Varenda morgon när jag sitter här vid bloggen tänker jag: Vad skall jag skriva om idag? Är inte allt som går att skriva om redan uttömt? (Det finns ju ett oändligt antal människor som har fantastiskt intressanta saker att berätta.) Istället för att förlamas av dessa frågor, skärps mina sinnen. Det är som om tankarna blir desperata att få komma ut till ord.
Inser att för varje tangenttryckning jag gör, föds något nytt att berätta. Det behöver inte vara storslagna ord som bygger fantastiska idéer, eller klatschiga smarta uttalanden, utan små små iakttagelser en söndagsmorgon som den här.
Det är märkligt hur något väcks inom en när man skriver. Det är som att man börjar tänka tankar och smaka på ord, som man aldrig trodde fanns i ens inre. Jag kan varmt rekommendera dig att börja skriva. Inte främst för andra, utan för dig själv och för att det i bästa fall leder till att du lär känna dig själv lite bättre.
Under några dagar har jag hjälpt en av mina femtonåriga döttrar med läxor och att formulera instuderingsfrågor. Vet du vad? De här stunderna tillsammans med henne gör mig lycklig. De leder till intressanta samtal och jag kommer att se mer och mer av min dotter och vem hon håller på att bli, och det gör mig så fantastiskt stolt och fylld av kärlek.
Ett tips: ta till vara läxläsningsstunderna med ditt/dina barn. De gör något med er båda, och med rätt inställning för det er ännu närmare varandra.
P.S. Efter timmarna med min dotter och ”Levande historia” har jag nu blivit expert på ”Hur Ryssland blir Sovjetunionen” och mellankrigstiden.
Lämna en kommentar