”The gods envy us. They envy us because we´re mortal, because any moment may be our last. Everything is more beautiful because we´re doomed. You will never be lovelier than you are now. We will never be here again.” – illiaden
Mannen berättar:
”Tänk om jag vetat att det var sista gången jag var nära henne. Absolut sista gången vi älskade.”
Kvinnan:
”Han var fantastisk och jag lät det gå förlorat. Jag kommer aldrig mer att få känna hans kyssar.”
Skall vi behöva mista för att vakna? Förlora en älskad innan vi i djupet av hjärtat förstår vad det handlar om. Att kärleken förväntar – nej kräver vår närvaro. Att vi bryter med relationsmönster som dödar attraktion, tillit, samhörighet…
Något av det värsta vi kan göra mot oss själva och någon nära, är att ta för givet. Vi måste se och klippa med det som är relationsförödande.
Andetagen vi tar i det här livet är inte oändliga. Tiden är flyktig. Din puls varar bara en mikrosekund i evigheten.
Vad tänker du fylla ditt livskärl med? Dagarna du fått.
Skrika och gapa gällande vem av er som har rätt och fel? Jaga och härska över ett ex? Ett ego som förslavar eller en höjd blick som ger äkta frihet?
Hitta vilan i nuet. Avslöja illusionerna du bär runt på.
Vi äger ingenting. Vi har stunder till låns. Inget mer.
Tänk om du visste att det var sista gången ni älskade med varandra. Vem hade du då velat vara? Vad hade du sagt?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Hade jag vetat att det var sista gången vi älskade så hade jag kämpat mer. Fast jag vet inte riktigt hur jag skulle kunna kämpa mer än vad jag gjorde.
Jag tror iallafall att jag kämpade allt vad jag kunde.
Jag förlorade iallafall och nu är han lycklig med någon annan tjej 🙁
Jag får aldrig mer känna hans närhet. Höra hans kärleksord till mig.
Nu får någon annan höra dem. :'(
Åh vad fint, och tänkvärt… Närvaro är superviktigt!!
Ja. JAG var tvungen att förlora honom för att vakna. Inte vakna upp till att jag vill ha tillbaka honom, men för att vakna upp och förstå precis de sakerna du skriver om.
Att förstå att hålla garden upp och inte vårda och släppa in sin älskade i min sfär, fullt ut, leder till känslomässig aska.
Vi var där bägge två. Nu under det här året, har jag för första gången tänkt igenom, hur jag vill bli bemött, vad vill jag få i en relation, men framförallt allt, vad är jag beredd att själv göra för ett nytt förhållande, vad är själv beredd att säga och känna att jag menar det, och att det inte är att sänka garden på ett negativt sätt, genom att säga orden JAG ÄLSKAR DIG, ifall jag känner så.
Nu vill jag vara öppen i känslor, handlingar och ord. Det här året efter skilsmässan har varit så nyttigt och lärorikt .
Känner igen mig i din text Mari,
Blir så ledsen när jag läser detta. Har precis blivit lämnad av min största kärlek någonsin efter knappt ett år på grund av att just ta någon för givet. Jag gjorde det absolut inte medvetet. Vi hade det jättebra de första 9 månaderna som sedan blev sämre, hon pratade med mig och jag trodde jag lyssnade men nu inser jag ju att jag inte verkligen lyssnade på henne. Vi har pratat en hel del om det efter den där jobbiga Söndagen och jag har nu förstått allt hon menar men varför gjorde jag inte det innan när allt hon säger är saker som nu är så självklara för mig, jag blir så himla besviken på mig själv när jag äntligen har insett mina brister på att lyssna, vara där och delaktig i förhållandet. Jag kan självklart inte påverka att hon har tappat sina känslor för mig men som du skriver…Skall vi behöva mista för att vakna? Förlora en älskad innan vi i djupet av hjärtat förstår vad det handlar om. Att kärleken förväntar – nej kräver vår närvaro. Att vi bryter med relationsmönster som dödar attraktion, tillit, samhörighet…
/Jag har vaknat!
Förstår att det gör ont Patrik. Det viktiga just nu, är att få sörja dig igenom det som hänt. Att du har vaknat, är faktiskt (även om det inte känns så just nu) en gåva inför framtiden. Varma hälsningar till dig.
Tack Michael, det absolut värsta är ju att jag vill ju exakt samma sak som hon ville. Jag insåg det bara inte tidigare men ibland krävs något drastiskt för att man skall inse, tyvärr blev det för sent för mig. Jag ville ge henne allt och såg mig ett liv med henne ”to the end” men missade att berätta och visa det för henne. Jag har absolut inga agg mot henne utan jag älskar henne ovillkorligt och jag förstår henne verkligen. Det gör så himla ont bara, jag tycker även att jag har förlorat min bästa vän…Men nu när man har insett och fattat så får man ta med sig det in i framtiden som du säger. Bryt ihop, bit ihop och kom igen…
Patrik, vill bara kommentera att jag tycker att det å ena sidan är bra att du är så modig att du nu vågar se vad du önskar att du hade gjort annorlunda, och vad du vill göra annorlunda i nästa relation. Men jag vill också skicka med att det aldrig är endast ens fel att relationen går i stöpet.
När du skriver ”jag förstår henne verkligen” så blir jag lite fundersam. Hon gjorde garanterat sin del till att det gick som det gick. Hon pratade och du lyssnade inte, skriver du. Fast frågan är om hon verkligen pratade så att hon försökte nå dig, inte bara pratade utifrån sig själv?
Jag tror som Michael att du behöver älta och sörja dig igenom detta. Och du kommer ha många viktiga insikter med dig för framtiden. Men rätt kvinna kommer också att kämpa för dig.
Varmaste kramarna!
Tack Marianne, det kanske ligger lite på henne också men hon försökte i alla fall prata med mig. Det är så frustrerande att vi egentligen ville samma sak och nu när jag insett det så är det liksom för sent..Jag håller verkligen med henne i det hon har sagt, jag borde visat henne mer vad jag vill och vad jag känner för henne. För mig var hon kvinnan jag ville leva med resten av livet.
Ja, vilken viktig påminnelse. Jag har inga kärleksfulla ord osagda till någon jag tycker om. Har alltid varit väldigt öppen med mina tankar och känslor, vågat visa vem jag är. Däremot så dyker en annan tanke upp: Har jag verkligen på allvar gjort det som krävs för att bli den bästa versionen av mig? Å då blir svaret nej, inte än. Det vill jag ändra på, verkligen anta utmaningen att bli mitt bästa jag. Nå min fulla potential. Fysiskt, mentalt, själsligt. Resultatet behöver ju inte bli perfekt, men jag vill iaf inte känna att jag aldrig utmanade mig själv på riktigt. Det här året ska jag ta mig an några riktiga utmaningar och göra mycket som är nytt. Livet ska levas fullt ut. Med fokus på sådant jag kan förändra…mig själv…
Precis så känns det. Att jag nu vaknat. Trots alla bråk, till o med en örfil när han var onykter, kan jag känna att jag saknar honom. Han e nu bara tyst…inga meddelanden ingenting. Ska jag aldrig få krypa in i hans famn mer? Är det jag som gjorde att det blev så här? Men när två bråkar är det väl inte bara ens fel?
Vilsen……du får aldrig mer krypa in i hans famn, lova mig det! Onykter eller inte så får man aldrig någonsin gå över gränsen som han gjorde! Jag har nyligen avslutat ett förhållande som var otroligt bra och passionerat men där jag blev ofta blev utsatt för härskarteknik och det gjorde mig verkligen inte gott! Jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde tillåta mig själv att bli utsatt för jag är en ganska stark tjej i grunden……jo det vet jag egentligen…..med en lite tilltufsad självkänsla efter att ha gått på några minor och med en manipulativ pojkvän så klandrade jag mig själv för det som hände! Han lyckades alltid vända alla diskussioner och bråk till att det var mitt fel, jag som gått på honom, jag som var svartsjuk osv. Under det här året med honom började jag läsa den här bloggen och lyckades jobba upp min självkänsla och nu inser jag ju hur liten han är inombords! Det är han som är svartsjuk, han som är rädd att mista mig och han som har enorma problem med sin självkänsla! Jag har läst på och nu förstått att han projicerade alla sina svaga sidor på mig!
Tyvärr gick jag inte därifrån i tid utan han fick tillfället att bli fysisk mot mig men det fick mig att gå därifrån för att aldrig någonsin mer återvända! Jag förstår hur du kan känna Vilsen angående passionen och de bra sakerna men det kommer aldrig bli bra, han kommer trasa sönder dig sakta men säkert! Var rädd om dig och glöm aldrig att DU är värdefull!
Å tack Norpsn. Jag vet ju att jag har inte kunnat vara mig själv fullt ut o därmed har så mycket blivit fel från min sida oxå. Nu känner jag att jag att jag kört in mig själv i ett hörn. Vet inte vad jag mår sämst av nu.
Bra skrivet igen! Min före detta man tog mig för givet, lämnade mig för en annan, vaknade och ångrade sig.
Det är inte bara interna saker som påverkar banden i en relation, utan även externa, som ex svärföräldrar, sjukdomar, all input från TV, etc om hur vacker, vältränad, utbildad etc man ska vara. Samt karriärer, ekonomi, den stora hormonella förändringen mellan 40-50 års åldern (inte bara kvinnor kommer in i hormonell topp i denna åldern) etc.
Även för den bäste kan det bli för mycket, och vem kan döma, -kan du kasta första stenen själv?
Jag har verkligen sörjt honom, min före detta man, som om att han dog, käre gode gud vad tårarna har flödat. Sorgen var smärtsam, ibland kändes det inte som om jag skulle kunna andas, men tanken på att han och jag skulle bli tillsammans igen går inte att tänka.
Jag har också tappat minnen, minnen om hur han pratade till mig, hur han tog i mig, jag tappade allt den dagen han berättade att han skulle lämna mig. Ibland undrar jag hur det kommer sig, att man förlorar minnen på det här viset….(chock – kris fasen kanske) . Men häromdagen fick jag faktiskt ett minne tillbaka, som hade med honom och barnen att göra. Konstigt.
Jag vet att han verkligen har ångrat sig, han hade det fruktansvärt jobbigt under drygt ett år efter vår skilsmässa även om han ville skiljas. Och även om han hade den nya kvinnan vid sin sida. Jag och mina barn var väldigt oroliga för honom.
Problemet var nog att han föll för frestelsen, han föll för en relativt nyskild kvinnas ”klor”/bekräftelse. I efterhand sade han att -jag var nog utmattad och i den formsvackan föll jag för frestelsen…
Jag bor på en liten ort och känner alla/henne och vet att hon varit ute efter andras män tidigare….. Jag vet att många här inne kanske tycker att han kan skylla sig själv, men kan man döma andra så hårt? Även den bäste kan trilla dit!