Bloggvännen Lovisa föreslog mig att skriva om skuldkänslorna kring att lämna ett förhållande. Ett jättebra tips tycker jag!
Nästan alla jag mött i samtal och som är på väg eller har lämnat sina relationer bär på skuld över att behöva såra någon som de tyckt eller fortfarande tycker mycket om. Att på nära håll se den vi en gång älskat bli sårad och se hennes/hans drömmar gå upp i rök värker. Det blir definitivt inte lättare när det finns barn med i bilden.
Vad gör man med skulden och sorgen när man ser ens f.d. överväldigas av förtvivlan?
Det krassa svaret är att det inte finns någonting du kan göra för att trösta om du bestämt dig för att lämna. Det mest humana är att hålla avstånd, förutom i praktiska frågor och lita på att tiden kommer att jobba för exet. En dag kommer din f.d.(om hon/han jobbar med sig själv) kunna se solen resa sig i horisonten.
Det går inte att stanna kvar och bygga ett förhållande på skuld. Det är en omöjlighet eftersom kärlek måste utgöra grunden.
Varje normalt kännande och empatisk person tycker det är fruktansvärt att behöva såra – särskilt den vi varit nära. Skuldkänslor är ett tecken på vår mänsklighet.
Det är ytterst få som lämnar ett förhållande på impuls och nästan alla har under lång tid brottats med tankarna på att lämna. De har helt enkelt inte mått bra, känt sig sedda och bekräftade av personen vid sin sida.
KÄNSLAN AV ENSAMHET I FÖRHÅLLANDET ÄR DET ABSOLUT STÖRSTA HOTET.
DET VI ALLA KAN LÄRA – OAVSETT OM VI ÄR DEN SOM LÄMNAR ELLER BLIR LÄMNAD, ÄR ATT BLI BÄTTRE PÅ ATT KOMMUNICERA. DET HANDLAR OM ATT LÄRA KÄNNA SIG SJÄLV OCH ATT TA TAG DE EMOTIONELLA SKAVSÅREN I TID.
Vilka är dina erfarenheter?
Michael Larsen – livscoach, mental tränare och rådgivare
Hej hittade till din blogg när jag googlade på att separera. Själv separerade jag för exakt ett år sedan. Det har varit ett jobbigt år och vi är fortfarande inte riktigt överens. Igår kväll träffades vi och tog en promenad utifrån hans förslag. Det vi bär oense om är vår bodelning om hur mycket han ska lösa ut mig med ur huset, plus en del gemensamma pengar, som han vägrat ge mig för att jag varit dum nog och haft överföringar till hans konton,
Jag har nu en sömnlös natt, så jag skriver några rader till dig…..
Mycket av det jag nu har läst i din blogg stämmer med min egen erfarenhet, bla detta med vänner. Nu när ett år har gått känner jag mig ganska ensam. De flesta vänner som intresserade sig i början och lyssnade och frågade hur jag mådde, har idag slutat fråga och hör nästan inte av sig. Nu hör till saken att jag har aldrig tjatat och belastat dem med mina problem utan de kom och ringde själva. Idag förstår jag att det mest var av nyfikenhet.
Jag står nästan kvar i samma ruta som jag gjorde för ett år sedan. Bla beroende på att jag har svårt för att acceptera den summa pengar han vill lösa ut mig ur huset med. Jag tycker att det känns så orättvist, vi har renoverat och lagt ner massor av både tid och pengar i vårt hus. Men det är väl bara att acceptera och gå vidare.
Att jag valde att lämna honom berodde på svartsjuka, han beskyllde mig ofta för saker som inte var sann. Jag orkade helt enkelt inte med att bli kränkt och kallad för allt möjligt och att leva med en person som inte tyckte man var värd något.
Vilket fortfarande är det som ställer till det. Men han har nu sagt att han vill vara min vän och att han ska tänka på mina bra sidor istället för mina dåliga
Vi levde ihop i 19 år och har en gemensam dotter på 18 år. För mig gäller nu att förlåta, acceptera och starta ett nytt liv. Vilket jag är på gång med, jag har fått ett nytt jobb i min gamla hemtrakt och kommer att flytta tillbaka dit, nu i maj. Nu vill jag så gärna att detta ska vara över. Pengar är naturligtvis inte allt och jag har aldrig haft för avsikt att ta något av honom, jag vill bara att vågskålarna mellan oss ska väga relativt jämt..
Jag känner ingen skuld för att jag lämnat honom, däremot en sorg att vi körde vårt förhållande i botten. Det är precis som du skriver, jag kände mig inte sedd av honom, ivarje fall inte med ömhet och respekt.
Dags att släpa mig upp och möta en ny dag, jag vet positiva tankar gör alltid dagen bättre, fast ibland är det svårt. Det jag brottas med nu är min ekonomi, som inte ser ut att bli så som jag önskat och att jag känner mig lurad. Det positiva är att jag ångrar mig inte. Beträffande vänner så finns de, gäller bara att hålla dem på rätt avstånd och inse att när det kommer till sin spets så står du ensam.
Jag har fördrivit några nattimmar genom att läsa din blogg och skriva några rader av mina tankar. Jag vet det är bara jag som måste lära mig att acceptera att så här blev det, gå vidare, förlåta och skapa nya mål i mitt liv utifrån nya förutsättningar, ekonomiskt sämre, men i själen lyckligare, samtidigt som en sorg vilar över mig att det blev som det blev.
Tack för att jag har fått fördrivit några timmar i din blogg och att jag nu har skrivit av mig lie tankar till dig.
Lotta
Vad fint att du tycker om bloggen Lotta. Ja, det märks att du brottas med känslor, särskillt gällande ekonomin som du ofta återkommer till i din kommentar. Får intrycket, även om jag kan ha fel, att du kompromissat bort dig själv ekonomiskt sett för att inte ställa till bråk. Kan det vara skuldkänslor över att du lämnade som ligger till grund för detta? Du vet att riktiga vänner står kvar oavsett vad, så fokusera på dem som GER energi. Värme till dig.
Tack för ditt inlägg!
Det är ju helt logiskt såklart att det inte är jag som ska trösta honom. Jag har hållit distans för hans skull men han har envisats men att höra av sig några gånger.
Jag lämnade absolut inte lättvindigt, men när han vägrade inse såg jag ingen annan utväg. Bittert att han inte tidigare var villig att jobba på problemen, inte ens se sin del i dem. Nu känner jag att jag inte vet om jag vill lägga tid och kraft på det. Det känns ganska skönt att vara för sig själv och göra hur man själv vill faktiskt… Trodde inte för några månader sedan att det skulle kännas så redan. Jag hoppas han snart kommit så långt också…
Tack igen för ditt svar! 🙂
Vi var gifta i 6år, dom bästa i mitt liv. Jag upptäckte för sent att hennes sjukliga bekräftelsebehov slukade allt av glädje, fanns inget hon till slut inte skulle göra för att bli bekräftad.
Vi skildes våren -12. Allt slogs sönder..inget var längre värt något utan henne.
Hon skickade ett sms ett år senare och ville tala ut. Vi pratade i timmar, bestämde oss för att ses. Vi träffades, pratade om det som skett. Hon sa hon gått i terapi under det senaste året, kommit till insyn om vad hon utsatt mig för. Att hon förlorat allt som betydde nått. Den natten bad jag till gud, till trots för att jag inte är praktiserande kristen. Jag tackade honom för att han hört mina under alla ensamma nätter.
Vi började umgås, jag tillbringade mer tid hemma hos henne, sov över hos henne. Allt kändes så där bra igen, hon hade verkligen förändrats. Vi gick långa promenader med hundarna igen, njöt varje dag tillsammans. Jag fick återigen väcka henne med frukost på sängen. Vi firade jul tillsammans med mina två barn som jag hade från ett tidigare äktenskap och reste på en fantastisk resa med barnen till Grekland.
Hon hade börjat dansa salsa, och som med allt annat så ville hon vara duktig. Jag stöttade henne på de sätt jag kunde. Följde henne när hon reste långväga för att ta privatlektioner och träna. Jag bad henne varsamt att se över hur mycket tid hon spenderade på dansandet. Det handlade nu om ca 2 heldagar i veckan i tillägg till stora kostnader för skor och kläder samt frisörer och smink. Det som slog mig mest var att hon var den enda som klädde upp sig när andra kom i träningskläder.
Våren 2014 besökte vi Stockholm för en salsa workshop och hon passade även på att ta två oplanerade privatlektioner. Vi hade en toppenhelg i huvudstaden och återvände hem till Närke.
Några få dagar efter att vi kommit hem så säger hon att hon vill prata med mig. Vi sätter oss båda tillrätta i soffan. Efter en kort stunds tvekan säger hon att hon vill leva i ett öppet förhållande..det är något hon drömt om ända sedan hon började ha relationer. Jag chockas något men försöker samla mig. – Hur skulle det funka rent praktiskt frågade jag. Ska du komma hem efter jobbet, duscha och sminka dig för att åka iväg och ha sex med någon annan?
Hon svarar att hon inte har tänkt ut hur det skulle ske.
Jag svarar att jag tyvärr inte kan leva under såna förhållanden och frågar henne tre gånger om hon verkligen tycker att det är viktigare med ett öppet förhållande än att få leva med mig, hon svarar ja alla tre gånger. Mitt svar till henne blev att jag ska låta henne leva det liv hon önskar.
Inom en vecka hade jag flyttat ut alla mina tillhörigheter. Inte en gång kontaktar hon mig. Nu ägnar hon all tid åt att förklara för alla vänner att det var jag som lämnade henne och att allt var ett missförstånd..
Att lämna henne var mitt livs svåraste beslut..jag älskar henne gränslöst men kan inte leva med tanken på att dela henne med andra.l
Att vara den som lämnar är inte alltid synonymt med att vara den som är stark..
– Saudade
Du skriver: ”Det krassa svaret är att det inte finns någonting du kan göra för att trösta om du bestämt dig för att lämna…” Och sen ”Det går inte att stanna kvar och bygga ett förhållande på skuld.”
Jag förstår verkligen inte hur du menar och blir mer upprörd än något annat. Vad hindrar den som lämnar från att vara medmänniska? Varför ska den som lämnar inte behöva ta ett ansvar? I synnerhet när barn är inblandade.
I min värld är det snarare så att, i alla fall när det är barn inblandade, båda parter har ett ansvar för att bygga bästa möjliga relation framåt även om man inte längre lever ihop. Vad det sedan innebär är högst individuellt.
Jag kan möjligen ha fördragsamhet med det du skriver om det är ett ”vanligt” uppbrott utan att barn är inblandade. Men annars tolkar jag det bara som ännu ett uttryck för ett extremt ansvarslöst och individualistiskt samhälle där såväl vuxna som barn drabbas av ivern att vara självständiga och förverkliga sig själva. Därmed inte sagt att alla separationer är fel eller att det är fel att vårda sig själv.