Någon smart föreläsare säger: ”det sitter bara i huvudet!”
Tänker för mig själv: ”bara i huvudet!? Det sitter i hela kroppen.” Och frågan är om det kan reduceras till ett fyrabokstäversord.
En ensam kvinna promenerar hem på Julaftonskvällen med tårar rinnande nedför kinderna, då hon passerar huset där hennes ex bor med sin nya. Kvinnan har inte sin dotter den här Julen. Hon är i den nya konstellationen.
Det är en bild som gör ont i mig och samtidigt inte ovanlig den här tiden på året. Högtider kan vara obarmhärtiga strålkastare på det vi inte önskar. Det är upplevelsen av utbytbarhet och raserade drömmar som trycker till mest i oss. Eller de ständiga försöken till att få det fungera. Den ensamma kampen i tvåsamheten. Partnerns domnande frånvaro.
Tänker att vi lever i en tid där vi tvingas förhålla oss till det som på flera plan går emot instinkterna och det som är naturligt för oss.
Minns när jag själv var nyskild och tänkte: ”vem skall nu skydda tjejerna och henne när de måste ta sig hem på kvällen? Vem är den sista försvarsutposten?”
Ja, för en del kan det låta föråldrat men i min värld var det så det såg ut.
”Det sitter bara i huvudet.” No, shit!
Vi behöver respektera det som känns naturligt OCH onaturligt på insidan, inte gå runt och skämmas för att vi är vi. Andras kommentarer kan göra att vi klandrar oss själva ännu mer. Människor sitter med unika berättelser.
Vi kan behöva följa med strömmen av det som ÄR. Inte slåss mot känslorna – acceptera det som känns (vet hur svårt det kan vara, men också att tiden är på din sida). Kapitulera många gånger om. Tillit föds stegvis. Vi är oändligt mycket mer än det vi tror om oss själva. Det behövs kloka och seende speglar omkring.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Ja visst sitter det överallt 🙂 som att vara ett pussel. Bitarna faller och man ska leta upp dem överallt för att sedan bygga ihop bilden av sig själv igen , lite i taget . Det här har varit min ” första” jul i min nya tillvaro, med mitt eget pussel 🙂
Jag läser om så många här som inte ens hittar lådan till alla sina pusselbitar, eller är rädda att det inte går att få ihop hela bilden igen . Men det gör det , tror jag . Man får sikta in sig på att hitta en kant eller ett hörn och börja därifrån … Sedan får det ta den tid det tar. till alla er , tappa inte hoppet, styrkan kommer med tiden !
Linda
Du är en hoppspridare genom dina ord här Lin:-) Varma hälsningar till dig.
Tack för de du skriver. Det styrker mig Jag har precis börjat leta efter min pussellåda, och hoppas snart finna den.
Ja, vem ska skydda barnen och henne, så tänkte jag också. Nu tänker jag mer vem ska skydda barnen när jag inte är där? Och vem ska skydda mig från henne eftersom jag uppenbarligen går i samma fälla gång på gång. Senast igår. Jag känner mig så kass och lurad. Men jag får skylla mig själv. Jag ville att barnen skulle få en fin jul och det fick de trots att det blev lite konstigt hos mamman, de fick en fin kväll. Jag var beredd att ta stöten för jag misstänkte att det skulle komma något. Jag var dock inte beredd på att hon ljugit för mig för att vi skulle komma. Jag tror att min empati för henne är på väg att ta slut…
I mitt pussel finns det nog för många bitar för tillfället. Jag får börja om med ett mindre. Jag håller med, allt sitter inte huvudet. Det sitter ta mig tusan överallt: hela kroppen, i väggar och tak, i möbler, i blommor, i växter i trädgården, i foton, i drömmar och förhoppningar och framförallt i barnen vi skapade tillsammans. I kärleken de ger den veckan jag har dem, och i saknaden den veckan jag inte har dem allihop. Skulle för min egen skull inte ställt upp i går känner jag. Allt kom tillbaka…
Hej Bo
Håller med dig det sitter överallt, en doft kan ställa till det igen, en sång, ett tv-prpgram…. det gäller att hitta sin egen väg tillbaka varje gång man trillar dit igen. Men tro mig det blir längre mellan gångerna och det är bra att veta att jag kommer trilla dit igen och att det är ok, så länge jag känner att jag tagit ett litet kliv framåt efteråt…sakta men säkert åt rätt håll ….för min egen del.
Kram
Tack Ulla och kram tillbaka. Det blir längre mellan gångerna, det är sant. Julen gör allt större dessutom. Jag blir dock bara så besviken på någon som jag vill tro det bästa om. Jag vill att vi båda respekterar vårt gemensamma förflutna för att hantera framtiden kring barnen. De behöver föräldrar som kan verka tillsammans för dem. Det är allt. Men jag vill inte tillåta mig själv att bli utnyttjad. Skönt att höra att du blir starkare och starkare.
God fortsättning på julen!
Jag känner med dig Bo. Det finns på något sätt i våra gener att finnas där. Samtidigt gäller det att inte förlora sig själv i någon annans ambivalens. När du är någorlunda hel känner barnen det. Varma tankar till dig en kväll som denna. Styrka.
Hej Bo!
Jag har haft dåligt samvete ända sedan jag ställde frågan till dig om varför du inte skulle fira julen med din barns mamma och nya partner. Min fråga var mestadels en projicering av mina egna problem på dig – besvikelsen och sorgen över det avbrytna förhållande med en man som i många avssenden påminner mig om dig både till sättet och när det gäller dilemmat kring mamman av hans barn – ska han gå tillbaka till henne eller ska han satsa på ett nytt förhållande?
Här kommer hela storyn.
Jag träffade min fd särbo tre år efter att han hade skilt sig från mamman av sina tre barn. Barnen bodde med honom och exet bodde utomlands med sin sambo och deras dotter. Det
var hon som initierade skilsmässan och gick vidare redan före skilsmässan.
Jag blev stormförälskad i honom och sedan djupt kär i honom. Det var en kärlek baserad på stor respekt. Jag såg upp till honom bland andra för hans kärlek för sina barn. Men även för hans empatiska inställning och förlåtande attityd till sin före detta. Vilket han kallade för vänskap men vilket jag allteftersom tiden gick började allt mer tolka som kärlek. För efter några månader i vårt förhållande kom exet tillbaka. Hon bosatte sig med sin sambo och deras dotter i närheten, men relationen med sambon sprack ganska fort och han flyttade. Hennes rop på min sambos (vi flyttade ihop under tiden) hjälp blev allt mer frekventa. Och han ställde upp med att hjälpa henne.
I början, som sagt, såg jag med sympati och empati på detta. Ibland gjorde det ont. Men då tänkte jag att hans hjälp är ett tecken på hans djupa humanitet. Dessutom hoppades jag på att han en vacker dag kommer att bli lika empatisk och hjälpsam mot mig som mot henne.
Ja, den känslan fick jag uppleva. Men bara stundsvis. Jag tror – vet – att det fanns stunder när han inte bara ville älska mig utan han gjorde det. Men ännu mer frekventa blev stunderna då han inte ville älska sitt ex, men gjorde det.
Det som bidrog till denna situation var att exet blev allt mer hjälplös och han ställde gärna upp med hjälp.
Exet ville inte ha någon kontakt med mig. Jag skulle ha velat något tecken på hennes positiva inställning till oss. Ok att hon inte ville träffas men i alla fall ett gillande av vårt förhållande på facebook eller en hälsning, ett tack efter att sambon och jag passade hennes dotter från den andra relationen, när hon gick ut för att festa.
Jag vet inte hur jag ska tolka hennes rop på hjälp – är det bara vänskap eller ett försök att få honom tillbaka?
Till mig sa han att det var vänskap bara. Men jag förstod att han inte var säker heller. Och att det väckte förhoppningar hos honom.
Jag vet inte vad hon har för intentioner. Om hon beter sig som sådant eftersom hon fortfarande älskar honom och vill ha honom tillbaka , då förstår jag henne och klandrar inte hemne. Jag önskar dem allt väl. Och jag menar det. Men om det är bara ”vänskap” då är det jättefult det som hon gör. För det hindrar honom från att kunna gå vidare. Medan hon redan har gjort det, oavsett om hon är ensam eller i ett förhållande. Sanningen kan, förstås, ligga mitt emellan – hon vet inte riktigt vad hon vill. Följaktligen vet han inte heller. Då hjälper det tyvärr inte heller att tala ut. För då behövs det mer tid.
Vilket jag inte längre har. Eller rättare sagt – det är en alldeles för smärtsam väntan. I tre år vaknade jag nästan dagligen med känslan att min relation hängde på en tråd och det var min partners före detta som höll i tråden. Jag ville ha ett slut på det. Fjärde och sista gången 🙂
Usch, long story har det blivit! Does it make any sense? Bo, jag ville be om ursäkt för projiceringen. Men det var en liten varningsförsök också – om en kvinna talar om vänskap då menar hon kanske bara vänskap. Men man vet aldrig. Hur tar man sig ut ur en sådan situation? Jag gjorde som du, Bo – bestämt mig att avsluta och inte hoppas/lita på en framtida parrelation med honom. Trots att jag saknar honom och får ångest av tanken av att jag kan ha förlorat honom helt och hållet. Jag skulle gärna vilja behålla vänskapen med honom.
Åh Erika, det är ingen projicering. Ta det inte så. Du ger mig insikt. Jag är efter den här julen övertygad om.att det för mig handlar varken om vänskap eller något annat. Jag har ett val: ställa upp för någon som lämnat mig eller finnas till för den som älskar mig nu. Jag väljer det senare. min fd har valt att gåoch kanske ångrar sig till delar. Inget för mig att ta hänsyn till. Det finns så mycket kring ett tidigare par som har barn tillsammans. Så mycket att spela på gentemot varandra. Jag tror också att i mitt fall har hon träffat någon, en yngre man utan egna barn, som kanske inte fyller alla hennes behov. Då behövs jag då och då. Men jag vill samverka kring barnen, gå vidare med det jag har och inte sitta kvar som någon tröstare vid behov. Jag ser det mycket klarare efter i går. Jag vet att min fd älskar mig fortfarande längst därinne. Jag älskar henne med, på ett annat sätt, för att hon är barnens mor.Det kommer finnas kvar. Du har gett mig insikt i att det finns gränser för empati. Tack för det. Jag vet vad jag ska göra nu. Jag tror att vi män (inte alla kanske) ibland försöker finnas till överallt och missar vad som är viktigt. Jag vet inte om din man har gjort det. Utifrån vad du skriver hade jag inte heller stannat kvar. Det går inte dela sitt hjärta på två. Den som älskar dig har rätt till hela. Tack så hemskt mycket Erika, kramar till dig.
Bo, vi får nya dagar med möjligheter att göra val som känns förankrade i oss själva ,
Forts… Jag tror att ens inre kompass är lite satt ur spel emellanåt efter en separation… Det tar ett tag att hitta riktningen igen…
Så är det verkligen Lin.
Och du har gett mig insikt, Bo – att det inte är lätt att avsluta en långvarig telation med sina barns mamma, i synnehet om hon ber om eller förväntar sig hjälp. Att det inte är bara min särbo som hamnat i den fällan. Följaktligen tar jag hans agerande mindre personligt. Trots förståelsen tänker jag gå vidare för som du säger han kan inte göra mig lycklig med halva sin kärlek. Kramar till dig också!
Fint av dig att dela Erika. Omtanke.
Jag känner med dej Bo.
Utifrån sett är det lätt utifrån din beskrivning att se din empatiska förmåga mot de runt omkring dig….utom mot dig själv.
Mitt hjärta är krossat och det har blivit det flera gånger, sargat i kanterna…..
Jag har förlåtit, slätat över o kämpat på…..
Nu har jag insett att det är dags att jag är snäll mot mig själv…
När jag plötsligt såg det klart så är det lättare. Jag är mitt bästa jag när jag själv mår så bra som möjligt o är i balans….det är mitt ansvar. Det är inte mitt ansvar att ta ansvar för nån som lämnade mig, inte ens för barnens skull. Det är tufft men det går framåt…..mot nya mål. Stor kram, ha en fortsatt god jul!
Tack Maja, det värmer. Jo det var ungefär det min terapeut kom fram till. Jag är så mån om andra och i så stort behov av att vara behövd att jag raderar mig själv. ”Vem är du och vad vill du” var en fråga hon ställde vid ett tillfälle.
Jag vill som du Maja, vara snäll mot mig själv och ta en plats i mitt liv, min enda chans att spela huvudrollen. När jag är med barnen känner jag mig som en i brödraskapet i Sagan om ringen, ett sammansvetsat gäng på väg mot underbara äventyr tillsammans:-). När jag är själv går jag ofta vilse. Kan inte gå in i den rollen.
Jag håller med du Maja, jag kan inte hjälpa någon som lämnade mig att må bra. Jag kan inte ställa upp för henne så hon får, som t ex i går, en julafton som passar för henne. Inte ens för barnens skull. Nog nu av det här… Jag ska ställa upp för mig själv i det nya livet, och för mina barn. ”Mot nya mål”…
Tack igen Maja, och en god fortsättning på julen.
Vi kan hitta oss själva i ensamheten. Som inte behöver vara för evigt. Tack för att du delar med dig Bo.
Så sant maja: ”dags vara snäll mot mig själv..” Stor kram till dig med.
Vilka underbart fina tjejer du har Michael, du ser ut som en riktigt stolt pappa!
Tack snälla maja. Ja, jag är en mycket stolt pappa! Där det finns kärlek är allt möjligt.
För första gången i mitt liv tillåter jag mig leva ut mina känslor, jag är arg och ledsen. Visar mitt ex nästan allt jag känner innan han flyttar ifrån mig. När han har flyttat hoppas jag att jag är klar med allt jag har att säga honom.
Jag går inte runt och låtsas att allt är bra och det har gjort att vänner och bekanta verkligen har stöttat mig. Känns så bra. Tänk att det kan vara så att visa sårbarhet. Att det kan vara bra ibland….
Då har du tagit ett stort steg framåt My – En del i att leva större och ännu mer äkta inför sig själv.
Juldagen o ledsen!! Började så bra, pulkabacken med glögg.Sen blir ngt fel o han blir arg o kall, skällde ut mig framför barnen o deras kompisar i köket!! Allt mitt fel, ingen ordning o reda, sen hotet: fr.o.m. Januari har jag bestämt mig…. Han beskyller mig för att inte planera strukturera , vart så ledsen tog bilen o åkte iväg…. Kommer hem, han vägrar prata m mig går ifrån. Äldste sonen; pappa du kam väl stanna så mamma får prata pappan:”Det har jag gjort i 10 årstid utan hon fattat ngt” är bara tom….. Tack Michael för dina värmande ord! Vet inte vad jag kan säga o inte säga för att han blir arg igen!!
Det är starkt av dig att berätta Anna. Det krävs mod för det, vilket du visar. Stor kram till dig.
Hej Anna
Den person som bemöter andra med hot o ”översitteri” är den som i grunden är svagast. Kan man inte kontrollera sig och bemöta/prata på annat sätt än så har den svårt att se sina egna fel. Lr inte orkar/kan se sig själv kanske o lägger skulden på ngn annan.
Att utsättas för sånt beteende känns förnedrande, men skulden är inte din Anna.
Trots alla känslostormar o annat som snurrar hos dig/er och rädslan för fler utbrott fr honom så kan du försöka tänka på vad du ska ”ta åt dig”, vad är eg ”sant” o vad är ett uttryck för hans frustration.
Ett sånt beteende visar mer om honom än om dig.
Det finns en väg framåt till att må bra igen och du kommer att hitta den.
Men oj oj det är INTE ok att säga ”i januari har jag bestämt mig”. Så fruktansvärt! Det skadar och skapar rädsla.
Mitt ex, som har otroligt svårt att kommunicera, körde med ett otäckt hot när vi var osams, det löd: ”ja, man undrar hur man ska ha det i fortsättningen…” Tätt följd av suckar och stön. Jag var livrädd för att bli lämnad trots att vi inte hade det bra.
Till slut tog jag mod till mig. Sa åt den ynkryggen att han skulle lägga av att hota eller rent av göra slag i saken och ta ut skilsmässa. Han bara hummade som vanligt. Ett halvår senare slängde jag ut honom. Han bedrog mig så det stänkte om det! EN dag kommer jag att må bra jag också. En dag!
En dag Lollo:-)
Tack snälla Minna!!
Häromdagen råkade en stol stå i vägen för honom som han blev arg på mig för, sen var vårt barn hungrig, då fick jag skulden för ej ge honom mat?! Vi är ju 2, men mitt var felet! Inte en enda julklapp handlade han eller slog in, bad honom om hjälp med inslagningen kvällen innan fick till svars: ”Nej, jag håller inte på med sånt”( straff mot mig för han gillar inte julklappar tycker det bara är kapitalförstöring)
Nu är han lugn igen o läget känns bättre. Förlåt får jag aldrig tillbaka, i de fall jag säger det är det JAG som måste be om ursäkt.Han är bara trevlig mot mig när vi är med andra! Tänk om man kunde ha en ”Blogg-Träff” Michael du kunde föreläsa för oss
Vi skilde oss för att vi inte fann någon annan väg ut, allt blev så komplicerat och svårt och kommunikationen fungerade så dåligt trots mycket ansträngning. Men gud, vad man lurar sig själv om man tror att allt ska bli lättare bara man delar på sig! Helt plötsligt ska man göra slut på vissa delar av sitt liv samtidigt som de finns kvar genom barnen. Man måste fortfarande kunna kommunicera. Jag skulle vilja säga att alla förmågorna vi behövde av varandra som par behöver vi nu också. Vi behöver kunna prata med varandra, samarbeta, ha tillit till att vi sköter föräldraskapet utmärkt på vårt unika sätt på var sitt håll. Ja, man prövas om och om igen. Än har varken jag eller exet träffat någon ny. Tänker att det nog blir jobbigt, men det finns säkert en mening i allt som sker så länge vi har rätt fokus och handlar utifrån kärlek.
När det saknas tillit, kärlek och respekt går det inte att fortsätta som par. Oavsett hur väl vi vill för barnen. Tack för dina tänkvärda ord Sanne.
Oj vad det känns stärkande att läsa allt sugen skriver Michael! Dina ord och din blogg dök upp just i ett skeende där jag måste överväga hur dåligt jag vill ha det i framtiden då relationen verkligen känns långt från räddning. Att åka känslomässig berg och dalbana när man minst anar. En partner som väger allt i vågskålen. Å tack för att ni andra delar med er! Stärker oxå! Man känner sig så otroligt ensam i såna här lägen trots stöd från vänner. Hoppet är det sista som lämnar mig så jag kämpar länge innan jag ger upp men det är svårt att dra gränser för stopp. Men wow vad skönt med blogg! Tack!
Hej Michael, jag har precis börjat läst din blogg. Jag är nyseparerad sedan ett par månader tillbaks och har fått sådana ångest attacker för jag tror att mitt ex har träffat någon annan och då kommer sådana tankar upp i min skalle snart sitter ’han’ där och pratar med mina barn hur dagen har varit mm. Julen firade vi ihop med en stor klump i magen av ångest när exet telefon pep hela tiden, jag känner mig så arg och bitter på alla i min närhet, jag skäller och gör mig osams med folk, jag har bönat och bett att vi ska börja om igen men hon vill inte, så nu måste jag gå vidare men jag vet inte hur?
Du är en fruktansvärd situation som inte har några enkla lösningar Mats. Det verkar som om du är mitt uppe i den mest akuta fasen. Det behövs tid och ett bollplank att prata av sig mot. Det gör ont: ja, du måste gå vidare. Genom att släppa taget om och om igen. När tiden är mogen – fatta beslutet inom dig att gå vidare. Känner verkligen med dig.