pappa, relationer, kärlek

relationer, pappa, kärlek

Någon smart föreläsare säger: ”det sitter bara i huvudet!”

Tänker för mig själv: ”bara i huvudet!? Det sitter i hela kroppen.” Och frågan är om det kan reduceras till ett fyrabokstäversord.

En ensam kvinna promenerar hem på Julaftonskvällen med tårar rinnande nedför kinderna, då hon passerar huset där hennes ex bor med sin nya. Kvinnan har inte sin dotter den här Julen. Hon är i den nya konstellationen.

Det är en bild som gör ont i mig och samtidigt inte ovanlig den här tiden på året. Högtider kan vara obarmhärtiga strålkastare på det vi inte önskar. Det är upplevelsen av utbytbarhet och raserade drömmar som trycker till mest i oss. Eller de ständiga försöken till att få det fungera. Den ensamma kampen i tvåsamheten. Partnerns domnande frånvaro.

Tänker att vi lever i en tid där vi tvingas förhålla oss till det som på flera plan går emot instinkterna och det som är naturligt för oss.

Minns när jag själv var nyskild och tänkte: ”vem skall nu skydda tjejerna och henne när de måste ta sig hem på kvällen? Vem är den sista försvarsutposten?”

Ja, för en del kan det låta föråldrat men i min värld var det så det såg ut.

”Det sitter bara i huvudet.” No, shit!

Vi behöver respektera det som känns naturligt OCH onaturligt på insidan, inte gå runt och skämmas för att vi är vi. Andras kommentarer kan göra att vi klandrar oss själva ännu mer. Människor sitter med unika berättelser.

Vi kan behöva följa med strömmen av det som ÄR. Inte slåss mot känslorna – acceptera det som känns (vet hur svårt det kan vara, men också att tiden är på din sida). Kapitulera många gånger om. Tillit föds stegvis. Vi är oändligt mycket mer än det vi tror om oss själva. Det behövs kloka och seende speglar omkring.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare