När jag hör meningen i rubriken ovan, tänker jag: ”Ok, se upp här…” Vad i våra liv är inte personligt? Jag förstår att den som säger: ”Ta det inte personligt”, kan ha goda avsikter och vilja väl. Att han eller hon inte vill att vi ska ta konstruktiv kritik på ett negativ sätt, att vi ska ha ett öppet sinne utan alltför mycket ego och prestige.
Men frågan är: Vad i livet är inte personligt? Vår person är ju med oavsett åt vilket håll vi har ryggen. Människor är olika rustade för hur de tar det som de upplever som kritik. Främmande vinklar och åsikter landar olika inom oss. Det finns ju de som tar minsta lilla som någon form av angrepp på personen jag. Sedan har vi gruppen individer där ingenting verkar ta fäste. Det handlar om vår emotionella konstitution. Hur våra inre kopplingar ser ut.
En man tappar greppet på kaféet och säger med alldeles för hög röst till kvinnan i hans sällskap: ”Varför tar du allting så himla personligt?!”
Tänker för mig själv; att ett sådant utlämnande inför övriga gäster vid borden runt omkring, hade även jag tagit…personligt!
Kvinnans ansiktsuttryck visar hur hon tar det. Behöver jag säga att hon inte reagerade på ett sätt som mannen önskade? Hon kanske hade fått höra det några gånger för mycket: ”hur känslig hon är”. Kanske är hon en HSP (Highly Sensitive Person) personlighet. Något som är en fantastisk rikedom när det accepterats och integrerats.
I vilket fall som helst; att göra bort en partner i den privata sfären är i illa nog, men att göra det offentligt…
Vi behöver verkligen förstå det här med mänskliga olikheter, utan att ständigt försöka korrigera över varandra till vår egen ”sanning.” Vi behöver även kunna se igenom när handlingar går över i härskarmetoder. Se igenom härskaren så tappar han/hon makten över dig!
Jag tänker så här: personen som tar allting som ett ifrågasättande av jaget, behöver stärka sin hälsosamma ”skyddsväst”, och den som bär för mycket pansar eller avstängdhet, behöver träna sig i att känna.
Vi blir fria på riktigt när omgivningens tyckande inte når vår innersta kärna. Kom ihåg att det människor säger om och till dig, oftast är en åsikt, inte vem du verkligen är. Konsten att ta det personligt utan att falla.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Åh så nyttig läsning…intressant!
Michael, jag är uppfostrad med att ”Tala är Silver och Tiga är Guld”. Det var en fras jag ofta fick höra som litet barn och ung tonåring.
Nu som vuxen har jag förståelse över varför min mor ofta sade det, utifrån hennes situation och förutsättningar.
Jag är också medveten om att min mors låga självkänsla har lagts över till oss som barn. Jag ser det på alla oss syskon. Vi har alla hög empati och är varmhjärtade samtidigt som vi håller oss i bakgrunden i sociala sammanhang.
Som vuxen har jag ibland haft svårt för att ta till mig konstruktiv kritik utan att låta min innersta kärna reagera med känslor.
Det som är allra svårast för mig är när en person skäller på mig med hög röst, uppträder aggressivt med både ögon, kroppsspråk och de ord som väljs. Först kommer instinktiva reaktioner där man vill sätta sig i tryggt förvar, samt att adrenalinet höjs och sedan en flyktkänsla.
Jag vet en händelse när jag var 9 år, då en man i 50 års ålder, slöjdlärare, bad mig sopa upp kring en annan snickarbänk än den jag hade haft under lektionen. Bara jag tänker på situation så startar ett obehag inom mig. Jag säger till slöjdläraren, – men jag har ju inte haft den bänken det var ju Johan! Mannen får ett utbrott, troligtvis på grund av att jag som barn gick emot en vuxens auktoritet, och tar tag i mitt nackhår och släpar mig bort till bänken och ska tvinga mig att sopa upp. När han släpper taget så springer jag (det var vinter) i panik ned för trapporna, slänger på mig skorna men inte resten av kläderna och springer hem samtidigt som jag kissar ned mig.
Förra veckan möter jag en kvinna på mitt jobb, som förmodligen håller på att bli utbränd, som på ett aggressivt sätt och obefogad grund går på i ”ullstrumporna”. Jag och en kollega tar det lugnt inför detta scenario. Men inombords startar mycket obehagliga känslor och rätt som det är så får jag ett snabbt förbi blixtrande ljus i ögonvrån och jag ”vaknar” till och upptäcker att samtidigt som jag (o)lyssnar på henne så har jag knappt andats. Tar några djupa andetag och kommer till sans, inser hennes situation och pratar lugnt för att få ned stämningen. Allt löser sig, och vad jag inte visste var att min chef höll på att gå in i rummet men stannar kvar och lyssnar och efteråt säger hon till mig, -Vad bra att du höll dig så lugn!
Men nu några dagar senare så har känslor, gamla växt till liv. Det känns obehagligt att jag inte kan låt sådant här bara rinna av mig som vatten.
Hur löser jag detta hos mig själv? Jag vill skapa en förändring i mitt liv kring detta då denna obehagliga känsla kan ibland kan dyka upp när människor vill ge mig bra konstruktiv kritik för mitt eget bästa.
Jag tänker så här, att jag får ha hög empati till mig själv och de känslor den yttre omvärlden väcker hos mig, att helt enkelt acceptera den. Känslan är att jag blir rädd och vill fly… Det känns som om att jag vill trösta ett litet barn inom mig.
Jag förstår ju att kvinnan inte mår bra och vill mig inget illa, hon har problem, hon försöker efteråt att ställa allt tillrätta vilket jag med öppet hjärta tillåter utan att på något sätt gotta mig i det. Det är inte henne jag stör mig på utan mig själv att även om jag intellektuellmässigt vet att hon inte ville mig något illa så skapade det sådana enorma känslor.
Jag vill förstå min omgivning med kärlek… men det är svårt i bland att ge kärlek till sig själv… man skäms över de delar som man är svag i….ja ja…jag vet det är en styrka att kunna blotta sina svagheter… men ändå!
Det är väl förmodligen så här, att ju mer medveten man blir om sig själv, den inre kärnan, ju mer kan man se världen i kärlek… och då klarar man väl förmodligen bättre av att inte låta omvärlden påverka sin inre kärna.
Jag vill kunna se storheten i mig själv…, som Gandhi myntade, Var förändringen Du vill se i världen.
Kanske hör min kommentar bättre till gårdagens inlägg, vilket var väldigt vackert.
Mesta lycka till er alla
Jag skriver här om något annat, mest för att jag är desperat. Skuldkänslorna håller på att äta upp mig, 1,5 år efter separation (som blev skilsmässa) som skedde på mitt initiativ. Bakgrund: skev arbetsfördelning jobb/barn/hushåll. Två trötta vuxna. Sura vuxna. Kärlek som sakta dog – enligt mig. Han ville inte skiljas, och mår fortfarande dåligt. Jag träffade en ny mycket kort efter separationen, men har svårt att glädjas åt det fina vi har. Jag får hjärtklappning av att synas på stan med honom, i negativ bemärkelse. Under barnveckorna slipper jag skulden pga att jag då är mamma på heltid. De andra veckorna har jag ångest pga att jag indirekt valt bort barnen och pga att exmaken mår så dåligt. Har ätit antidepp i perioder, och borde nog fortsätta. Har gjort mig osams med mina fd svärföräldrar, som lägger skulden enbart på mig. Jag har så svårt att känna framtidstro och njuta av nuet. Jag mår sämre och sämre för varje vecka. Hjälp – vad ska jag göra???
Förtydligande: det är alltså jag som har ätit antidepp, inte exet.
Du kan inte lägga hela ansvaret på dig själv som du gör. Han bär ansvaret att gå vidare på alla plan efter denna tid, liksom du har rätt till det. Att hans släkt lägger skulden på dig måste du försöka ” vila i ” . Du behöver igentligen bara visa respekt mot dem, att du inte är bitter, att du klarar av en någorlunda bra relation till ditt ex med familj. Kan dom inte se det eller inte vill se det så är det deras problem. Att du fokuserar på att vara en bra mamma och främja en god relation till dem är det enda du kan göra. Jag är i liknande sits som din och jag kan inte göra mer än så. Vad dom tycker och tänker om mig kan jag inte göra något åt än att vara neutral och uppmuntra barnens relation till exets släkt. Att hålla på att straffa andra ligger inte hos mig alls. Om dom vill det så säger det mer om dem än om dig/mig.
Fokusera på dig och dina barn och att ni har det bra. Ta inte på dig andras mående. Låt tiden gå, så hoppas även jag att relationen kan bli bättre. Det är svårt, men det är mina tankar och råd.
Lycka till, och all styrka
Tack snälla LA för ditt svar! Det kändes trösterikt att läsa dina ord. Du har rätt – vissa saker kan jag inte påverka. Jag måste försöka släppa dessa saker.