Ni skrattade ihop, höll varandra i händerna, bara hängde tillsammans, planerade framtiden, hade sex som förde er till paradiset och lovade varandra: ”du och jag mot världen.” Omgivningen berättade hur fina ni var tillsammans – att ni var det ”perfekta paret.”
Under resans gång hände det någonting, en trötthet smittade av sig, missförstånd i kommunikationen, ointresse och olust inför det sexuella, nära till irritation och med frågeställningen: ”är det så här det skall vara?”
En av er tyckte kanske att allt var ok medan den andre gick runt och kände att något inte stämde. Känslan av ensamhet och att inte tala samma språk skavde.
FARAN ÄR NÄR VI LEVER I HELT OLIKA VÄRLDAR GÄLLANDE SYNEN PÅ VAD SOM ÄR ETT BRA FÖRHÅLLANDE.
Märker hur otroligt svårt det är för de flesta att se hur den som en gång var närmast hjärtat nu är den mest distanserade främling som går att föreställa sig. Det är i det här avståndet frustration föds. Självanklagelser och beskyllningar förmörkar himmeln.
Det tar tid för hjärnan att vänja sig vid skillnaden på DÅ och NU. Det är många delar som måste kopplas om och under tiden frågar vi oss: ”Hur kan hon/han utsätta mig för detta? Vad gjorde jag för fel? Jag känner inte henne/honom längre. Har jag någonsin gjort det?”
Ingen kan säga hur lång tid det tar att komma vidare, men en bra ”kompis” (som är tuff mot oss) är att se omständigheterna för hur de ÄR och inte hur vi ÖNSKAR att de var. Ingen enkel match men på lite längre sikt är det befriande.
Det som var svårast för mig var vägen till riktig förståelse kring att människor inte alltid är som vi hoppats. Om någon bestämt sig för att ha en negativ bild av dig kommer de att hålla fast vid den oavsett vad du gör. Skillnaden på vem en person vill vara och vem de i praktiken är.
Vad är det viktigaste du lärt dig av din separation/skilsmässa? Hur kan du använda erfarenheter och insikter till fördelar?
Michael Larsen – livscaoch och mental tränare
Min största lärdom av vår skilsmässa är att JAG måste få stå i fokus ibland också och att aldrig någonsin tappa bort mig själv igen! Det var nämligen inte alls lätt att hitta tillbaka till mig. Jag har fått leta på många ställen och testat på många nya och gamla saker igen, för att överhuvudtaget bli den jag är idag! Kanske är jag egoistisk när jag tänker så här, men jag tycker att jag är värd det:-)
Det är så du behöver se på det Vickan. Helt rätt komma ihåg att inte tappa bort sig själv i ett förhållande – vad har vi i så fall att ge?
Skönt att känna igen och spegla sig i dina ord..,! Jag vet inte ännu vad jag lärt mig… Möjligtvis att våga ta in och möta tecknen på att något inte stämde, vilket jag kan se i efterhand att jag inte ville fronta.
Ungefär så långt har jag kommit också Lin. När jag tittar tillbaka så ser jag tecknen som jag blundade för då. Det ger mig tyvärr också skuldkänslor för att jag inte förstod då, när det kanske fanns en chans att rädda. Det är en lång jobbig tid framför mig, men det finns ju inga alternativ till att fortsätta leva. Hoppas du hittar kraft framåt!
Tack snälla..!!
Jag tycker inte du / vi / man ska ha skuldkänslor , för just då handlade vi efter hur det kändes då, vad vi trodde var rätt.
Även om vi nu ser det ur en annan vinkel.
Styrka till dig med !
Kan känna igen mig i det Matias – så var det för mig en gång. Om vi visste bättre hade vi säkert gjort annorlunda. Vad vill du se bakom höjderna i horisonten?
Frågan är svår Michael. Just nu finns för stort hopp i mig att hon ska ändra sig och att vi ska kunna reparera den stora skada som blivit. Men realistiskt sett så inser jag att det är svårt och att det troligen inte blir så.
Så svaret just nu måste vara att det bakom höjderna finns ett liv som jag känner mig trygg och bekväm i, oavsett om det är vi igen, om jag är ensam eller om jag träffar någon annan i framtiden.
Önskar bara att höjderna i horisonten inte var fullt så höga….
Känner igen mig!
Känslan är emellanåt näst intill outhärdlig över att min fd fru blivit en total främling för mig efter hennes otrohet. Men jag vill möta det jobbiga, bearbeta och lägga det bakom mig. Jag upplever en blandning av sorg över det som gått förlorat och tvivel på att skiljas är rätt. Men jag välkomnar smärtan, för mig är det är ett tecken på att vårt förhållande varit bra (även om mitt ex under separationen matat mig med hur dåligt det varit, antar att det är hennes bränsle för att kunna genomföra separationen, hennes strategi att lyfta fram det negativa för att kunna genomföra detta uppbrott). Folk omkring oss är chockade, ni fina av alla!
Ett tips är att tänka, om jag inte kan ändra en situation, kanske jag kan ändra mitt perspektiv på situationen. Jag tvivlar och hoppas också på ett sätt att vi ska lösa detta. Men det blir nog inte så, inte nu idag. Att då lyssna på kärleksballader kan då vara en smärtsam påminnelse. MEN om jag ändå lyssnar på kärlekssånger, fast med skillnaden att tänka att texterna är formulerade till mig själv. Att de uttrycker min kärlek till mig själv, då förändras perspekrivet totalt! Prova tex med låten Hello, med Lionel Richie! He-he!
Att börja där, att älska sig själv. För att sen möta den nya världen!
Tack Michael för en fin och viktig blogg, jag har blivit tipsad om den och följt den ett tag, nu vill jag också dela mina tankat, det är trösterikt och stärkande att finnas i detta sammanhang!
Det där gör ont Joe: få allt negativt på sig för att den andra vill underlätta den egna processen i att gå vidare. Anklaga för att stärka den egna beslutsamheten. Allt det bästa och styrka till dig i det du tvingas gå igenom. Ser en god vilja och beslutsamhet i dig – att inte tillåta hämnd och bitterhet dra ned din person. Tack för att du delar med dig – det hjälper helt säkert många här. Det bästa till dig.
Det gör så ont, är så oerhört smärtsamt att han jag älskar och har öppnat hela mitt hjärta för är helt nollställd gentemot mig. Ibland undrar jag om han ens skulle känna igen mig om jag passerade honom på gatan. Det är som om Vi aldrig funnits. Detta är för mig så ofattbart då vi var tillsammans i 5 år….har jag någonsin känt honom? Bygger hela vårt förhållande på min fantasi?
Kanske det som är värst Linda – att det gör ont i dig, men inte honom. Avståndet i känslor. Du vill inte känna längtan efter någon inte finns där för dig och en dag upplever du det i hela kroppen och inte bara som en hoppfull önskan.
UFFhhhh…! Rakt in i magen….
Från den platsen inom oss det finns möjlighet att resa sig igen – smärta kan få oss att växa. Hur säger man det utan att det låter som en klyshca?
Förstår va du menar.
Det är svårt att förstå att tiden är Då och Nu. Att det är person som jag hade så mycket gemensamt med finns inte. Han har tankar om mig som inte stämmer. Men något jag lärt mig från seperationen är att jag är någon, det finns folk som tycker om att prata med mig. Det kanske betyder att jag håller på att hitta tillbaka till mig. Känslan är otäck att han ogillar mig, man kan se hatet i hans ögon.Just detta med förändring hos honom är läskigt. Men han har en ny. Varför inte koncentrera sig på henne? Vissa dagar är otroligt sköna, jag tänker själv och gör saker som jag mår bra av. Små små saker som jag nog inte riktigt uppskattade i det förhållande jag hade.
När vi är i ett olyckligt förhållande missar vi också njutningen av de små vardagstingen (det är mer som att vi bara existerar) Ser att du är på väg uppåt – en dag i taget.
Känner så igen mig i allt som skrivs här. …att man trots all motvilja i världen inte vill träffa sitt ex, men man MÅSTE pga ett gemensamt barn. ..och när man då ses. ..är det en total främling som står framför en. …som man delat allt med i 8 år. Som jag trodde jag kände. …som jag trodde hade samma avsikter som jag med vårt äktenskap. ….och nu. ..vad var det för honom….och vem var han. Vem är han egentligen. ..den gamle eller nya inför mig Tom hans sätt att prata och se ut är annorlunda. …..
Läskigt. ….
Lätt att ha fokus på varför exet är som han är Linda K. Koncentrationen på vem vi själva vill vara, hur vi vill leva etc. stärker oss och så småningom klingar hans/hennes inflytande på oss av.
Jag försöker fundera över vad jag har lärt mig av min separation och det gör ont i mig att inse att om jag kanske hade kunnat göra något annorlunda så hade jag kanske inte varit i denna situation nu. Samtidigt kan man inte ändra på en annan person och man kan definitivt inte förändra en annan persons känslor. Men kanske hade det inte behövt gå så långt som till en separation om jag hade varit mer vaken och sett vad som höll på att ske.
Jag har inte separerat ännu och kanske klarar mig från det men är i en väldigt svår och svajig fas i ett långt förhållande. Det är jag som inte varit nöjd, det är jag som fjärmat mig då jag inte upplevde att jag blev lyssnad på och förstådd. Jag blev sårad och trött. Tappade lusten att ge. Det är olikt mig. Jag värdesätter mina nära väldigt högt och har nästan bara långa relationer i mitt liv.
Men jag befinner mig ändå i det ni beskriver. Jag är i sorg. Outgrundlig sorg över hur långt ifrån varandra vi kommit, hur svårt allt känns när vi är tillsammans NU. Hur mycket jag sårat och sårar. Det brukade vara fint. Även om det också var svårt, så brukade det blåsa över och bli bra. Nu växer det och tystnaden och ångesten ligger och lurar på oss båda hela tiden.
Vem är jag om jag inte är så trofast och stadig som jag hade önskat. Vad gör det med oss. Var gick jag fel. Varför kan jag inte förlåta och låta sorgen rinna av för att bli lätt och glad igen. Jag orkar knappt bära den här sorgen. Och därför drar jag mig för att dela den med min partner. För hans sorg och förtvivlan är ju lika stor eller större. Vi sjunker men vi försöker och ibland går det bättre ibland inte alls.
Det är inte lätt att bli lämnad men det är inte lätt att vara den som går heller. Det är ju lika hemskt för den att upptäcka att något av det finaste man haft gått förlorat. Att packa ihop och lämna tryggheten…