Mannen ser kvinnan som han levde tillsammans med i fem år, nu i sällskap med en annan. Det var tre veckor sedan hon lämnade honom (i alla fall rent fysiskt) och hans värld rasar samman ännu en gång. Först det han upplevde som det plötsliga uppbrottet, och nu i armarna på en annan man.
”Tre veckor!? Betydde inte våra år ett dugg!?”
Han är förtvivlad och försöker samla ihop sig mitt där ute på stan bland alla människor. Frågorna haglar över honom:
”För två månader sedan sa hon att jag var mannen i hennes liv. Att hon älskade mig!”
”Hur har hon kunnat gå vidare så snabbt? Fanns han med i bilden redan när vi var ett par?”
Av alla dem som jag pratar med och som genomgår/genomgått en separation, är det upplevelsen av att känna sig bortvald och utbytbar som slår hårdast mot självförtroendet. En ny man eller kvinna som”bara” tagit vid. Många beskriver det som en rent kroppslig smärta när den känslomässiga tsunamin slår till. Ett hopp som kanske fortfarande var vid liv, men som nu brutalt avlivats.
Vi vill känna oss unika och oersättliga i partnerns emotionella system. Det är inte ett gapande ego, som vissa riktningar menar, utan någonting väldigt mänskligt.
Vi kan inte älska utan att samtidigt göra oss sårbara.
Och så har vi alla dessa självanklagelser:
”Om jag hade jobbat mindre!”
”Om jag hade tagit bättre hand om min kropp!”
”Om jag inte hade tjatat och försökt styra henne.”
”Om jag…”
Så hur hanterar vi traumat?
Det finns inga quick fix. Vi sörjer igenom: gråter, skriker, känner ilska, frustration, invaderade av frågor, avdomnade, pratar av oss, blickar inåt, försöker äta och sova…
Efter ett tag höjer vi blicken en aning. Och lite till. Vi reser oss igen. Andas och kanske förundras ännu en gång. Hitta ett handtag i en vana och/eller förtrolig person som gör att din ryggrad rätas ut på nytt.
Michael Larsen – relationscoach
Det är förkrossande, sliter i en. Känslan att efter över 20 år tillsammans och barn ”bara” lämna och tacka för sig – utan att ha flaggat upp vad som hänt inom honom, gör att han har gett mig en gigantisk känsla av att våra år har inte varit så betydelsefulla.. jag blir skinnflådd ända in i själen. Och att jag inte fått någon riktig förklaring, det är bara en ”känsla”. Jag funderar ständigt på om jag kommer att kunna gå vidare utan att ha fått lite mer förståelse för detta, eller om jag ska göra nya försök till samtal. Eller är det bara att förnedra sig själv ännu mer, som inte leder nån vart..?
Snällt av dig att skriva att man får lov att önska att man var unik för någon.
tack.
Jag har ibland tänkt att jag betytt mycket, var en fin partner (med mina brister och tillkortakommanden), att jag var svår ersättlig men så har den andra sidan i mig tänkt att vad egoistiskt av mig att inte tänka att han kan hitta någon som passar honom bättre, att vem är jag till säga att jag skulle varit den bästa partnern för honom, vad förmätet och självgott av mig.
Så tack i alla fall för att jag fick lov att känna den känslan och tänka tanken utan att vara en självupptagen narcissist.
Det har varit en börda.
Jag stod på andra sidan. Efter 18 år tillsammans lämnade jag.
Mentalt var jag borta år tidigare, vi var som vänner utan sex på flera år och han var hotfull under bråken, våldsam. Jag var ofta rädd, blev kallad könsord osv.
Jag bestämde mig när jag gick att inte träffa någon ny. Jag hade inga känslor för någon annan och en ny man fanns inte på kartan.
Jag var själv ledsen, sårbar och träffade en man som jag bara trodde skulle bli en sommarflört men plötsligt blev jag gravid..
Hade fortfarande ekonomiska samtal med mitt ex för vi var inte färdiga med det praktiska och kände mig så jävla elak.
Ville förklara att jag visst hade älskat honom, att även om uppbrottet kom ”plötsligt” när jag väl bestämt mig så hade åren visst haft betydelse.
Jag har inte längre dåligt samvete för att jag träffade en ny fort och hoppas exet träffar den stora kärleken.
Själv lever jag inte med en jättesnäll man alla gånger.. kanske är det Karma?
En vacker dag kanske jag orkar göra nägot åt det.
En sak är säker. Blir jag singel kommer jag inte ens titta åt en man!