Du kanske är fylld med kaos, som om all grund dragits undan nedanför dina fötter, massiva tankar av förvirring, sorg, ensamhet och fullständig sårbarhet. Tårar som inte vill ta slut, snörvel och ett stort antal servetter som ersätts med nya. Frågor som exploderar i tankarna. Självsäkerhet/beslutsamhet som förbytts i tvivel och panikartad rädsla: ”hur the fuck skall jag orka med detta!?”
Frågor vi skulle betala vad som helst för att få besvarade. Tuggandet på ovissheten. Om och om igen.
”Om jag bara kunde se framtiden!”
Barnet i vagnen, skriker otröstligt. Tills pappan ger henne kakan som gör att tystnaden tar plats.
Är det konstigt att vi drar i oss sötsaker under känslokaos och övergivenhet?
Vi lärde oss tidigt att socker lugnar, tröstar…
Liksom andra distraktioner… Allt för att komma undan skriket på insidan!
Alkohol, sex, dejter, träning, intellektualisering, hyperaktivt resande/jobb, ”allt är kärlek” andlighet osv. Jag pratar om överdrifterna – det som omedelbart skall få oss att tystna – som likt kakan som läggs i handen på barnet. Vi är extremtränade i distraktion.
När det inte finns någonstans att undkomma, är vi beredda att göra vad som helst för lite lindring: en uppdatering på Fb, ett sms som sträcker ut, ladda ned en Tinder app – vad som helst för snabb emotionell lindring.
Styrkan växer när vi slutar fly. När vi orkar härda ut några minuter till, timmar… en dag. När vi lyckas avstå ”sockret” där ute.
Känn solstrålarna mot ansiktet, fötterna mot underlaget där du står eller sitter, vinden, dofterna… andetagen under löprundan…
Trots rädslan, oron, skräcken, den totala ensamheten, frågorna… var i det som är… allt kommer att ge med sig.
En dag kommer lugnet att viska genom dina pulsslag.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vilket viktigt budskap! Jag hoppas jag klarar det! Att stå kvar!
Än en gång: Tack! Idag blir det först skogen och blåbärsplockning. Ikväll blir det fiske. Ingen jäkt och stress. Bara försöka reda ut kaoset i huvudet med lugn och ro.
Du glömde det viktigaste det är vännerna om man har några det är Guld.
Det är precis där jag är nu, i början alltså. Var inte beredd på beskedet från min fru, att hon flyttar, o att känslor inte längre finns, så paniken gör sig påmind hela tiden. Dan, du har så rätt i att vännerna betyder MASSOR. Utan dem hade det varit ÄNNU jobbigare.
Dessa ord behövde jag idag. Tack.
Tack <3 Så rätt och riktigt !! Styrkan i att bara vara lindrar så mycket mer än tvingad distraktion !!!
Tack…nu förstår jag mig själv lite bättre…:-D Mitt inre skrik efter svar på alla frågor, mina överdrifter, mitt desperata sökande efter min egen förmåga att ta kontroll för att förändra min situation. Mitt skrik efter samhörighet, närhet, trygghet å kärlek. Nu förstår jag lite bättre varför jag gör som jag gör, och varför det blir som det blir. Tack, du har så mycket visdom att dela med dig av Michael. ❤️
Pricken på i:et…så himla rätt. Känslor, bejakelsebehovet….vi behöver bekräftelse hela tiden när man slåss med sina känslor.
Tack för mina vänner…o barnen som ger mig styrka.
Precis vad jag behövde läsa! Springer som en galning tills jag igår kväll insåg att det jag verkligen behöver är att stanna upp..det var ju jag som gick så jag tycker nog att jag borde vara lycklig nu….men självklart blir det ändå en sorg, förvirring och en andra massa känslor. …har inte så mycket vänner kvar eftersom jag har insett att även där har jag varit tvungen att omprioritera.Men ska äta lunch med mina fina son idag och bara låta mina känslor vara med! Tack för dina inlägg Michael ❤
Ja även om man är den som lämnar kán det ju kännas som ett misslyckande. Man ältar och tvivlar, kanske ännu mer då. Har jag gjort rätt? Ändå en sorg att ta sig igenom. Det var ju så bra en gång, förmodligen… Har inte heller så många vänner och mina barn har nu flyttat ut och är vuxna. Förlorat även ”hans” släkt, familj och grannar. En total livsomställning faktiskt. Inte alls lätt. Men försöker acceptera de jobbiga känslorna och varva med hopp. Har ju faktiskt alla möjligheter att förändra mitt liv, byta stad mm. Spännande! 🙂
Kram och lycka till!
Känner så väl igen mig i dina ord! Tack!
Åsa, jag har också lämnat men känner panik och oro emellanåt. När det blir som jobbigast försöker jag visualisera och minnas alla hårda ord från honom, ”förlåten” som aldrig kom, hans ryggtavla när jag behövde honom som mest. Ägnar mig åt detta bara en kort, kort stund, sedan känns det bättre och styrkan kommer tillbaka. Ser framåt ♡
Jag hoppas jag klarar av det att stå kvar och uthärda och våga tro på att jag en dag kan tänka att jag gjorde rätt och att livet känns mer lyckligt och kärleksfullt då, gärna tillsammans med en annan man.
Jag känner mig överkörd och oviktig för min partner. Han tycker bara jag är hetsig, osäker, överreagerar osv….Och jag vet att när jag tar steget att lämna så bryr han inte sig det minsta. Jag bryr mig – jag älskar honom. Men jag känner inte hans gensvar, känner inte hans kärlek och som han sagt kommer han aldrig att säga han tycker om mig, i så fall kanske en gång i året i bästa fall. Jag längtar efter en glad blick, en värme, känslan av att vara älskad, att få det där gensvaret. Det känns som att mina känslor svalnar då jag inte får det där gensvaret som jag hoppas och önskar samt att hela jag vissnar tillsammans med honom. Fastän han vet det rycker han bara på axlarna och säger att om det inte passar så är det bra att gå….Känner mig så oviktig och älskad. Han bryr sig inte om jag är där för honom eller inte. Det tar ont.
Att leva ensam känns inte lockande för mig. Det skrämmer och då får jag inte det minsta kärlek. Nu kan jag plocka små smulor åt mig. Stunder där jag känner lite kärlek, främst vid sex, för det vill han ha, och jag njuter av att för en stund känna mig älskad av honom.
Nöjd dig inte med små smulor när du kan få hela kakan med någon annan i framtiden.
Kram
Jag är väl bara rädd att det i framtiden då inte ens kommer att erbjudas små smulor….att jag blir helt utan kärlek och ensam i livet. Jag försöker tänka positivt men jag vet också att det inte är enkelt att hitta en livspartner och särskilt inte i en mer vuxen ålder.
Funderar och funderar… vill inte lämna en man jag älskar men samtidigt så känner jag mig osäker på om han älskar. Ibland (under tvång och stort missnöje) säger han att han gör det men inte vill säga sådana saker eller visa sånt men jag känner ändå inte kärleken. Vet inte om jag fokuserar för mycket på känslor och hur det bör vara. Jag är ingen direkt romantiker heller utan mer efter den där närheten man kan känna, glädjen över att vara tillsammans. Att han också skulle uppleva det så och visa det men det gör han inte. För han har inte ett sådant djup i sina känslor så hur skulle han kunna? Men jag tycker han och vi missar så mycket då när vi inte kan mötas där.
Precis så kände jag också!! Men inte fullt så kallt som du verkar ha det. Jag har lämnat. Kände inte djupa känslor från hans sida… Men jag är nog romantisk och vill ha hela ”sagan”. Han sa att han älskade mig, men jag KÄNDE det inte. Han ville ha mycket sex, men det räcker inte för mig. Han är väldigt fysisk och praktisk (är nog många killar) men jag saknade själ och djup, vilket gjorde att jag kände mig olycklig. Och då går det ju inte!! Jag är nog väldigt känslig så men tvivlar om jag gjort rätt. Han är ju en jättebra och fin man!! Känner också att det är svårt att träffa någon igen. Men just nu är det inte intressant alls…
Tycker att det låter som om det lutar åt att lämna för dig. Nöj dig inte bara, om du inte är lycklig. Han låter inte trevlig om jag får säga vad jag tycker…
Kram
Ja, det är ett svårt beslut fastän man vet med sig vad man mår bäst med i längden. Och det är inte med en man som inte visar att han bryr sig och tycker om en ens. För min del är det ensamheten som skrämmer mig mest. Att inte orkar i ensamheten.
Jag är 40 år och ingen familj. Det känns som jag då blir ensammast i världen. Jag önskar höra till ett sammanhang, och det är svårt att hoppas på ett sådant mera då jag inte får egna barn mera. At hitta en livspartner hoppas jag på men det känns långt borta då kärlek inte verkar vara för mig.
Blir så ledsen när jag läser din text. Jag har exakt samma sak hemma med min man. Vi har 2 barn tillsammans och han visar aldrig några känslor. Man går bara och väntar på en kärleks bekräftelse eller nått så man känner trygghet. Sex är just en sån sak. Hur sjukt de än kan låta så älskar man dom så mycket trots den dåliga behandlad 🙁
Hej på er allihopa! Det finns ju något som heter ” man vet man man har men inte vad man får” och det ligger mycket oro och framför allt rädsla i att kanske hamna i det där hemska vakuumet av ensamhet som du målar upp, men tro mig – du har inget alternativ! Innerst inne finns det någon som är rätt arg tror jag. Inte arg på killen, utan arg på sig själv för att man blir pyssligt behandlad och bara tar det. Jag är mellan 30 och 40, och lämnade förra sommaren ett 6 år långt förhållande med en kille som var emotionellt avstängd. Fick ingen djupare närhet och tänkte att ” ja jag får iaf trygghet och bla bla”….saker man intalar sig på grund av två saker 1) man har antagligen en halvdålig självkänsla till att börja med 2) man är i fel förhållande för länge så att man börjar tro att det är allt man förtjänar. FEL! Våga lämna, våga tro på dig själv och våga tro på kärleken igen. Och det skulle jag säga oavsett hur mitt liv såg ut idag. Jag dejtade runt hit och dit istället för ( gammal vana) att sitta och älta. Efter några halvdåliga dejter med helt ok killar så träffade jag på en kille som är bättre än vad jag ens kan beskriva i ord! Nu har vi träffats i snart sex månader och varje dag blir bara bättre och bättre. Jag behöver inte ”be” om kärlek, den bara flödar fram och tillbaka och om jag skulle stannat med mitt ex hade jag gått miste om denna drömvärld av kärlek jag lever i nu. Som Madonna sjunger – Don´t go for second best baby. Du är värd så mycket mer! Kramar till er som kämpar.
Pissigt behandlad skulle det såklart stå!
Precis! Man vet vad man har och inte vad man får! Det går så långt att man intalar sig att det är såhär det ska vara, jag kan inte bättre är inte värd mer….Jag lämnade ett 16 år långt förhållande där känslorna inte fanns!
Även om jag såhär ett år senare kan känna mig ensam emellanåt, och vill ha en partner, så vill jag inte tillbaka till det jag hade. Jag hoppas att jag möter kärleken snart!
Jag känner igen mig i din berättelse även om min fd man inte var så känslokall som din vekar. Jag sög också i mig de smulor jag kunde få av närhet och ”kärlekshandling” i form av sex. Men det var också så många tillfällen som tårarna kom efteråt när han vände sig om och allt var som vanligt. Då kom ensamheten igen även om vi var ett gift par med underbar familj och fantastiskt hem. Sen en månad har jag flyttat. Han träffade en ny redan innan bara veckor efter skilsmässobeslutet. Det tog väldigt hårt och blev för mig ännu ett tecken på att han inte haft de rätta känslorna. Jag hade känslorna men valde trots det att lämna. Det har varit och är tufft ovh Michaels blogginlägg stämmer så väl in på mig. Men även om jag ångrat mig och haft ångest under denna perioden tror jag längst inne att jag gjorde rätt och börjar mer och mer tro på att mitt beslut var det som jag blev tvungen att ta trots min kärlek till honom. Det kan vara lätt att säga att du ska lämna men du måste våga gå på din magkänsla och tänka på hur du vill kunna se tillbaka på ditt liv. Det är tufft men det går…. Ta hjälp av psykolog/terapeut och vänner om du har nära sådana. Kram och Lycka till
Har kämpat i 8 månader med dessa känslor och jag ger upp snart. Jag orkar inte känna paniken inom mig. Orkar inte gråta hela tiden. Känna den hemska ensamheten.
Försök att göra andra saker som du mår bra av! Svårt i ett samhälle där tvåsamhet är det perfekta, men det finns så mycket i livet att värdesätta. Fokusera på det lilla positiva, så får du mer av det. Och som vissa sagt. Man vill ju inte ha någon som inte älskar en, eller?
Hur kan man bara sluta älska någon sådär?
Finns ju massa orsaker som kan spela in. Det är ju svårt att förstå sina egna känslor ibland. Ännu svårare att förstå någon annans. Men känslor är svåra att påverka…
Jo det verkar så
man slutar inte älska, men bestämmer sig för att han inte var redo, inte värd dig för han ville inte och gick…..
Redo? Han har ju en ny tjej så vad var han inte redo för???
Han verkar ju ha slutat älska mig iallafall
dig
Mig???
Känner precis som du. Har plötsligt blivit lämnad för 8 månader sedan.
Min magkänsla sa hela tiden att han hade ihop det med sin sekreterare men han ljuger och förnekar det trots att bevis finns. Känner mig så sviken och full av sorg. Nu har jag tagit helt avstånd i 2 månader, vi har barn ihop.
Känner stor rädsla för framtiden och vad den har med sig.
Så himla bra!! Precis där är jag nu!! Jag lämnade men hade inte trott jag skulle bli sån här!!
Ska ha det i åtanke nästa gång ångesten tar tag i mig!
Har också lämnat, men känner sorg, tvivel och analyserar vad som gick fel. Varför tröttnar jag? Men accepterar känslan och pendlar mellan olika känslor. Det får ta sin tid… Kram
Mmm det får det göra… Men vill bara sluta känna så o få ett inre lugn… Men det ger sig med tiden. Man är så van vid quick fix idag, har du ont, ta en tablett, hungrig-ät osv.
Men mot känslor finns ingen genväg, det är bara tid o mera tid
Visst är det så! Valde också att lämna men brottas dagligen med alla tankar.
Just nu befinner jag mig verkligen i dagens inlägg. Jag vet att jag borde klara mig utan dessa qvick fix. Men det är svårt när bekräftelsebehovet är stort…efter år av torka. En dag i taget ❤️
Vilken fantastiskt fin beskrivning Michael. Du sätter ord på ett stort problem vi har i samhället överlag. Tankar o känslor som inte får finnas som vi tränats till o samtidigt förväntas trycka undan och distrahera bort med ”socker” därute. Barnen på förskolan anses vara ett problem om de inte låter sig distraheras utan faktiskt hävdar sin rätt att gråta färdigt.
Tack för en fantastiskt fin blogg.
Slående mitt i prick Skönt att läsa att det ”hör”till en separationsprocess/sorgearbete.
Tack för påminnelsen Michael!
En vecka har gått sedan jag släppte ”bomben” därhemma…
Igår var mäklaren här för en första träff inför husförsäljning…
En enorm inre styrka varvas med känslan av litenhet och skuld för vad jag gör barnen…
Tack för det du skriver!
/Em
Så träffande!! Tack!!
Tack för summeringen över hur min semester gick från början av texten till slutet av texten. Nu gör jag det jag vill med eller utan sällskap och njuter av livet utan att missbruka ”socker”.
😉
”FORTSÄTT LEVA TILLS DU BLIR LEVANDE IGEN”
Dom orden har hjälpt mig upp till ytan igen efter att varit nere på botten och vänt efter att jag blev lämnad med buller och brak för fyra månader sedan.
Man tror att det aldrig kommer sluta gör
Ont, tårarna kommer aldrig sluta rinna. Men tro mig det gör dom! Tills slut gör dom det och den känslan när man känner att man börjar leva lite igen och ta tillbaka sitt liv- jag lovar den känslan är fan värd varenda tår man fällt!!
Tack för dina ord!
Jättefint skrivet igen Michael! Är också där nu. Plus att min son ska nu flytta långt från min stad, för att läsa i höst. Känner mig superensam och tvivlar ibland om jag gjorde rätt som lämnade ett särboförhållande som i början kändes som om jag hittat hem. Efter att förälskelsefasen klingat av kände jag en avsaknad av djup och själ i förhållandet. ”Han” verkar bara älska fysiskt och praktiskt, om ni förstår vad jag menar… Han sa att han älskade mig, men jag KÄNDE det inte. Inte som jag tycker det ska vara. Gick och kände mig olycklig och då står man ju inte ut till slut. Vi försökte prata, men nådde inte fram, eller så är vi helt enkelt för olika. Men då tvivlar jag på att det finns någon jag kan bli lycklig med. Tror man funderar ännu mer när man själv tagit beslutet, när man kan eller kunnat påverka beslutet. Gick det inte att göra något? Varför tröttnar jag? Vad är det för fel på mig? Han är ju så ”bra”… Usch vad jobbigt det kan vara!
Men jag är inte mycket för ”socker” 🙂 jag accepterar känslan, så här jobbigt är det nu. Och ibland känner jag ju spänning och förväntan inför den okända framtiden. Förhoppningsvis kommer det ju något bättre ur det här. Inget håller mig kvar i min lilla håla längre. Min dotter förstår inte hur jag kan ”hoppas” fortfarande, men är man romantiker så är man. 🙂 Hur skulle livet annars bli?
Flera av de senaste dagarnas inlägg har varit väldigt bra och träffande, tycker jag. Men har inte orkat skriva, då jag bara tittat i mobilen… Men visst är det nog som Michael skrev en dag, att man ska ha tur att träffa någon som står ut. Motgångar kommer ju alltid och det gäller att man kan möta dem och göra något bra av situtationen. Tillsammans. Lyssna, förstå, respektera. Inte gå och vara sur, eller såra varandra. Intressant att läsa om hur paren som hållt ihop länge gör… Tack för en jätteviktig och genuin blogg Michael!! <3
Helt rätt att hoppas Maria!
Precis som du skriver, ”Hur skulle livet annars bli?”
Jag har samma funderingar som du: Varför tröttnar jag? Varför kan jag inte vara nöjd? Han är ju så bra….
Har haft två långa förhållanden (15 o 10 år) med fina, kärleksfulla o bekräftande män.
Men ändå försvinner mina känslor. I det här sista förhållandet vet jag varför jag har tappat mina känslor men det är jobbigt att ta steget när så mkt ändå är bra. Men det viktigaste är inte bra. Man vill känna kärlek till sin partner.
Jag är oxå en romantiker och tror stenhårt på att jag åter får känna den stora kärleken.
Måste bara ta det första steget mot friheten.
Lycka till i livet och varma kramar!
Tack detsamma Josefina!!
Ja detta var mitt tredje långa förhållande jag lämnade…
Kramar tillbaka, hoppas det blir bra för dig!
Mmmm, och bilden är så talande. Ett skadat träd, alldeles sargat, och står där ändå, stark och växer med gröna vackra blad.
🙂
Så fint skrivet Michael..
Och en bra påminnelse att ta med sig när det känns tungt och rädslan och tanken :hur ska jag orka ta mig igenom det här..
Detta är ett utdrag ur en text jag skrev för ca 1 år sedan:
”Åh, ni har så rätt. Men om jag lär mig att trivas i min ensamhet. Utan tvåsamheten, utan att någon annan ska fylla mitt liv med mening då kommer jag ju inte behöva honom mer. Då kommer jag förmodligen sluta älska honom och då kan det ju aldrig bli vi igen. Och det är ju det enda jag vill. Ha en framtid i en tvåsamhet med honom. Men så länge jag tänker så, kommer jag fortsätta ha så ont i hjärtat eftersom han inte vill ha det med mig. Usch. Orka. Rädsla är ett bra ord. Jag är rädd för att jag kommer vilja leva utan honom om jag släpper tanken på oss, vi, tvåsamheten.”
Jag känner att jag aldrig duger. Allt jag gör är fel. Jag vill bara att han ska älska mig för den jag är. Jag vill ha ett hem och en vardag. Inte ständiga gräl om allt jag inte gör för honom.
Vill inte ens åka hem efter jobbet.
Lämnar honom inte ändå. Jag är också rädd att ingen någonsin kommer älska mig igen. Snart fyrtio, kan inte få egna barn och är en arbetsnarkoman. Känner ingen glädje, bara sorg och en otrolig tomhet som jag fyller med arbete och mat. Läst den här bloggen länge.
Det finns en konstig tröst i att det är så många som lider. Önskar att alla kunde ha det bra i livet.
vad behövs för att en förändring ska bli av? vad måste du göra för att orka göra den? ålder har inte med det att göra och blir du 80( du blir kanske mkt äldre!) har du bara levt halva livet ännu, mycket kvar av det…..? styrkekram!
Så otroligt bra du beskriver det kaoset som man känner inom sig.
Alla tankar som snurrar, alla känslor som värker inom en och alla frågor som aldrig tycks få ett svar.
Men jag vet också hur det känns när man känner solstrålarna mot kinden igen, styrkan man känner när man vet att man klarade det.
Och det mäktigaste av allt, känslan av att må bra igen.
Skickar en stor kram till alla som behöver den. Tvivla aldrig på att det finns ett ljus i tunneln. Trots att det kan vara svårt att se, så finns det en bit längre fram.
Tack för dina ord, de ska jag läsa fler gånger, när jag känner paniken komma krypande!
Det är många som lider, många som söker, som längtar efter mer…efter en livskamrat som kan se och bekräfta oss…älska oss…som vill ge och ta emot. Eller så längtar vi efter barn, vänner…sammanhang där vi känner oss sedda, bekräftade å älskade. Rädslan för att vara ensam å betydelselös verkar vara den vi alla försöker springa ifrån och undvika på alla olika sätt. Vad händer om vi stannar kvar i den rädslan? Utan att göra något? Hmm…och vad kommer sen? 😀
Fast våra mänskliga behov av att känna oss trygga, sedda, bekräftade, betydelsefulla och känna tillhörighet finns ju där av en god anledning. Det är ju för att vi ska känna att vi behöver varandra, vilja skapa nära relationer, göra barn, överleva som mänsklighet. Så det är ju på gott och ont som vi känner det vi känner. Tyvärr driver för stark rädsla oss uppenbarligen in i (och får oss att stanna i) relationer där priset blir FÖR högt och vi betalar på bekostnad av vår hälsa å kärlek till oss själva. Gud…va dagens text å kommentarer väckte mycket tankar…:-D
Jamen eller hur! Väldigt mycket tankar, på gott och ont… Men mest på gott, även om det orsakar mer tankar som kan göra mer ont…
Kram <3
ja känslan av ensamhet är väldigt stor och stark ibland…..att känna sig som ett freak som ingen kan vara med, stå ut att leva med, förstå och älska är nästan fysisk, en stickande känsla i bröstet…….och då blir vad som helst bättre än att vara ensam och övergiven…..
Hej
Är lämnad och ångesten är som en klump i magen hela tiden. Nya saker händer hela tiden så det går inte över. Har ingen kontakt längre orkar inte det. Försöker se solen, känna värmen och använda mina vänner men det är inte lätt. drygt ett år har gått nu…..
Vet hur det känns
fortsätt bara till du känner livet igen! styrkekram
Vilken igenkänning!!!! Tror det är detta blogginlägg som träffat mig allra mest rakt på även om så många andra inlägg haft stor igenkänning. Jag längtar tills lugnet infinner sig
Tack för de stärkande orden! Det får mig att känna mig starkare. Allt kommer att bl till det bästa till slut.
Jo jag känner igen vissa delar……alla har undvikande beteenden…….med vår egen tvist på det……jag tycker inte att det jag menar med att lära sig av sina misstag är en *quick fix*, men vid närmare eftertanke så kanske det är så? en mening med svårigheterna jag går igenom måste ju vara att jag ska bli starkare och växa som person av det eller? om jag bestämmer mig för det? eller ska jag bara lära mig acceptera onödighetens lov? att det inte är bra för ngt alls? sitter inte mycket av det i hur jag tänker som person, och hur jag gör mina personliga val? det är enl min åsikt just det jag behöver träna på som skickas till mig om och om igen?? eller så är det ngn i min omgivning som ska träna på ngt? jag vet inte hur ni andra ser det, men så här tänker jag?
Mia, jo. Jag har alltid sagt (i efterhand) att varje stor händelse har varit en erfarenhet, där jag har lärt mig något, formats. Det är ju alla dessa händelser som har gjort mig till den jag är idag.
Men, vad jag försöker göra, och det handlar alltid om hur man tänker, är att jag ska lära mig av de misstag jag begått och andra gjort, men att jag ska sträva mot att bli den bästa versionen av mig som jag kan vara.
Det är svårt att inte trilla ner i pölen självömkan och dålig självkänsla, det är svårt att inte vara bitter, det är svårt att inte bli rädd, otrygg, ensamvarg. MEN, i allt det här ställer jag mig frågan vad vill jag? Jo, jag vill leva och vara så lycklig jag kan vara. Och om jag i tanken försöker komma så nära jag kan så tror jag att det blir ringar på vattnet och en dag så står jag där och känner – ren lycka.
Jag hoppas och tror och hopp och tro kan ta oss långt eller hur. Kram
tack! det var upplyftande! 😀
Tror inte det finns någon rättvisa el logik i det som händer oss, det är bara universiums sätt att roa sig. Spelar inte någon större roll hur mycket du växer som människa eller inte, när allt handlar om att ha tur. Varför ska vissa större delen av sina liv surfa på en våg av tur och lycka ? Jag personligen skulle gärna ha varit utan en hel del av de upplevelser jag varit med om, som jag inte ens önskar min värsta ovän att uppleva. Om man blir stärkt ja kanske men jag har allt varit mentalt stark och har en trygghet inom mig, och färgstark. Att vara ensam kan vara otroligt skönt men det påtvingade singellivet tillför mig inte speciellt mycket och 40 år till av detta innan jag lägger näsan i vädret, känns inte speciellt lockande.
Jag hade en vän när jag växte upp vars mamma hade otur och råkade ut för en hel drös med skit. Sjukdomar, separation, ensamhet, olyckor you name it. Och jag tänkte ofta att ”shit, varför får vissa alla skit och andra bara seglar vidare”.
Om man skulle titta på mitt liv, utifrån, då skulle man kunna säga att jag är som hon, fått en hel drös med skit. Men se, sådär har jag aldrig tänkt om mig själv. För vad hjälper det att avundsjukt sukta efter andras tur och banna sig själv för oturen? Det kommer jag ingenstans på.
Nej, då väljer jag att acceptera det jag INTE kan förändra och lägga kraft och energi på det som jag KAN påverka.
Mm och vi har precis kommit fram till att vi ska ha tur när det gäller att finna en livspartner som orkar och står ut. Alltså bara att finna sig det påtvingade singellivet!
Turen kan ju komma och gå… Känner också ibland att jag haft en väldig otur. Men det gäller att inte fastna i det. Jag tror faktiskt på att det man fokuserar på, det drar man till sig mer av. Fokusera på det som faktiskt är positivt och man kan känna tacksamhet för. Hur litet det än är. Försök att känna tacksamhet för varje liten sak/tillfälle/leende. Så drar du till dig mer att vara tacksam för 🙂
Svårt ibland, men värt att försöka.
<3 Kram
jo, jag tänker nog försöka jaga fru fortuna till dödens dag! och jag väljer att se det fina och positiva så mycket jag bara kan, men jag är ju inte immun mot allt ont bara för det, men jag kämpar på! tack för era svar allihopa, känner mig mindre ensam då då! kram på er
Men när denna panik infinner sig pga att ens 14-årige son vägrar att träffa/prata med mig! Jag flyttade från hans pappa för ca 3 år sedan. Delad vårdnad men sonen bodde mest hos mig. Jag och pappan har helt ok relation under den tiden tills jag nyligen träffar en ny man. Då kommer katastrofen och han använder nu sonen mot mig och ingen av dem vill ha med mig att göra. Mitt ex kan jag hantera men inte att jag knappt träffat min älskade son på 2 månader. Han svarar inte på tel/sms och vill inte träffa mig. Har såklart varit i kontakt med familjerätten…
Det är svårt att vara stark..
Fy vad du går igenom just nu. Ungar kan vara så obarmhärtiga. Jag är i alla fall säker på, att han kommer tillbaka till dig. Han behöver sin mamma. Han vill bara straffa dig. Jag har två vuxna barn, som straffar mig just nu med tystnad eller gliringar eftersom jag lämnade min man. Det känns för jävligt, skulle behöva ha stöd från dem nu men det får jag inte.
barnen ska väl lära sig hur man beter sig i svåra situationer de med, har tagit 11 år för mig och min son innan vi kunde prata ordentligt, och vi kan fortfarande inte prata om allt, men det kommer nog med tiden, så håll ut och kom ihåg att vara er bästa version, så ni kan säga hur ni tänkte och varför ni gjorde som ni gör nu, det kommer en dag då ni får frågan av barnen………lycka till
Fick denna adress av en jobbarkompis. ”Gå in och läs…!” Orden jag läser är precis vad jag behöver höra just i denna svåra tid i mitt liv. Livskris nr…? Tack för så väl valda ord! Tack <3
det tröstar att se att andra inte heller har det lätt och att vi kan dela tankar och känslor! kram
Tack Micael för din härliga blogg och tack alla, som är inne och delar med sig av sina erfarenheter. Nu vet jag att jag inte är ensam om min ångest, vilket är lätt att tro. Jag har lämnat min man och känner stor skuld i detta men kunde inte göra annat. Ensamheten är förlamande men samtidigt väldigt skön….man ser bara lyckliga par överallt, men vet ju att så inte är fallet. Meningen ”Fortsätt leva tills du blir levande igen” sitter på kylskåpsdörren. Den strofen har hjälpt mig många gånger och den här bloggen ger mig mod att leva vidare trots allt. Man hör ofta, att det kommer att bli bättre, man vill tro på det men kan inte riktigt. Man tror att det ska vara så här livet ut, men det kommer det ju inte att vara.
Jag saknar bekräftelse och kärlek, men det fick jag ju inte av min man heller, så det måste jag nog börja ge mig själv. Snälla Micael, kan du skriva om några exempel på människor, som gått vidare i livet efter sin separation, stärkta av en sådan här upplevelse av panik, sorg, ensamhet. Om dem, som kommit ut på andra sidan och hur de burit sig åt. Det skulle kännas skönt att läsa om.