Mannen ser kvinnan som han levde tillsammans med i fem år, nu i sällskap med en annan. Det var tre veckor sedan hon lämnade honom (i alla fall rent fysiskt) och hans värld rasar samman ännu en gång. Först det han upplevde som det plötsliga uppbrottet, och nu i armarna på en annan man.

”Tre veckor!? Betydde inte våra år ett dugg!?”

Han är förtvivlad och försöker samla ihop sig mitt där ute på stan bland alla människor. Frågorna haglar över honom:

”För två månader sedan sa hon att jag var mannen i hennes liv. Att hon älskade mig!”

”Hur har hon kunnat gå vidare så snabbt? Fanns han med i bilden redan när vi var ett par?”

Av alla dem som jag pratar med och som genomgår/genomgått en separation, är det upplevelsen av att känna sig bortvald och utbytbar som slår hårdast mot självförtroendet. En ny man eller kvinna som”bara” tagit vid. Många beskriver det som en rent kroppslig smärta när den känslomässiga tsunamin slår till. Ett hopp som kanske fortfarande var vid liv, men som nu brutalt avlivats.

Vi vill känna oss unika och oersättliga i partnerns emotionella system. Det är inte ett gapande ego, som vissa riktningar menar, utan någonting väldigt mänskligt.

Vi kan inte älska utan att samtidigt göra oss sårbara.

Och så har vi alla dessa självanklagelser:

”Om jag hade jobbat mindre!”

”Om jag hade tagit bättre hand om min kropp!”

”Om jag inte hade tjatat och försökt styra henne.”

”Om jag…”

Så hur hanterar vi traumat?

Det finns inga quick fix. Vi sörjer igenom: gråter, skriker, känner ilska, frustration, invaderade av frågor, avdomnade, pratar av oss, blickar inåt, försöker äta och sova…

Efter ett tag höjer vi blicken en aning. Och lite till. Vi reser oss igen. Andas och kanske förundras ännu en gång. Hitta ett handtag i en vana och/eller förtrolig person som gör att din ryggrad rätas ut på nytt.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare

Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se