att två går isär.
Det viktiga men än så tråkiga är att skifta fokus. Och tiden läker många sår.
Oerhört bra inlägg Michael!
Tack Marianne och Johan för er stöttning häromdagen och all styrka till er. En god natts sömn gjorde underverk, så nu är man, fit for fight, igen.
Men tänk vad vi går igenom, både vi som blir lämnade och de som lämnar! Tänker främst på oss som haft längre förhållande, mitt varade i 27. Så mycket känslor som kommer i gungning och är i galopp och jag önskar så att vi alla finner ro i våra själar genom acceptans för allt som hänt och allting som varit. Så att vi en vacker dag, efter att ha dränerat ut all sorg, ilska, hat och bitterhet, likt Fågel Fenix på djupet kan släppa tankarna från de partner som sårat våra själar och känna oss ”återfödda” för att kliva in i en ljus och underbara framtid.
Inte lätt att förstå att man kan faktiskt kommer dit en dag när man står i känslostormens öga och Linas berättelse berör mig särskilt mycket idag. Mitt råd är att du inte under några omständigheter ska vara tyst! Inte på några villkor! Det är de personerna som är tysta som mår sämst enligt min livserfarenhet.
Jag känner ett par på nära håll som jag följt i nästan hela mitt liv. Mannen gjorde ett misstag, inte bara ett tillfälle där han var otrogen, utan han hade två förhållanden under ett år. Det första förhållandet hade han varit i under ca 6 år innan han klev in i förhållande nr två som tog slut efter ett år, men han gjorde aldrig slut med första kvinnan utan körde två parallellt. Sveket kvinnan nr 1 kände var enormt när allt uppdagades. Men idag är det ett av de lyckligaste paren jag känner! De gjorde aldrig slut utan började en lååång resa att försöka reparera förhållandet. Mannen var i en vilsen tid i sitt liv och förstod egentligen inte riktigt vad det var han höll på med. När han väl ”vaknade” upp så tog han beslutet att kämpa för att få behålla kvinna nr 1. Dock tog det ca 10 år innan denna kvinna kunde släppa de känslor som du beskriver Lina, ”att hur länge kommer jag att behöva se mig om bakom axeln för att intyga mig om att inget är på gång, igen”.
Jag träffar ofta mycket gamla människor i mitt arbete och har fått många livsberättelser till mig. Det som berör mig mest är när jag får se den vråldjupa ångern (sorgen) i ögonen hos män som när de var i 45-50 års ålder gjorde misstaget att En endaste gång vara otrogna mot sin älskade fru som de varit tillsammans med i hela sitt liv. Där frun lämnade för att hon inte klarade av sveket. Och de sedan fick leva med sorgen att aldrig mer få sova jämte henne… orsakat av frestelsen från en kvinna som flörtade han i fördärvet. Visst han borde ha sagt Nej! Men, om vi dömer honom för hårt så vill inte jag vara den första som kastar stenen, för vi kan alla göra våra misstag, även den bäste.
Så Lina, prata och prata om och om igen med honom! Han kommer rakryggat stå framför dig och ta all skit, all din ångest, all din förtvivlan när du skriker och gråter hysteriskt även om det så ska ta 5-10 år innan din känsla ska släppa så att du kommer att känna dig säker igen, om han älskar dig. Så gjorde han som stannade kvar hos nr 1. Han har tagit så mycket ångest från sin fru om och om igen för att han älskade henne.
Det är något som händer med oss i 40-50 års ålder, hormonerna spelar oss ett spratt. Det är inte bara kvinnor som kommer in i klimakteriet och mår helt fantastiskt underbart vad gäller den sexuella självkänslan utan även männen får en topp av testosteron och vill ut och känna om de kan ”erövra” en kvinna igen. Ack vad farligt vi lever idag när det är så lätt att falla för frestelserna och därmed riskera att ödelägga 27 års sammansvetsning som är svårt att ersätta för korta äventyr.
All styrka till er som kämpar mot en trygg och harmonisk känslomässig tillvaro.