Du pratar med vänner om vad han eller hon sa och gjorde. Hur orättvist behandlad du känner dig och sveket som satt sig. Du vänder ut och in på allt i ett försök att förstå: ”hur kan någon göra så!? Efter allt jag gjort, offrat och ställt upp med?”
Att få älta, analysera och ställa frågor är en del i processen att komma vidare. MEN vi kan också fastna om vi inte tar det ett steg vidare genom att fokusera på oss själva och vad vi vill med framtiden.
ATT ENBART PRATA OM DET SOM HÄNT ”DÄR UTE” ÄR SÄKRARE OCH GÖR MINDRE ONT ÄN ATT KÄNNA DET SOM PÅGÅR HÄR INNE.
När vi koncentrerar energin på exet och hans/hennes nya, vad de gör och planerar, familj och vänners misstag, liksom våra egna, förskjuter och fördröjer vi den egna läkningen. Vi är så sysselsatta av yttre omständigheter att vi missar det som behöver tröst på insidan.
Hur vi reagerar inför orättvisa, svek och händelser som inte går att påverka, KAN hjälpa oss att se såret som behöver plåstras om. Gamla oläkta trauman kommer upp i dagen, så att vi en gång för alla kan förstå dem genom en vuxens ögon.
Några steg för att sörja sig igenom:
– Titta inåt med ödmjukhet och omtanke. Säg till dig själv: ”det här gör mig ledsen (var konkret), det som hänt gör att jag känner mig…” Ta några djupa andetag och låt allt få vara precis som det är.
– Hur känns det i kroppen? Vilka fysiska upplevelser är kopplade till det som hänt? Kroppen talar sanning och den ärligheten hjälper dig vidare till nästa steg.
– Förlåt dig själv för misstag som begåtts. Känslostormar av rädsla, ilska, frustration etc. gör att vi reagerar irrationellt. Vi säger och sms:ar sådant som vi ångrar. Misstag är en oundviklig del i att vara människa. Var en god vän till dig själv och ha överinseende. Lär från snedstegen.
– Vilken självbild vill du ha? Hur önskar reagera och agera inför utmanande situationer? Tonläge, kroppsspråk, handslag, hållning och känsla i ansiktet? Hur ser den bästa varianten av du ut?
Det är inte farligt att känna och släppa fram känslor, så länge vi gör det i en trygg miljö med tillgång till mänsklig support. Vi är här för att leva så stort vi bara kan och du vill säkert också resa med lätt bagage.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Jag har efter 19 månader nästan kommit över mitt ex helt. Trodde aldrig att denna dagen skulle komma.
Visst har jag kvar massa frågor som jag aldrig fick svar på men jag hoppas att de ska försvinna så småningom de med.
Har registrerat mig på en dejtingsida men jag tycker inte att den ger så mycket.
Men Anette81!!! Jag tror jag svimmar 😀 Det här är ju värt att fira med champagne!!! ❤️ Glad för din skull…över att du verkar må bättre…kram på dig.
Tack snälla. Men svimmar inte 😉
Jag dricker inte alkohol så jag firar med lite läsk idag fast jag har slutat med det.
Tack för att du är glad för min skull.
Ja nu är det bara försöka att må ännu bättre.
Är glad för din skull Anette.
Tack snälla 🙂
Troligen så ska jag på en dejt i helgen men en kille som jag har messat med i 2 månader, ska bli spännande, har inte varit på dejt på 12år så det är väl dags.
Verkar inte bli något har inte hört av honom sen i måndags eller tisdags
Kul Anette81 det låter som ett stort steg framåt att du nästan kommit över ditt ex. Det andra kan ta tid men det kommer. Är glad för din skull och ha nu en riktigt skön sommar!
Ja det känns som ett väldigt stort steg faktiskt. Men jag vet att jag kan må ännu bättre. Har andra saker som får mig att må dåligt men det håller jag på att ta tag i.
Tack snälla för att du är glad för min skull.
Ha en bra sommar du med. 🙂
Jag är också jätteglad för din skull Anette! Tänk så här – om du har klarat detta, så kommer du att klara att utvecklas på andra områden också. Vilken fantastisk seger! Och låt det ta tid med dejtingsidorna. Det finns ingen quick-fix när det kommer till nära relationer tyvärr. Visst finns det en massa killar därute, men du ska ju inte hitta vem som helst, du ska hitta någon som det verkligen är bra med. Det kan ta tid. Kram
Tack snälla. 🙂
Ja detta har varit det värsta i hela mitt liv faktiskt. Har aldrig mått så dåligt som jag har gjort dessa 19 månader. Min dotter har fått utstå mycket tror jag under denna tiden fast det märks ju inte på henne nu som tur är. Men jag vet att jag inte har varit en bra mamma under den tiden men nu kan jag vara det så gått det går med mina fobier som ställer till det.
Nej jag vet att det inte finns någon quick-fix när det kommer till relationer men jag vill ut och träffa nytt folk, har inga kompisar så.
Jag har inte kommit så långt ännu att jag vet vad jag vill med mig själv eller framtiden. Och ibland irrar tanken iväg till honom och hans nya ”underbara” fast jag vet att det gör mig inget gott, bara illa. I dag har jag vaknat av mardrömmar om honom och med ett tryck över bröstet, då vet jag att i dag är det nära till tårar. Jag börjar först nu efter 8 månader känna ilska, vilket känns lite bra då jag i 7 månader bara känt sorg. Jag försöker verkligen förlåta mig själv för att jag låtit mitt ex som gjort mig så illa fortsätta kontrollera och trycka ner mig efter vår separation, jag önskar ibland att jag vore lite kallare och hårdare så jag hade kunna möta allt detta bättre! Men samtidigt så är ju jag JAG, en snäll och varm person som försöker se gott i andra och mig själv och sån vill jag fortsätta vara. Att känna alla dessa känslor är verkligen tungt men nu när tiden gått lite så kommer även bra dagar vilket ger mig en förhoppning om att det blir nog bättre, framtiden är nog inte meningslös. Kram till er alla och till Michael som finns här för mig och er andra.
Kram till dig!
Stor kram!
Idag är det exakt 1 år sedan det tog slut med buller och brak. OJ vad jag har sörjt, OJ vad jag har funderat, OJ vad jag fått insikter, OJ vad jag tänkt, OJ vad jag försökt förstå, OJ vad jag har analyserat, OJ vad jag har gråtit, OJ vad jag har mått dåligt, OJ vad jag försökt intala mig själv att han inte var bra på alla plan, OJOJOJ vilket år! Mitt värsta år hittills i mitt 48-åriga liv – utan tvekan.
Nu är jag på fötter. Tänker fortfarande på honom exakt varje dag, men allt känns mycket bättre nu. Tyvärr tror jag att jag skulle ha svårt att känna samma om jag hörde att han hade träffat nån ny. För hans del verkar det också ha varit ett tufft år. Vi skulle verkligen dela framtiden ihop, men vi fixade inte det.
Förstår precis Ann det är det tuffaste man upplevt, så härligt att det går bättre. Det kanske är som det sägs att det behövs ett sorgeår!
Fy Ann1…kan bara föreställa mig din smärtsamma väg…ni är många där ute som blivit slagna till marken av era förluster, men lyckats resa er igen. Jag imponeras av er styrka. Som sagt…jag kräks nästan bara av att föreställa mig det där slaget i magen. Att tvingas acceptera att all vilja i världen ibland inte räcker till…stor kram till dig och alla andra som reser sig om igen…sakta men säkert…❤️
Stor kram till dig!
Ännu ett inlägg mitt i prick Jag har verkligen ältat, pratat, ältat & pratat , vet också att många tycker att det är dags att gå vidare nu! Jag har gått vidare på mitt sätt, jag ältar fortfarande men det beror också på att jag får reda på nya saker fortfarande efter 2 år! Hade jag inte fått prata så vet jag inte hur det skulle sett ut för mig idag, hade nog grävt ner mig totalt! Jag vill absolut inte ha tillbaka honom, men har så svårt att förstå hur han behandlat mig, bedragit mig, ljugit, lutat mig på pengar mm en person som jag levt med nästan 8 år & litat fullständigt på, det är svårt att bara glömma & gå vidare…. Tack Michael & ni andra för era inlägg, dessa. har hjälpt mig mycket men framförallt vetskapen att jag inte är ensam … ❤️
Kunde vart jag som skrev ditt inlägg men här blev det 25 år innan. 2 år sedan han lämnade mig och jag sliter fotfarande. Jag förstår precis vad du går igenom.
Kram CL
Nej Eva du är inte ensam. Även om man ju såklart inte vill att någon annan ska behöva genomlida detta så känns det ändå bra att veta att det finns andra som förstår. Man kan nog inte förstå innan man varit med om vissa saker själv. Det där med sorgeår kan nog stämma. Jag tycker det börjar lätta lite grann och jag försöker medvetet ta bort fokus från honom till mig och mitt nya liv som är framåt och fortsätta hoppas på att den äkta kärleken kommer till mig och framför allt att aldrig mer tigga och krypa för kärlek.Kram till er alla och Anette 81 jag är glad för din skull att du är på väg framåt. Lycka till!!
Tack
Anette81, är så innerligt glad för din skull att du kunnat släppa ditt ex!! Var så stolt över det jobb du gjort för att kunna komma dit!
Vad gäller dejtingsajterna, det är en djungel. Övervägande delen av män är tyvärr inget att ha. Hänger man på de här sajterna ett tag blir man luttrad.
Allra viktigaste är att du tar hand om dig själv. Och så kommer kärleken att komma. I den tid den ska.
Varmaste varmaste kramarna!!!
Tack snälla.
Vet ju dock inte hur jag kommer reagera den dagen han kommer hit bara. Han har sin pappa här.
Jo jag försöker att vara stolt att jag har klarat mig igenom den värsta tiden i mitt liv.
Jo jag försöker att börja ta hand om mig själv.
Jag känner igen mig i allt i ditt inlägg Michael och i flera av era kommenterar till detta inlägg. Så viktigt att släppa fram känslorna, sorg mm i lagom doser för att lätta på trycket. En separation kan innebära lika stor omställning som om man får ett besked om en allvarlig dödlig sjukdom eller att någon närstående dött i en hemsk olycka. Ett chockbesked som gör att man kommer in i en kris med alla sina faser.
Det finns en känd svensk professor i psykologi som säger att just kriser orsakade av skilsmässor kan ge ett djupare eko i självkänslan pga av att man samtidigt i sorgarbetet många gånger måste flytta till annan bostad, hamnar i svåra ekonomiska situationer, mister vänner man kanske känt i 20-30 år samtidigt som det är en krisbearbetning där man parallellt måste hantera kraftiga konflikter med hårda ord och ibland med hjälp av advokater. Och ofta kanske man möts av orden: men nu har det gått ett år, sorgeåret, släpp honom nu och gå vidare, det finns så många andra män som väntar (sorgen utan blommor). Men det är så mycket mer än bara detta att man måste ha någon ny.
Själv blev det intressant att studera mig själv hur, som Michael nämner ovan, gamla låsningar (icke färdigbearbetade händelser) långt tidigare i livet plötsligt kom upp till ytan igen. Jag förstår verkligen uttrycket att Kris betyder utveckling. Själv vilar jag nu i utvecklingsfasen, då och då backar jag tillbaka till både reaktions-och bearbetningsfaserna, men bara kort, för att nästan bara konstatera vad man var med om.
Jag tog hjälp av olika verktyg för att inte fånga (allt för länge) i någon fas. Och känner man att man kanske har fångat i sitt sorgearbete så önskar jag verkligen att man tar modet till att be någon annan om hjälp hur man tar sig vidare. Det är inte lätt att klara allt själv. Ensam är inte stark!
Träffar jag en man nu, behöver jag inte säga att jag har min ryggsäck med bagage att bära. Istället finns det en vandringskäpp som nyfiket vill in på nya stigar för att upptäcka lycka, glädje och mycket annat. Men det tog drygt fyra år att sörja, bearbeta den fullkomliga blottningen av en själ, avslitna vänskapsband, klara av ekonomin, hjälpa unga vuxna barns reaktioner på pappas nya kvinna som fanns med i bilden samt deras kriser att få skilda föräldrar och att lära mig förhålla mig till min nya livssituation. Men jag hade aldrig klarat det själv utan support från mänsklig kontakt och många timmar i naturens krafter. Och den här bloggen har också varit en del av läkningsprocessen..tack Michael!
Jag saknar inte mitt ex det minsta. Inte en millimeter saknar jag av honom. Kan däremot tycka att det är trist att livet inte blev som vi planerade. Att han inte värdesatte det mer. Men aldrig att jag skulle gå tillbaka till honom. Han har gjort mig alltför illa psykiskt. Och tänker så här: får någon mig ledsen så är den personen inte värd mina tårar. Ska jag ha en person i mitt liv så ska den personen få mig glad och inte ledsen. Fira istället med champagne att ni är av med någon som gjort er ledsna!!
Håller med dig Carolina, man kan gott fira något som gjort en ledsen. Konstigt att man kan vara ledsen så många ganger i en relation som ínte är bra, ändå är man ledsen när man inte har relationen kvar. Men så är det. Vem vill vara ensam? Hm…
Jag gjorde ett avslut för ngn månad sedan. Det var mycket berg och dalbana mellan oss. Många tårar och många bråk. NU har vi haft kontakt och träffats några ganger. Vi lyckades få till ett samtal där vi båda kunde uttrycka oss i lugn och ro hur vi upplevt vår relation. Helt plötsligt verkar han genuint tänkt over vad som hänt. Vad han förlorat. Men när jag tanker tillbaka på tiden vi var ifrån varandra, fick jag helt plötsligt energy. Kände mig fri, fast ibland ensam. Han är så kärleksfull hela tiden nu. Han blir inte arg over saker som retat honom tidigare. Han sager själv att denna gang fattade han att vad han hade förlorat. Han gick in i sig själv liksom, för att kunna reda ut vad han gjort för fel och vad han kan ändra på för att det ska bli bra. För att han ska kunna leva i en realtion med sin stora kärlek-dvs mig.
Ja när vi har träffats har det varit jättemysigt.Men jag sitter ändå här nu och funderar på, ska jag ge det en chans till? Hur ska jag annars veta? Vill jag egentligen. Varför sager den där lilla magkänslan, ” nu blir ju inte din semester som du hade planerat”. Är glad när jag träffar honom, men vill inte träffas hela tiden. Det vill han. Han längtar och saknar. Visst gör jag det också men längtar även efter min egentid. Jag är åter igen vilsen…
Kära Vilsen… jag tror att ditt mål alltid ska vara strävan efter att du själv ska må så bra som möjligt.Till exempel att din semester blev som du tänkte dig. Kanske först när din livssituation är sådan att du mår så bra du bara kan utifrån dina förutsättningar kan du på allvar börja fundera på vilken din nästa man blir. En man som i er kärleksrelation blir som en krydda i ditt vardagliga liv. Att få dela ens underbara liv med någon alldeles speciell person. Någon man kan hitta på roliga saker med osv.
Vad hade du skrivit om en sådan slags man, som älskar dig på ett förtroligt och förutsättningslös vis, på denna blogg?
Anna K, jag tror att min man älskar mig förtroligt och förutsättningslöst, skulle jag skriva. Men mitt i meningen kom jag på mig själv att tänka gör han det? Varför har han så många åsikter om mina val hela tiden? Varför har jag åsikter om hans? Varför känns det lite halvjobbigt i magen att saga, vännen de där 7 dagarna vi pratade om att vi skulle ha tillsammans på semestern hade jag egentligen lite andra planer. Om jag gör det blir han ledsen och lite arg. Han går liksom och väntar på dem dagarna nu.Det gör ju det ännu svårare…. Jag förstår vad du menar Anna K. Skulle jag saga det skulle han egentlgien bara saga att gör det du har tänkt, så ses vi när vi har möjlighet. Kanske han hade sagt så också. Det är min känsla hela tiden som tror det värsta.
Förstår du Anna K ( o andra så klart!), vad jag menar?
Det låter som att du anpassar dig av rädsla för vad han ska känna, tycka, tänka och lägga över på dig…var aktsam Vilsen…kram
Ja jag vet inte Petra35. Kan vara så… Kram
Ingenting är lätt… men om man älskar varandra på ett djupare plan med stor respekt och hög förtrolighet utifrån ett Vi perspektiv så kanske man inte hade velat vara utan sin älskade i sju dagar på semestern. Eller så hade man som du säger kanske sagt, bara du är lycklig under de sju dagarna och jag får träffa dig, om och om igen, efter de dagarna så är jag lycklig…
… men varför strida om något som ska vara så vackert, underbart och ljuvligt som ljuvlig tvåsamhet på ett djupare plan. Vad det än beror på, att man inte känner den lyckan, utan behöver göra uppoffringar på sig själv, eller om man känner känslan av att vilja förändra den andra partnern så har man nog inte hamnat i rätt kärleksrelation. Hur gör man för att ta sig dit? Till den ljuvliga kärleksrelationen.
Anna K – du är en klok och erfaren kvinna…det lyser igenom i dina skrivna ord. Du skriver saker som, när de landar hos mig, känns rätt. Det är kanske helt enkelt så att den ljuvliga kärleksrelationen kommer skapas i våra liv när vi på riktigt hittat ett sätt att vara sanna mot vårt högsta jag. När vi blir autentiska…alltså på nåt vis hittar till det bästa för oss själva. Låter flummigt å jag förstår det inte riktigt själv. Men det är något inom mig som tror på att saker faller på plats när vi är i takt och fas med oss själva. Kram
Kanske när vi både känner, förstår och gör det som vår kropp och själ mår bäst av.
Jag håller med dig Petra35 och du låter inte alls flummig. Det svåra är kanske att man så lätt rycks med i allt som händer runtomkring i det liv vi lever, den stora livskarusellen, med utbildningar, jobb-karriär, barn, hus, ekonomi, far och mor föräldrar, att var snygg, alla intryck från media, smal vältränad etc. Jag tror att det är lätt för vem som helst att känna stress över alla de roller vi har i vardagslivet för att få det att gå runt. När det viktigaste kanske egentligen är att få tid för varandra i kärleksrelationen. Eller tid till sig själv så att man orkar med livet och alla måsten.
Att plussa samman våra livskaruseller med att gå igenom en sorgekris efter en separation orsakar kanske att många hellre kastar sig in i nya förhållanden alldeles för snabbt. Man stänger dörren till den nödvändiga mentala reflektioner som ger personlig utveckling. Men så kommer bakslaget och då vill man kanske inte misslyckas igen, och hellre vara kvar i en relation som kanske även är destruktiv. Det är verkligen inte lätt att orka med allt i det snabba tempo vi lever i.
Det är så viktigt att ge sig själv rätten att få skratta lite och bara ha roligt, med arbetskamrater, sina barn eller föräldrar. Kanske det viktigaste vi behöver göra är att ställa till ett kalas, enkelt och helt apropå för glädje föder glädje, hårda ord föder hårda ord, en knuten näve i fickan höjer dina axlar en öppen hand ger dig vänner, tilltro föder tilltro, kärlek föder kärlek.
Tack för den här bloggen och alla kloka ord från både Michael och er andra.
Jag har en fråga:
Hur ser ni på vikten/behovet av att en tid efter separationen, då man har fått en del distans, tala med sitt ex om en del av det som utspelade sig emellan en själv och exet?
Jag har själv det behovet, vilket mitt ex inte har. I oktober är det 2 år sedan vi separerade och det var jag som tog initiativet till att bryta eftersom jag inte mådde bra i relationen. Och han protesterade i princip inte.
Trots att det rörde sig om en distansrelation som endast sträckte sig över två år hade den en stor inverkan på mitt liv och min självkänsla. Vi är bägge kring 60.
Jag har aldrig velat återuppta vår kärleksrelation, däremot har både han och jag uttryckt att vi vill vara vänner. Dock har han hela tiden varit ointresserad av att på allvar tala om vad det var som hände med oss och vad vi aktiverade hos varandra under den tid relationen pågick. Han säger att det inte tjänar någonting till att ”älta eller rota i det gamla” utan att man enbart behöver öva sig i att acceptera det som hänt, leva i nuet och blicka framåt. Ungefär så.
Han ser det i princip som ett personligt problem och allvarligt tillkortakommande hos mig; denna vilja och detta behov av att tala om och ta upp en del av det som utspelade sig emellan oss.
Själv lever jag med föreställningen att ett eller sannolikt ett par, tre utredande samtal skulle var till stor hjälp för mig att kunna släppa och komma vidare. Detta eftersom det finns så mycket som jag helt enkelt inte begriper, inte förstår, inte får ihop av vad han sa och hur han agerade. Jag vill dels fråga honom om en del saker, ställa öppna frågor. Inte anklagande eller retoriska, nej verkligen öppna och undrande frågor. Jag vill inte leva med att behöva anta, tro eller spekulera, jag vill veta vad som egentligen hände och vad han egentligen tänkte och menade, istället för att vara utlämnad till spekulationer och antaganden.
Jag vill även så här efteråt, när jag har fått distans, både förklara och be om ursäkt för en del av mitt egna beteende för honom.
Min förhoppning med dessa utredande och klargörande samtal är dels att det ska bli lättare för mig att på riktigt kunna lämna och släppa när jag VET vad det är jag har att lämna och släppa. Dels att få klart för mig, om jag utifrån det som kommer fram och visar sig, kan ta ställning till om jag vill vara hans vän eller inte.
Men som sagt var, han är fullständigt ointresserad av att ha något samtal.
Och samma råd ser jag i princip överallt: ”Sörj, acceptera, släpp och gå vidare”. ”Bygg upp din egen självkänsla.” ”Möt dig själv, bli vän med dig själv.”
Jag förstår detta och tar till mig detta, men det ena behöver ju inte utesluta det andra.
Men ingenstans kan jag läsa mig till eller höra någon som menar att det skulle kunna vara bra och eftersträvansvärt att söka få till stånd några lugna och konstruktiva samtal med sitt ex.
Vad tycker ni? Hur funderar ni?
Det enda jag har lärt mig är att om båda vill ha ett samtal för att fråga, be om ursäkt, förklara så är det jättebra. Men, om den ena inte är intresserad eller har behov av det så tjänar det inget till. Den personen vill själv troligtvis inte höra, berätta, förstå på ett djupare plan. Den personen ser det inte som en ev personlig utveckling som det skulle kunna vara.
Så tyvärr, så måste du nog släppa och gå vidare.
Tack LA, så ”enkelt” är det nog tyvärr.
Lisa Lingon; tror det är väldigt individuellt. Om jag och mitt ex skulle prata så skulle det ändå aldrig bli bättre utan sannolikt ännu värre. Eftersom vi ändå aldrig kunde prata i vårt förhållande och det är till stor del som gör att vi inte är ihop nu så skulle ett samtal om detta nu ändå aldrig leda till något utan han skulle bara ramla in i de t gamla ”du är så jävla dum i huvudet” osv… Så ibland är det bättre att låta saker vara och diskutera med andra som har vettigare saker säga.