För några dagar sedan satt jag på ett av mina favoritkaféer och skrev på min bok. Det var lugnt och skönt, som alltid. Fantastiskt trevlig personal, skön musik och enastående kaffe.

Efter ett tag slår sig en man och en kvinna ned, ett par bord ifrån från mig. Det går inte undvika att höra deras samtal, som verkar handla om en kollega. När jag tänker tillbaka på det nu i efterhand, så ångrar jag att jag inte uppmärksammade dem på hur illa deras samtal lät.

Jag var en ofrivillig åhörare av skitprat. Det är möjligt att personen de diskuterade var en riktigt hemsk människa. Kanske inte. Egentligen spelar det ingen roll. Det handlar inte vilken slags person den icke närvarande mannen var, utan om attityden hos de som smutskastade. De tyckte sig säkert äga rätten till att säga det de gjorde.

En del kanske skulle kontra: ”Det gör väl ingenting. Lite skvaller livar bara upp. Man har väl rätt att uttrycka sin åsikt?”

Ingen av oss kan överblicka konsekvenserna av det där “oskyldiga” skvallret.  Är det egentligen någon större skillnad mellan mobbning, som de flesta civiliserade människor säger sig vilja bekämpa, och skvaller/baktal?

Vi kan som vuxna inte förvänta oss våra barns respekt, om vi själva samtidigt hänger ut dem som inte har möjligheten att göra sin röst hörd. När vi fäller domarna över någon på tv eller liknande, öppnar vi dörrarna till våra barn att följa i samma spår.

Om vi la mer energi till att avslöja och jobba med våra egna tillkortakommanden och brister, skulle allt bli så mycket bättre. Vi skulle uppnå integritet och en inre styrka som skulle spegla sig i samhället.