Det är få saker som kan göra att vi känner sådan otillräcklighet som när det kommer till våra barn. Vi vill ge dem det bästa av allt: en trygg och utvecklande tid på dagis/skolan, en aktiv fritid, kärlek och lyckliga föräldrar. Vi vill uppmuntra utan att vara pushiga. Kärleksfulla utan att vara curlande.
Minns hur jag i början av min skilsmässa kände mig precis allt annat det ovan nämnda. Runt omkring såg jag en massa lyckliga familjer och skulden bodde i huvudet. Jag var den misslyckade pappan med mörka ringar runt ögonen.
VI LÄGGER ETT ENORMT ANSVAR PÅ OSS SJÄLVA ATT VARA DEN LYCKADE FÖRÄLDERN. Försök inte reparera trasigheten från din egen uppväxt genom att ditt barn måste tilldelas det ”perfekta” livet.
Våra liv är INTE bilder från en Tommy Hilfiger eller Lexington reklam där lyckan och harmonin konstant strålar.
Vi får vara ledsna, känna oss värdelösa och stressade – det kommer INTE att sabotera din son eller dotters inre värld. Avstängdhet och kyla är värre. Mycket värre.
Lita på hennes/hans förmåga till ett intakt jag – när du tror på barnets inneboende resurser ger du plats för självtilliten att slå rot.
Vi visar de små i våra liv att vi tar ansvar genom att inte nedvärdera den egna personen, jämföra sönder oss själva, tar hand om känslomässiga sår och har en upprätt hållning.
Vi tar oss uppför trapporna – hur tufft det än känns och utvecklar den emotionella intelligensen så att den växande människan bredvid kan ta efter.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack!!
Är relativt nyseparerad och på många sätt känns det bra och jag har fått höra från vänner att jag är en piggare och gladare person idag…
Det som känns tungt då och då är tanken på att jag har berövat min son på hans föräldrar, framför allt att finnas där som kärnfamiljen. Att se andra familjer tillsammans kan kännas jobbigt.
Brukar läsa bloggen och det känns ofta bättre efteråt så TACK 🙂
Tack!
Så rätt, så rätt! Min yngste son hade problem i nästan fem år – från dagmammatiden upp genom förskolan. Sommarlovet efter det separerade vi och första tiden i första klass var den bästa någonsin för honom. Den största skillnaden för honom var en lugn och trygg mamma. Utan den ständigt irriterade, ständigt ledsna och ensamma i parförhållandet-mamman.
Idag sex år senare har barnen landat på riktigt och vi mår bra, stora som små. Att separera var det bästa och finaste jag kunde ge mina pojkar. Nu ser och lär de vad äkta kärlek, ömhet och respekt är.
Vad bra skrivet! Viktigt att komma ihåg i ett samhälle där normen är kärnfamilj och per automatik ses som det bästa. Dysfunktion finns överallt och har inget med familjekonstellationer att göra. Länge leve ensamstående/självgående föräldrar!
Tack! Ja, många var det som dömde mig men med facit i hand så var det ändå rätt. Att hålla ihop för barnen blir aldrig rätt. Vad är det då vi lär dem för tvåsamhet?
Kloka och väl igenkännande ord!
När man väl tagit sig igenom den svåraste tiden, skilsmässa, husförsäljning, bodelning och åkt runt i denna torktumlare av dåligt samvete, misslyckande och dåligt självförtroende och kommit ut på andra sidan, så börjar det tunga oket på ens axlar sakta lätta. Du reser dig, ser bort mot horisonten kan se ljuset igen, fylla på med energi. Sakta sakta under resans gång kommer en ny insikt till dig, en efter en. Du sträcker på dig och förstår att allt detta var nödvändigt för att bli hel igen, bli du igen och få vara den mamma som du längtat efter sålänge. ❤️
Så var det för mig, och är fortfarande. Sakta sakta tar jag mig fram. Landar i alla känslor och blir starkare för var dag.
Ta hand om Er!
/Maria
Ditt inlägg landar precis rätt hos mig. Jag befinner mig i den första fasen där jag precis flyttat och känner mig långt långt ifrån att se ljuset och glädjen. Men att få höra av andra som varit i samma situation att den kommer känns skönt. Jag skiljer mig för andra gången så jag borde veta men den erfarenheten hjälper inte nu utan jag måste få höra detta just nu från andra. Även om vi nu inte har gemensamma barn och våra barn är stora så påverkar det dem och vi bryter upp en familj och måste flytta ifrån vår trygga miljö. Tack!
TACK !!!
hade funderat och haft ångest hur jag skulle säga till barnen att vi skulle sepera/skilja oss min fd ville inte ta den diskutioner efter som det var jag som ville lämna honom .. Så en kväll kom min älsta tittade upp i mina ögon och sa Mamma ni ska skiljas eller hur?? Hennes ögon vattnades och en tår rann ner för hennes kind Gud vad jag hade önskat just i den stunden att jag kunde säga att hon hade fel. Men sa naturligtvis som det var..
Oj var inte klar…vet att de tycker att det är ok men att de önskade att det vore som förut men de säger också att de ser stt jsg är mycket gladare nu än förut.
Vet att det gjorts en undersökning vet inte av vem eller när så ta det med en nypa salt men då hade de kommit fram till att barn med skilda föräldrar där det inte förekom bråk/misshandel eller något annat mådde bättre än barn vars föräldrar levde ihop men inge älskade varandra. Det är lite som du skrev om att det är värre att leva med kyla och avstängdhet..
Tack igen för denna blogg
Kerstin hur lång tid har gått sen skilsmässan?
Vi berättade för barnen i oktober men jag flyttade inte föränn i slutet av dec..
Å vad skönt att läsa.
Min son frågade mig häromkvällen, ska ni skiljas?? Jag kunde inte ljuga sa att det kan bli så. Han är förkrossad och min man förbannad på mig dels för att han inte vill skiljas o för han tyckte att jag skulle ljuga.
Visst vi hade inte pratat ihop oss om hur vi ska säga till barnen men kände att säger jag nej nu så blir det fel.
Nu känns allt som mitt fel, vet bara att det är enda vägen..
Känner igen mig i det du skriver.
Jag har gått ta på mig hela skulden men har försökt vara då ärlig som jag kan mott barnen de vet att det var jag som ville skiljas och varför..
Det har varit tungt att bära, med skuldkänslor men känner att jag gjort rätt.. Önskar dig lycka till Sann kram
Precis vad min ångest handlar om. Att göra detta mot barnen. Förstår inte hur jag någonsin ska kunna ta steget just pga att att k stunsen få jag säger det, välta deras värld, Två av mina barn är ganska stora , 17 och 19. Den minsta är 11. Jag är livrädd…..men måste snart våga för att inte svika mig själv. Men vet inte om jag nånsin kan mäkta med att orsaka dem den sorg som det innebär…
Charlotta, precis där du är är jag också. Vet inte hur jag ska kunna ta detta sista steg för det känns som jag kommer krossa deras värld.
I stället verkar det som om jag kommer bita i hop och nöja mig fast jag vet innerst inne att jag kommer inte bli lycklig igen i detta äktenskap, förmodligen bara bitter.
Vem vill vara bitter?! Nej inte jag så då måste jag ta mig ur och igenom detta hemska som så många andra överlever och blir starkare efter, mår bättre, blir lycklig och hel igen. Det är som att det bara gäller andra jag tror att jag/vi kommer dö efter vägen.
Så dumt tänkt men så känns det. Styrka till oss och en tro att det blir bra sen..
Våra barn klarar antagligen mer än vad vi tror så länge vi är ärliga och respektfulla mot varandras personer. Mina barn har nu fått gå igenom två smärtsamma separationer från både sin biologiska far och nu från sin ”extrapappa” (under sju år). Jag står ensam kvar båda gångerna med hela ansvaret och det finns inget : jag klarar inte detta…även om det är så jag känner. Jag måste helt enkelt för deras skull och min egen så klart leva efter mottot What doesn’t kill you will make you stronger!
Åh, Anna..hur känner du att barnen har tagit det hela? För det är precis det jag står inför, att separera från min sambo som är mina barns extrapappa. Ibland känns det som om jag stannar för att jag inte vill utsätta dem för en till separation.
Det var inte jag som valde det…men det är inte lätt. Vi vet inte riktigt hur vi ska ha kvar kontakten. Att bara säga att de kan ringa honom om de behöver hjälp tyckte jag var så lamt. Så jag har hitintills föreslagit att han ska hjälpa till att skjutsa dem varannan vecka till aktiviteter. Då finns det en regelbundenhet och de får en stund de kan prata lite och upprätthålla kontakten – så om de behöver hans hjälp med något så finns kontakten där. Men det är tråkigt, extra tråkigt då det är han som har varit pappa på riktigt då deras biologiska inte bor här och ej heller kan ta ett vuxenansvar fullt ut. Det har varit en process sedan flera år och jag har fått prata mycket med mina barn – balansgången har varit svår så att man inte lägger för tunga saker på dem. Tryggheten för dem har alltid varit jag, mina syskon och deras morföräldrar och vänner. Så jag hoppas att min styrka – alla är vi starkare än vi tror – kommer vara deras minne för framtiden och inte männen som har svikit.
Mina barn som är i tioårsåldern mår ganska bra ett år efter skilsmässan och det känns ju skönt. Däremot finns ett annat stort problem och det är att de vägrar vara hos sin pappa. De tycker om sin pappa och kan följa honom till hans släkt och hälsa på men de vägrar att bo hos honom. Jag bor kvar i samma bostadsområde som vi gjorde förut medan pappan har flyttat till ett nytt område. De känner sig inte hemma där och säger att det är tråkigt att vara hos pappa. De totalvägrar att sova där och vi har inte tvingat dem. Det känns så oerhört tråkigt att deras pappa ska behöva känna att de inte vill vara där för han är en bra pappa och vill dem bara väl. Jag och min f.d. man har en ganska bra relation men det här är en källa till oro och jag kan ibland känna att han anklagar mig för att det blivit så här, att jag varit för tight med barnen under hela vårt gemensamma liv. Jag tycker det känns jättesvårt och vet faktiskt inte alls vad man ska göra. Som det är nu bor barnen hos mig och är hos sin pappa ibland lite mer nu på sommaren men bara under dagtid.
Tack Michael!
Fler än jag med dessa tankar här märker jag, känns i alla fall skönt att inte vara ensam. Dessa tankar har plågat mig under lång tid, ångesten över att splittra barnens tillvaro! Och rädsla inför saknaden som jag vet kommer att bli då de inte är hos mig.. Men har senaste tiden tänkt mer på vad det är vi egentligen för vidare till våra barn? Och vad får de lära sig av vår relation? Hur mår de när jag/vi inte mår bra? Kan t.o.m. faktiskt tänka att de på något vis kan komma att växa, att bli starkare och efter ett tag känna mer harmoni än i dagsläget..
Huvudsaken är ändå att de känner att de alltid är älskade, oavsett var jag befinner mig. Och jag känner att relationen mellan oss är stark, det har liksom alltid varit jag & barnen… Styrka, tillit och mod till er alla❤️
Jag känner att det finns hopp. Visst måste det vara ganska så bra ändå att vi lär våra barn att livet inte alltid är en dans på rosor. Det är ju en sak som jag många gånger under årens lopp hade önskat att min man hade fått erfara. Han har aldrig haft några direkta motgångar (hans egna ord), under hans uppväxt, inte något direkt jobbigt, svårt eller tungt har hänt. Jag tror att det är därför som han ofta har svårt att sätta sig in i att andra kan vara ledsna, må dåligt, vara upprörda, vara arga…ja, känslor helt enkelt. Han förstår helt enkelt inte, och det tror jag gör honom fattigare som människa. Faktiskt.
Jag har växt upp med alkoholism och svår sjukdom i min familj och det har många gånger varit tufft men samtidigt har det format mig som människa. Jag KÄNNER!! Och jag vill känna, och jag vill att mina barn ska känna! 🙂
Min äldsta dotter (drygt 20) säger att jag bara strålar efter separationen och hon säger också att jag är en stark kvinna. Gissa om det känns gott att höra… Och jag hoppas och tror att jag visat mina barn att man behöver följa sitt hjärta..