empati, självkänsla

 

 

 

 

 

 

 

 

Att känna med sig själv i tunga perioder är inte detsamma som självömkan eller egoism. Det handlar inte om att gräva ner sig i ett evigt navelskådande, utan förstå, känna och kämpa för sig själv.

När vi råkar på motgångar är det lätt att anklaga sig själv och komma med alla dessa: ”om jag bara… vilken idiot jag är som sa så… jag är misslyckad!”

Obarmhärtighet mot oss själva är förlamande och destruktivt, men också oerhört lätt att ta till. Vem har inte i perioder velat dra täcket över huvudet och stanna där för evig tid?

Vad säger vi till en vän som slagit i den ”vassa kanten”, som inte lyckats ro ett projekt i hamn, förlorat en anhörig, skilt sig, känner sig allmänt nere etc.? Anklagar och förminskar? Lägger vi ytterligare skuld i hennes/hans redan tunga bagage?

Självklart inte! Vi peppar, stöttar och tröstar. Vi är ju vänner och det är så vänner gör. Ser, lyssnar och delar bördan. Men när gäller oss själva ser de tyvärr inte alltför sällan helt annorlunda ut.

Vi behöver bli bättre på självmedkänsla – förmågan till att mobilisera kraft till att trösta och supporta oss själva under svåra perioder. Det är inte lätt, men som så mycket annat går den att utveckla.

Frågan: ”vad behöver jag allra mest just nu?” är en viktig del i självmedkänslan. Det måste inte omedelbart komma upp något svar, eftersom själva frågan gör något med oss. Den får oss att söka inåt.

SJÄLVKÄNNEDOM INNEBÄR BL.A. ATT VARA TRYGG I ATT VI BÅDE ÄR SÅRBARA OCH STARKA. Tilliten till att det finns resurser på insidan.

Vad gör du när du känner dig nere? Hur gör du för att vara en god vän till dig själv?

Önskar dig en skön fredag min bloggvän.

Michael Larsen – livscoach