Vi tänker: ”om jag sänder meddelande och berättar hur stark min kärlek är. Om jag skulle skicka blommor? Föreslå att vi går och pratar med någon? Eller varför inte slå till med en resa? Lite nya kläder och styla håret?”
Idéerna ovan kan vara fantastiskt fina gester om det inte vore för en sak: den vi vill skall se och känna vår kärlek, bryr sig egentligen inte. Hon eller han har avslutat och berättat att de rätta känslorna inte existerar. För en del gör det fruktansvärt ont, men de biter i det sura äpplet och inser att det är över. Sorgeprocessen tar vid och ett bearbetande av att gå vidare påbörjas.
För andra (väldigt många) är det betydligt mer komplicerat, eftersom maktlösheten triggar igång ett pärlband av reaktioner: ångest, avgrundsdjup ensamhet, svek, skuld, otillräcklighet, ilska, svartsjuka, missbruk m.m. Och det är inte alls konstigt att vi kan känna som vi gör. Vi är människor med ett enormt komplext nätverk av minnen, erfarenheter och biologi som drar i oss.
Hur många har inte tänkt (kanske omedvetet): ”om jag bara får tillfälle att visa den här sidan av mig själv. Om hon/han ser mitt nya bättre jag så… Min generositet går inte att blunda för.”
När vi trots goda intentioner möts av polarkyla, kan t.ex. depression eller ilska ta vid: ”Jag som gör allt!”
Att försöka göra ”allt”, är inte alltid rätt mot Jaget.
Det är enormt svårt att känna sig maktlös och bortvald. Vad är vi inte beredda att göra för en liten injektion av kontroll och värme?
MEN, vi kan bara bli fria när vi orkar bottna i frustrationen av att inte kunna påverka en annans val. Istället för att rusa in i alla möjliga strategier – stå ut med känslan av det outhärdliga. Att orka en timme, en dag åt gången. Människor nära att prata med, gråta, trötta kroppen genom träning, skriva av sig etc. Hitta din väg att läka.
Att kanske hitta kraft i meningarna som tar tid att läsa och sjunka in:
“Be helpless, dumbfounded,
Unable to say yes or no.
Then a stretcher will come from grace
to gather us up.
We are too dull-eyed to see that beauty.
If we say we can, we’re lying.
If we say No, we don’t see it,
That No will behead us
And shut tight our window onto spirit.
So let us rather not be sure of anything,
Beside ourselves, and only that, so
Miraculous beings come running to help.
Crazed, lying in a zero circle, mute,
We shall be saying finally,
With tremendous eloquence, Lead us.
When we have totally surrendered to that beauty,
We shall be a mighty kindness.”
― Rumi
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så bra du beskriver, det är hårt men när man tagit sig igenom sin sorg så börjar sitt egna värde komma tillbaka och självkänslan. Jag
Satt själv i ett vakuum efter min man förnedrat
Mig genom att vara otrogen med halva stan. Idag är jag lycklig för att jag orkade kämpa mig igenom helvetet. Du är fantastiskt Michael på att beskriva känslor. Läser dina inlägg varje dag.
Jag håller med!
Livet börjar så sakteliga återvända och för mig har många av känslorna ”bytt kostym”. Frustrationen, ilskan och all sorg kan jag idag förhålla mig till utan panik. Såret är alltså inte lika infekterat idag trots att det ”bara” gått fem månader. ALLT GÅR! Bloggen har också varit till stor hjälp.
Fem månader är inte särskilt lång tid. Stor tillgång att kunna förhålla sig utan panik som du säger. Fint höra att bloggen hjälpt dig Lollo.
Tack för dina fantastiskt uppmuntrande ord Suzanne:-) Önskar dig en fin helg.
Hur gjorde du för att ta dig igenom?
Vilken bra fråga Nina. Skall skriva om det lite längre fram.
Nu förstår jag inte ditt budskap … Varför ska man stå ut en timme i taget…… Det tar ju kål på en.
Tanken på att fixa att stå ut när man just blivit utspottad ur en skördetröska ( det kändes så ) fanns inte hos mig ” när det hände ”. Men min kloka granne yttrade just orden ” du måste orka, lite i taget . Börja med att fixa EN dag. Resten kommer efterhand ” Och det går inte att ta in att man ska orka en längre tid, knappt en minut…men det går.Om man börjar . Kram !!
Klokt förslag från din granne ”orkat lite i taget…” Så är det verkligen. För stort smälta allt på en gång. Kram
Ja, visst tog det TID!! och det var inte speciellt angenämt, men det är det ju aldrig …..dock mår jag bra idag och kan se att det var det bästa som kunde hända trots allt. Vem vill vara en ” halvnågon ” som du uttryckte det en gång. Finns fortfarande issues jag måste jobba på, men …lite i taget..!
Eftersom svårt bearbeta allt på en gång. Ett litet steg i taget stärker långsamt. Varma tankar till dig.
Jag kan idag se mera klart. Kan se att det har varit många fina stunder. Men det har varit mest jag jag jag från hans sida. Han har heller aldrig kunna säga förlåt och han hade heller aldtig fel i det han sa eller gjorde. Idag kämpar jag och hjälper barnen som har det jobbigt. De vill inte träffa hans nya. Den han var otrogen med. För de anser att hon förstörde mammas och pappas äktenskap. Själv skulle jag aldrig ta tillbaka honom. Jag mår mycket bättre och för mig är han svag och liten person. Mvh Eva
Skönt att du kommit vidare Eva. Känner du dig fri från bittra känslor? Tar tid med tanke på vad du varit med om.
Hej Michael!
Sveket han gjorde mot mig och barnen kommer jag aldrig att förlåta honom för. Om jag känner mig bitter? Kanske ibland på vissa saker men jag tror ändå han har dragit det kortaste strået . Gräset blir nog inte grönare på andra sidan. Igår frågade jag honom om att är du så förälskad så du inte ser att dina barn mår dåligt? Då sa han ” Jag är inte förälskad ” Men allt han har gjort mot mig och barnen så säger han att det är mitt fel. Det gör mig arg och bitter och att jag måste lämna barnen när jag inte vill det. För att det var inte det jag vela i mitt. Kramar och tack för allt stöd du ger till oss alla..
Så bra skrivet. Känner igen mig, främst i tredje stycket. Jag trodde att något var fel på mig; såhär kan jag inte reagera, det är inte normalt. Skönt ändå att veta att det inte är onormalt, att vi reagerar olika beroende på bagage. Älskar man någon som jag gjorde (eller gjorde jag? Älskade jag snarare familjen och sammanhanget?) och det tar slut så abrupt så blir det nog också värre. Jag har det inte i mig att bara vända blad. Värst var det kanske för barnen som över natten fick ändrade förutsättningar. De hade ingen aning och i mitt huvud kämpade jag för deras skull. Tröstar mig med att har man hållit ihop i 20 år så har det varit bra ändå. Någon annan utifrån lockade och visade henne något nytt som jag inte kunde ge inom vårt sammanhang. Han finns dock inte kvar i dag. Jag känner inte längre att jag behöver visa mitt bästa för henne vilket jag gjorde. Dock försöker jag vara korrekt och bra. Se barnen tillsammans för de är våra, bygga en ny ”arbetsrelation” kring det. Vad jobbigt det måste vara för den som lämnar när den som lämnas sprattlar emot och försöker. Man har ju inga känslor kvar och blir ännu argare för att nu går det an att visa sina bra sidor. Och hur förnedrande det kan kännas för den som lämnas vilket leder till ilska. Sedan ska man ha en relation kring barnen med någon man inte bryr sig om längre. Är det inte så, att när man vill förändra någon för att den ska passa en själv i ett långt förhållande, att man tappat bort den man blev förälskad i? Att man växt ifrån den personen eller utvecklats åt olika håll, speciellt när vi träffas tidigt i livet? Det man tidigare tyckte om stör och man ser mer av de dåliga sidorna än de bra? För alla bär vi nog på dåliga sidor men i förälskelsens ljus ser man bara de bra.
Ja jag läser och begrundar och som jag sagt tidigare så är det en fantastisk blogg som ger tröst och stöd. Dagens inlägg kändes väldigt aktuell för min del, var väldigt igenkännande.Vill bara inflika att en känslomässig förlust eller sorg har ingen speciell tidsperiod utan är en långsam process som ser olika ut hos oss var och en därför att vi alla är unika.” Jobbar ” fortfarande med att göra min ofullständiga känslomässiga förlust fullständig så jag kan släppa smärtan den tillfogade mig och känna mig hel igen fast 3 år snart gått. Tror det är viktigt att ta sitt ansvar för sitt eget välbefinnande och göra ett avslut hur svårt det än känns vissa dagar .
Kram till er kämpar och till dig med Michael.
Förstår mig inte på varken kroppen eller hjärnan längre. Hur kan allt bara kollapsa? Jag orkar ingenting. När jag får energi lägger jag det på efterforskningar på mitt ex flörtar, jag blir helt paralyserad och gräver fram allt jag kan, svartsjuk så in i norden. Jag var aldrig svartsjuk under vårat äktenskap, men nu?! Vi har en fin vänskap, än så länge, men jag kommer förstöra den om jag inte låter han få ha sitt liv privat. Hur ska man kunna släppa iväg någon på grönbete som man älskar så mycket? Och att även acceptera det? Hur lång tid ska jag orka med mig själv och mitt nya beteende?
Och tack Michael för allt fint du skriver! Jag förstår varenda ord och det är vackert, nån dag ska jag försöka ta in allt du skriver på djupet med! Kram
All värme till dig Belinda och tack för att du delar med dig här på bloggen.