Under den där väldigt speciella stunden; då någonting väldigt kraftfullt och behagligt faller på plats inom dig. Det där ögonblicket som i grunden förändrar din inställning till förhållandet, eller f.d. sådant och som får stress och paniktankar att lägga sig. Känslan; nej! Någonting mycket djupare än en känsla, utan en fundamental och omstörtande insikt som får dig att säga: ”Tack! Tack! Nu har jag förstått!”
Personer berättar för mig att de har bett och bönat efter den torftiga och snåla uppmärksamheten från den som saknar de flesta, eller samtliga livsnödvändiga egenskaper i en relation.
Vi formas i extremt hög grad av våra nära relationer, och om har vi varit utsatta för emotionella övergrepp under månader och år, förlorar vi vår klarsynthet. Vi vet att någonting är fel, men vi går tillbaka för att knäckas lite till. Och lite till! Allt emot vår vilja!
Vi människor har svårt att tro på att en partner kan säga och göra saker som sårar oss på djupet. Han eller hon är ju den som ska vilja oss väl i alla lägen! Men så är det inte alltid! Jag tänker inte främst på de extremare formerna av känslomässig manipulation, utan de som går relativt osynligt förbi. En liten ”sanning” här och en ”sanning” där. Kommentarer och ifrågasättande, inte av sådant som du gör, utan själva kärnan av din person.
Du börjar ifrågasätta och tvivla på att du är kvinna eller man nog. Om du är tillräckligt kompetent inom en olika områden. Om du är sexuellt utbytbar.
Det petas i dina emotionella sår (vilka vi alla har i olika former) utan att du inledningsvis noterar det. Det subtila är effektivt! Du börjar försvagas inombords, och blir alltmer förhandlingsvillig kring det som strider mot dina grundvärderingar gällande kärlek och relationer. Du går över dina gränser för att få någon procent av den läckra middagen som dukats fram. Du blir inte i närheten av mätt! Tvärtom – ännu mer frustrerad!
Men så en dag så hittar du din oas. Platsen som ingen kan ta ifrån dig! När det som du har varit med om sjunker in och du kan se ”teaterpjäsen” på håll, når du självrespektens tydliga stämma.
Michael Larsen – relationscoach
Jag har skrivit här en gång tidigare och skrev ditt namn fel Michael! (Förlåt:)).
Du är otroligt bra att sätta ord på den här typen av problem och ständigt med nästan kuslig aktualitet! Var och varannan dag går jag in och läser på din blogg och flera gånger, som nu är det svar som styr rakt in i djupet på det som jag går och brottas med, varje dag och varje sekund på dygnet (även natttid i form av drömmar). Jag har förstått hur många som går igenom samma typ av känslor men även de som aldrig fått den erfarenheten, som trots fina hjärtan inte kan förstå. Trots att jag gått igenom skilsmässa och arbetat 18 år med krissituationer är den här upplevelsen galet svår att hantera. Jag blev lämnad, sviken och bedragen. Men att den kvinnan skulle kunna göra det kom inte som en total överraskning, istället försökte jag under ett par år, i och utanför terapi, föregå med gott exempel i form av självgranskande, jobba stenhårt med uppgifter vi fått, visa på äkthet, äkta kärlek, blotta mitt innersta; goda och mina sämsta sidor. Men jag räckte aldrig till, tvärt om fick jag detta emot mej. Jag hade under min uppväxt byggt upp en trygg, fin självkännedom och självförtroende, trots vissa svårigheter med min egen familj. Nu blir jag inte klok på något..vrider och vänder på allt. Hon lämnade arg, ilsk, närmast hatisk, iskall, inga svar..direkt in i nytt förhållande. Nu skall jag vara den den större människan, lösa att träffas i den lilla staden i alla olika situationer. Hur gör jag, hur kommer man vidare. Dessa tankar gick jag med häromdagen innan jag läste bloggen…å där kom många svar..igen./Johan
Oj, oj, oj…!Johan – dina ord går rakt in i hjärtat. Berör den väldigt djup del inom mig. Igenkänning! Du ska veta att du har en reskamrat i mig på din väg.
Jag känner igen mig i din beskrivning Johan. Det som hjälpte mig mest var inspirerat från något av Michaels alla tänkvärda inlägg.
Acceptera att sorgen är en del av kärleken. Det betyder att du gett av ditt hjärta och älskat innerligt. Tårar är kärlekens pris.
Gråt är renande, så gråt. Efter gråten är det lättare att ställa frågan till mig själv,
”Om jag älskade mig själv, vad skulle jag då hitta på just idag för att känna meningsfullhet?”
Kan känna igen så mycket både i Michaels text och din kommentar Johan.
Jag tyckte jag hade jobbat under åren med de sår jag själv ådragit mig från barndomen´, läxor jag lärt mig och sett med ödmjukhet på mina föräldrars beteenden och att de försökte sitt bästa men att det ibland blev fel och att man inte ska döma för hårt för en dag råkar man kanske göra samma misstag själv.
Jag blev också lämnad, sviken och bedragen och gjorde som du Johan ett stort jobb i parterapin utan att det ledde till annat än lögner och otrohet och jag tycker som du att det här är den utan tvekan svåraste situationen jag upplevt.
Jag vet att jag vill komma vidare.
Jag vet egentligen med mig att jag gjorde allt som jag kunde för att vara en omtänksam, kärleksfull partner som var beredd att förlåta både svek, otrohet och lögner men jag behövde att vi pratade om varför det kunde ske, att han öppnade sig och släppte in mig …
Han gick.
Blev ihop med henne han var otrogen med.
Kvar blev jag och undrade, vred och vände, fick inte ihop hur han kunde säga att han älskade mig ena dagen, ville att vi skulle skaffa fler barn och gick nästa.
Har aldrig sagt förlåt.
Aldrig frågat hur jag mår.
Aldrig velat förklara.
Jag vet att jag vill nå just det du beskriver Michael, en oas.
Jag vill inte fundera på hur hans nya förhållande ser ut.
Jag vill landa i vetskapen som finns med mig, kunna lägga honom bakom mig och inte känna bitterhet eller att jag ska tappa tron på att jag kan känna mig lycklig.
Just nu får jag vara den storsinta som gör dottern trygg med att det är ok att vilja vara med och prata om pappas nya familj.
Det är en utmaning bara det.
..ja Anneli det du beskriver kan jag copy-paste då jag vill förklara min historik, både barndom, uppväxt och förhållande!
Det är också intressant hur vi-alla i livet går igenom och läser böcker, använder oss av ord och beskrivningar men inte riktigt förstår vad det betyder. Vi sitter runt middagsborden och alla har kloka fina ord att säga men bara den som upplevt det-Vet!..Som Michael skriver, igenkänningsfaktorn är viktigt, det har man logiskt förstått i massa olika krissituationer..men hur otroligt mycke den gör för känslorna går ju bara att erfara när man själv hamnat där..separationen, sjukdomen, olyckan etc.
Så tack till er båda! Vi läker varandra på något vis☺️
Ja ni har både rätt i att känslor är annorlunda att prata om än att uppleva.
Man förstår ju på ett logiskt plan att man inte vet något på djupet förrän man upplevt det.
Jag tror det är därför man behöver någon som faktiskt kan säga att de har varit i en liknande situation och känner igen sig.
Man känner sig väldigt ensam annars.
Så tack snälla för att du delar med dig.
Det betyder mycket att du är så modig och berättar.
Jag har analyserat och vridit och vänt på saker och så läser jag Michaels text och din också och tänker ja så är det att vara jag också.
Man både faller isär och läker på den här bloggen. Jag är tacksam att jag gör det tillsammans med er.
Johan och ni andra – jag känner igen mig så, jag försökte och försökte och det avgörande vändningen var den morgon jag såg Michael i tv4:as morgonTV !
Jag började läsa bloggen och förstod att jag levt och varit svårt medberoende med en narrcissit. En extremt jobbigt upplevelse – speciellt med två barn ihop med denna person.
Otroheten var jobbig men att inte få raka svar och att få höra att ” vi försöker ” vara extremt stressande och jobbigt då jag hela tiden visste att det bara var dags för nya lögner.
Nu står jag på egna, ostadiga, ben. Jag har fått hjälp av en fin person med erfarenhet av svek och otrohet men framför allt har denna blogg och en hel del samtal med Michael hjälpt mig på vägen mot mitt nya liv.
Jag är inte framme vid oasen ännu men jag kan se den. Jag faller ibland i medberoende men jag börjar veta när så är fallet och kan kravla mig upp. Jag kommer att ta mig till målet.
Denna blogg är många gånger ovärderlig. Den har hjälpt mig genom fruktansvärd sorg.