Vad tycker du är attraktivt i en annan person? Vad är det som gör att du vill vara nära någon över tid? Får dig att slappna av och känna tillit. Inspirerar, känna glädje, sexuell dragningskraft etc.
Det vi attraheras av säger väldigt mycket om vilka vi är. Strålkastarljuset riktas även mot ömma punkter och relationssår. Vi dras som bekant inte enbart till det som är bra för oss. Därför blir frågan så viktig:
Vad attraheras du till? Och varför?
Tänk om det var så okomplicerat att vi lugnt kunde svara: ”jag vill och väljer att vara nära det som är bra för mig. Som gör att jag känner mig hel och lycklig.”
Tänk om styrkan inombords, alltid var så stark att vi enbart valde det som är sunt för oss. Där vi kunde källsortera mellan uppbyggande och nedbrytande. Ett leende och avslappnat ansikte framför allt annat.
Sexuell attraktion är en enormt naturkraft som kan vara helt fantastisk, men även oerhört destruktiv. Som en kvinna sa till mig:
”jag dras till honom fysiskt och samtidigt bryter han ned mig fullständigt!”
Här har du en av de stora anledningarna varför människor manipulerar och dribblar bort sig själva: sexuella kickar som förväxlas med kärlek. Liksom rädslan och smärtan för separation, som gör oss på gränsen till sjukligt förhandlingsvilliga gällande det egna värdet.
På ett förnuftsmässigt plan vet vi ofta vad som är bäst, men ändå går vi emellanåt i en riktning som fullständigt drar nedåt. Det finns delar i våra hjärnor som har en självförintande verkan på vår person. Hur mycket är vi beredda att offra för några minuters tillfredsställelse? Ett liv som kunde levas oändligt mycket större.
Förändring kommer när vi på djupet känner och inser. När kärleken till jaget är större än kicken eller rädslan för att inte klara sig på egen hand.
Vilka automatiska eller medvetna val gör du?
Önskar dig en fin Lucia min bloggvän
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag märkte att jag attraherades till en avbild av min pappa som inte var närvarande. Han hade humor, men var samtidigt elak verbalt. Den mannen levde jag med i 25 år.
Nu börjar jag se mitt eget värde och kommer inte att nöja mig med att förminska mig själv och krypa för någon man mer, för att bli bekräftad och vara värd kärlek. En hård läxa att lära.
Kram ❤
Bra jobbat! lycka till
Jag dras till en person som förnuftiga jag säger är alldeles för ung (14 år yngre) medan hjärtat säger att han är rätt. Kemin mellan oss är sprakande o fastän jag försöker dejta andra så kommer hag hela tiden tillbaka till honom. Jag känner aldrig lika mycket för någon annan. Vad göra?
om ni kan så prova!! vad väntar du på?? Lycka till
Varför inte testa att leva fullt ut och medvetet välja honom om han väljer dig? Min moster och hennes man var mycket lyckliga och där fanns en åldersskillnad på 14 år dock var han äldst.
Jag tror att det är enklare o säkert mer accepterat med en relation där mannen är 14 år äldre än det omvända.
När jag läser vad jag skriver så inser jag ju att det är jag själv som begränsar mig ..
Usch vad ont men träffsäkert du skriver människa! Vi har ju nästan alltid svaret inom oss och ändå är vi totala analfabeter när det kommer till kritan. Präglade med inkörda motorvägar kör vi på i våra liv. Kickar för stunden åsså denna rädsla för ensamhet. Jag jobbar vidare mot uppvaknande! Tack! Lussekatter och ljus vare med er.
”Hur mycket är vi beredda att offra för några minuters tillfredsställelse” tycker jag är en jättebra meninig ovan, val som sliter i många människor då och ibland.
Mötet man ibland gör, helt plötsligt så står människan mittemot mig, hon har blicken, som lockar o förför, samtidigt omarbetar min hjärna hennes person till att ha allt som jag saknar i vardagen med min fru. I stunden glömmer jag allt vårt 20 åriga äktenskaps grundläggande o genuina värden står för. Inombords vet jag att jag för evig tid kan förstöra det fina vi har i vårt äktenskap men attraktionen lockar….Jag skulle vilja ha lite råd på vägen hur jag skall tänka klart i denna situation.
DS tacksam för synpunkter
man går därifrån sekunden attraktionen tar över….allt annat är fel…. lycka till
Min man föll för lockelsen du beskriver och hade sedan en affär med den kvinnan i 7 månader. Han ljög och blev elak mot sin familj. Jag kom på deras smutsiga affär… Sedan dess har mitt liv varit en sorglig tillvaro och försök att lära igen vad tillit till andra människor är
Jag har träffat en kille från och till sedan juli (alldeles för länge i alla fall) som behandlat mig som en dörrmatta. Han har gett dubbla budskap och samtidigt inte kunnat uttrycka vad han känner- väldigt otydlig. Så fort jag närmar mig drar han osv. En katt och råtta lek som brutit ner mig totalt. Jag kan för mitt liv inte se vad jag attraheras av- då han verkar väldigt omogen och dessutom stora problem med sitt känsloliv. Jag har förstått att han haft väldigt många kortvariga relationer och misstänker att han lider av sexmissbruk (han verkar själv sakna insikt i sitt beteende). Han verkar dessutom totalt oförstående att han sårar mig- jag tror verkligen inte han medvetet vill göra mig illa. Känns som han är tom inombords. Jag förstår verkligen inte varför jag dras till honom och har svårt att släppa taget. Nu har jag äntligen tagit beslutet att släppa taget- jag försöker jobba med min självkänsla då jag förstått att jag aldrig låtit detta ske om jag varit i balans med mig själv. Stprt tack för alla dina texter som ger mig styrka!!!
Det du skriver – känns precis som om det är jag som skrivit texten!
Har precis samma problem…men det har pågått säkert 1,5 år.
Har så underbart roligt tillsammans med honom men någon empati finns inte…mer än att han förstår att jag kan må fruktansvärt dåligt bitvis…
Han har själv blivit bedragen i sitt andra äktenskap och tror att han inte bearbetat detta tullräckligt…därför beter han sig så här, på bekostnad av mitt mående..
Dejtar andra och försöker släppa men inser att jag inte har släppt detta destruktiva och kan därför inte ge hela mig själv till någon ny partner..
Hoppas att du kan gå vidare eller få honom till en terapeut…
Släpp!!! Levde i tio år med en sådan man. Absolut inte värt det. Kämpade på för barnens skull. Inte kul att leva med honom och inte kul att ha gemensam vårdnad om barnen tillsammans med. Försöker att inte bli påverkad men makten över barnen för att få sin vilja igenom påverkar mig.
Jag har alltid tänkt på att jag har haft turen att träffa fina, trygga, snälla och omtänksamma män.
Men det handlar nog inte så mkt om tur. Det har nog varit ett medvetet val, det är tryggheten jag har dragits till och velat ha.
Det har funnits andra sortens män oxå som har visat intresse och som jag har attraherats av utseendemässigt, men som har haft nåt ”vilt” och rastlöst över sig och då har jag dragit mig undan. Det har nog omedvetet skrämt mig. Inget säkert kort.
Män som jag har fallit för har varit trygga, stabila, omtänksamma, sociala, haft ett trevligt utseende, glimten i ögat och egen drivkraft.
Det är bra i många år men sen tappar jag intresset. Det blir för tråkigt, för säkert.
Jag tycker att jag är mån om det som är viktigt för mig. Barnen, intressen och vännerna. Hur kär jag än blir så slukas jag inte totalt av den andra personen. Jag visar mkt kärlek o intresse men jag har oxå mitt kvar. Jag fortsätter leva självständigt fast jag har en man vid min sida.
Men det händer nåt med mina män.
De uppslukas inte bara av förälskelsen utan av den långvariga kärleken oxå. De gör allt för mig, ställer upp till 100, öser komplimanger, kärleksord, närhet…
Faller i nån säker tro att det är vi för resten av livet. Tappar bort det i sig själva som var attraherande i början. Tappar bort intresset för sitt eget utseende och att hålla sig i form…
I alla relationer så har det funnits lite olika anledningar till att det har tagit slut, men i grunden så har det nog oftast blivit kvävande med den ”dyrkande” kärleken.
Det är helt okej att tycka att en annan människa är lockande och man kan flörta men man retar aptiten ute men man måste alltid komma ihåg att middag äter man hemma och med den man älskar. Tänk att det ska vara så svårt för nutidens människor att förstå den tanken..
Alla pratar så mycket om att vara ”hel o trygg” i sig själv. Att vara ”nöjd” med livet och med att vilja vara bara med sig själv.
Jag försöker, ska gudarna veta!! Att njuta av att fåglarna kvittrar, att solen skiner, att jag kan andas, att jag kan sträcka ut mina fötter ur sängen varje morgon å vara lycklig över det, trots att det ösregnar å blåser storm utanför fönstret. Klagar sällan…utan är oändligt tacksam över att…..jag är frisk! Det enda viktiga egentligen.
Men….
Saknar närhet, värme, kärlek….sex. Ibland känns det som om ingen kan förstå hur fruktansvärt deprimerande och trist, tomt det är….! Alla som lever med någon tar det bara för givet, känns det som.
Ingen som kan förstå hur stark den längtan är! T o m så stark att man kan träffa någon bara för en kväll, natt….
Och hamna där man hamnar, bara för längtan till närhet, beröring, hud är så stark….så pinande stark……
Alla talar och skriver så vackert om Kärleken.
Kärlek är så mycket. Och det gör så ont, på alla vis, att inte finna den.
Tack för Din fantastiska sida Michael…..ha en fin fortsatt Luciadag….
Jag känner som du skriver
Jag förstår precis Lotta!!!! TACK för orden du lyckas sätta på det som stämmer så väl överens också med mina känslor…
Idag kämpar jag själv med att jag igår fick vara så nära en man som kan väcka alla mina känslor, men inte har något mer att ge än en mysig dans. Att vara så nära och känna attraktion, värme, tryggheten i en famn, den varma kinden mot min och handen som ömt omfamnar min…och samtidigt den bittra känslan av att jag aldrig kan få stanna i det där härliga…min utmaning idag har varit att släppa taget och inte fastna i min offerroll. Kan inte påstå att jag lyckats särskilt bra!
Kram till er! ❤️
Skönt höra det finns någon mer som längtar efter tvåsamhet och livet är aldrig rättvist. Ja det finns många som är två som inte uppskattar det de har, och som gnäller om allt. Livet är definitivt mer grått och tråkigt som singel. Skulle vara så skönt med trygg förutsägbarhet och spännning i tillvaron som ger attraktion går att tillföra på många sätt.
Jag tror nog såhär…att tvåsamhet kan vara MINST lika smärtsam som att vara singel. Eller det är jag helt säker på. Det är ofta jag läser kommentarer här på bloggen och känner tacksamhet över att jag inte är insyltad i en osund relation. Så det handlar nog ALLTID om att man måste välja tacksamhet, tillit, medveten närvaro, tålamod, förändra det man själv kan etc. Det är inte lätt…men det är nog ändå det man måste inse. Vilken situation man än befinner sig i…
Det är inte lätt att leva. Och livet är inte rättvist. Det är liksom bara att inse. Och jag har ingen aning om vad jag behöver för slags man vid min sida.
Att vara singel resten av livet känns inte så där jättekul. Det är så härligt att ha en livskamrat att dela vardag och intressen med. Det har jag förstått nu efter att ha haft en partner med samma intressen. Med den relationen har jag också förstått att jag ej kan leva med en missbrukande partner.
Fortsätter min resa och litar på att allt blir som det ska, så länge jag gör min del och är sann.
Jag har låtit mej leva så i över två år. Jag fattar inte vad denna man har gjort med mej. Mitt hjärta är låst men min hjärna vet klart att det inte är bra för mej. Jag har försökt att bryta många gånger men när han hör av sej är det kört. Jag är singel så jag skadar ingen annan än mej själv men det är illa nog. Hur ska jag ta mej ur detta?
Carina, det gör lite ont att läsa att jag skadat bara mig själv. Inte så bara! Är denna man värd så mycket så det är värt att offra sig själv? Ingen människa är värd det, oavsett man eller kvinna.
Var rädd om dig!
Känslomässigt självständig. Kunna ta hand om egna tankar, känslor och impulser. Förstå de underliggande behoven som styrt mina handlingar fast hjärnan sagt nej, nej, nej. Där någonstans är jag idag känns det som… Jag förstår och erkänner, accepterar. Och är beredd att lära andra sätt – sunda sätt, att leva.
Den här bloggen är mitt syre dessa dagar. Har insett att min partner och jag kanske inte har en framtid. Vi börjar ständigt tjafsa om att jag vill ha mer närhet och han bemöter mina försök till kommunikation med kyla och tystnad. Jag är klängig, krävande, lättkränkt. Han försöker men inget duger i mina ögon anser han. Kan känna att han försvinner långsamt ifrån mig efter varje dispyt. Har försökt vända ut och in på mig själv, ge honom space, tid förståelse. Men det slutar alltid med att så fort jag ber om närhet så tar han det son kritik och blir som hatisk mot mig. Jag har tappat den självständiga, starka kloka människa jag var när vi först träffades. Han har problem med att vara intim på alla sätt, jag orkar snart inte kriga mig in i honom längre. Han vill inte ha mig så nära 🙁 dagar som idag när jag är ensam i tvåsamheten hjälper bloggen mig att inte brytas ned fullständigt. Tack och kram på er alla!
prata då inte så mycket utan gör det! Lycka till
Blev lämnad idag ..känner mig helt tom ..har funderat över 1 år på att lämna men har nog inte vågat men så lämnade han mig ..vet inte om jag känner mig tom för att jag är lättad eller för att jag inte vågar känna har ju varit rädd att lämna för att bli själv och ångra mig. Kom hem från en resa igår som bara känts jobbig då jag kom till insikt att vi är så olika vi pratar inte alls samma språk o delar samma värderingar. Känns konstigt att inte känna något är rädd att allt kommer komma som en stor otäck våg o kväva mig .
Tomheten kan vara jobbig. Men vågar och väljer man att stanna där ett tag, så läker man kanske fortare?
ta dig tiden du behöver och var snäll mot dig! krammmmm
Jag känner igen mig jätteofta i både dina texter och i alla era kommentarer. Läser varje dag och har fått mycket hjälp av er alla och nu har det gått några månader sedan separationen och jag känner själv hur mycket bättre jag mår nu än då när det precis tagit slut. Men… vi har träffats några gånger och varje gång är det lika underbart som alltid och jag kan inte fatta varför vi inte kan vara ihop. Fast jag vet i mitt huvud varför det inte går. Men hjärta och hjärna talar inte samma språk i den situationen. Och jag kan inte motstå honom. Jag har dejtat andra lite smått, och klarar mig faktiskt bra utan honom. Men det känns fortfarande tomt, och dom andra jag har dejtat har inte känts lika naturliga och härliga som mitt ex. Just nu är jag ändå glad att jag inte ältar lika mycket som för ett tag sedan. Ältandet höll på att äta upp mig. Man får vara glad för det lilla…
Mötte min sambo 1989, var 17 år men fyllde 18 samma år. Kan ibland bli förundrad hur jag kunde träffa så rätt i så unga år. Brukar säga att jag har luktat mig till honom, jag är helt beroende av hans doft, lika med vår tre barn. Har haft näsan på dem tills de blev för gamla, nu är snart yngsta (fyller 13 år i mars 2016 ) för gammal . Vi har haft upp och nedgångar men jag kan inte tänka mig någon annan. Brukar tänka att jag har två val, endera matar jag mig med positivt om honom eller så matar jag hjärnan med negativa tankar om honom men då tar det nog slut rätt så snabbt. Han är en vanlig man med bra och dåliga sidor men inget våldsamt eller hemska sidor.
Läste någonstans att vissa människor luktar sig till sina part
Tycker du Magdalena verkligen tänker rätt. Om man vill vårda o underhålla sitt förhållande måste man ibland ge endel, o tänka igenom hela situationen. Visst gör man ibland , möten som lockar, men är jag beredd o offra allt jag på olika sätt investerat i nuvarande nuvarande relation? Efter 20 års samboförhållande, där många dagar går på slentrian men vi har en grundtrygghet i förhållandet som ger oss styrka i vardagen o i mötet med motsatta könet , som jag tror vi bägge drar nytta av.
Men vissa möten o blickar man får kan ibland få det att gunga under fötterna o kännas frestande. Men att rasera allt, för en lockelse….är det värt det, att för evigt rispa ett ärr i sin relation …såren kan läka, men ärren går aldrig nånsin bort