IMG_4593_2

Det gör ont att se par där den ena parten har bestämt sig (oftast kvinnan) för att avsluta förhållandet, och den andre just fått sig en kalldusch: ”det här kommer som en fullständig chock för mig. Jag fattar ingenting!”

”Du ville inte kämpa för förhållandet. Nu är det för sent.”

Jag har själv varit där och vet hur det känns. Det ligger nära till hands att undra vad man egentligen höll på med. ”Varför?… och om jag bara…” tar plats i huvudet.

Det är först vid skarpt läge som en hel del av oss blir motiverade och villiga till förändring. Innan bomben briserade kändes det mesta ok: ”visst hade vi svackor, men det har väl alla?”

Personen som lämnar har gått med en gnagande känsla (ofta i flera år) av att det inte stämmer. Först tror vi att det är något fel på oss själva, för att längre fram inse att förhållandet inte längre ger lycka och samhörighet. Kärleken är död. Skuldkänslorna över att behöva såra någon vi älskat är som en sten i bröstet. Men lättnaden finns också där.

ATT TA PERSONEN VID VÅR SIDA OCH FÖRHÅLLANDET FÖR GIVET ÄR ETT ENORMT MISSTAG.

Den lämnade befinner sig nu i situation där han/hon skall försöka hämta in det som den andra kanske gått runt och smakat på i flera år. Det är två personer som lever i helt olika emotionella världar, vilket lätt skapar konflikter. En vill bort och en annan reparera.

Båda bär på skuld – den som lämnar för att såra och den som blir lämnad för att inte ha varit uppmärksam tidigare.

Det är få saker som tvingar fram förändring och utveckling som en rejäl livskris. Smärta gör att vi omvärderar många av våra livsprioriteringar.

Tänk om vi kunde ha skärpan, villigheten, förmågan att SE och LYSSNA innan det är för sent.

Vilka är dina erfarenheter kära bloggvän?

Michael Larsen – livscoach och mental tränare