barnen

Det är få saker som kan göra att vi känner sådan otillräcklighet som när det kommer till våra barn. Vi vill ge dem det bästa av allt: en trygg och utvecklande tid på dagis/skolan, en aktiv fritid, kärlek och lyckliga föräldrar. Vi vill uppmuntra utan att vara pushiga. Kärleksfulla utan att vara curlande.

Minns hur jag i början av min skilsmässa kände mig precis allt annat det ovan nämnda. Runt omkring såg jag en massa lyckliga familjer och skulden bodde i huvudet. Jag var den misslyckade pappan med mörka ringar runt ögonen.

VI LÄGGER ETT ENORMT ANSVAR PÅ OSS SJÄLVA ATT VARA DEN LYCKADE FÖRÄLDERN. Försök inte reparera trasigheten från din egen uppväxt genom att ditt barn måste tilldelas det ”perfekta” livet.

Våra liv är INTE bilder från en Tommy Hilfiger eller Lexington reklam där lyckan och harmonin konstant strålar.

Vi får vara ledsna, känna oss värdelösa och stressade – det kommer INTE att sabotera din son eller dotters inre värld. Avstängdhet och kyla är värre. Mycket värre.

Lita på hennes/hans förmåga till ett intakt jag – när du tror på barnets inneboende resurser ger du plats för självtilliten att slå rot.

Vi visar de små i våra liv att vi tar ansvar genom att inte nedvärdera den egna personen, jämföra sönder oss själva, tar hand om känslomässiga sår och har en upprätt hållning.

Vi tar oss uppför trapporna – hur tufft det än känns och utvecklar den emotionella intelligensen så att den växande människan bredvid kan ta efter.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare