Detta har jag lärt mig den hårda vägen:
Tankarna vi tänker om oss själva skapar känslor som i sin tur serverar en självbild. Relationsenergi som antingen bygger upp eller bryter ned. En leende livsattityd eller bitter uppgivenhet.
Motgångar på jobbet, en utbildning som inte var vad vi tänkt oss, ett förhållande som går ned för räkning – kanske för gott. Vi kan alla hamna i perioder då livsbalansen fullständigt slås ut.
Vi fick knäleder för att bl.a. kunna resa oss upp igen efter fall. Och händer för att dra upp varandra.
Varför skall en åsiktsmaskin till partner, före detta sådan eller andra få gröpa ur din livskraft? Hur kan du stärka din mentala/emotionella ryggrad?
En dag som denna min bloggvän: vilka personer tänker du ge tillträde i ditt liv? Hur skall din morgondags soluppgång se ut? En ny vana som kan förändra allt.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Varje ord du skriver verkar vara riktat till mig just nu. Det finns så mycket användbart i det du skriver. Som en väckarklocka som ringer, sen är det upp till mig att kliva upp och do some actions! Tack, igen!
Härligt att du känner det så Miiia! Handling är ofta en bra medicin mot frustration.
Den viktigaste personen i ditt liv är du själv. Tanken har en oerhörd kraft, goda tankar om mig själv gör mig till en gladare och stakare människa. At komma dit är inte alltid lätt men jag börjar lära mig. Jag försöker varje morgon vaken med et leende, även om det inte känns så jättekul alltid så försöker jag le, vid första blicken i spegel på morgonen så ler jag mot mig själv. Jag är viktig. Tyvärr faller man ock, det är lätt att glömma leendet i början. Men jag har märkt själv att när det känns som tuffast så ler jag, jag klistrar på mig ett leende och faktum ä att det faktiskt hjälper även det.
Jag är inte där att jag kan släppa in en man i mitt liv men jag har så smått börjat våga lita på människor igen. Jag tror detta ovan har hjälpt lite också, självförtroendet har stärkts och jag har fått bevis på det från utomstående. Kanske jag är på rätt väg då… Jag har tagit många felaktiga beslut i livet men jag försöker numer se allt som en lärdom, egentligen har jag nog alltid varit sådan som person i grunden men något i mitt liv gick snett så jag tappade bort mig själv. Hoppas innerligt att jag är på rätt väg. Tids nog kanske jag även vågar släppa in en man och lita på denne.
Tycker mycket om det du skriver, det lyfter o helar. Tack!
Härligt att höra Ann! Tack för dina ord!
Jag tycker tystnaden är värst.
Tänk om man blir ihop i tystnad oxå…
Men, men det är som det är och jag mååååste acceptera situationen.
Tyvärr måste jag nu säga för första gången i mitt liv att det är jag som kommer vara närmsta vännen framöver.
För mig är barna självklara.
Jag motionerar så mycket jag orkar.
Lagt om min kost.
Mentala gymmet då och då ( mest på natten ).
Lugn och ro
Skriver av mig en hel del.
Jag tar även till hjälp från dom jag litar på.
Hjälpen är handlar mer omtanke som att bli bjuden på mat och sällskapa.
Jag ser ingen morgondag med kärlek.
Kärleken, förnuftet och tron har försvunnit.
Tänk om människor förstår att det finns både för och nackdelar, kärlek och oenighet.
Min flykt blev pga av min hälsa!
Då har det gått för långt och hur ska man då se bortom horisonten och känna längtan…
Tack för tråden M och ha en bra påsk!
Tack för att du delar med dig Cecilia – önskar även dig en skön påsk.
Ja, det är lite bitchigt just nu :-). Hade helst hade jag velat packa en väska och åka till Vega ett tag… Men, men det kommer alltid bättre dar.
Hmm….Här är det värsta dagarna på ca 1 år just nu …bara bråk och tjafs .
Jag har själv varit och pratat med familjerådgivning och hon vill träffa han oxå ensam en gång men han vägrar ! Han ser ingen mening med att sitta och prata med en främling säger han medans jag tycker att han kan prova för vår skull .nä hans idé är att vi ska bara fokusera på det som är positivt och inte tänka på det negativa i relationen. Jag ser inget positivt i relationen mer förutom vår 1 åriga son. Och jag ser definitivt inget positivt i att sticka huvudet i sanden …..
Jag orkar inte mer snart …
Låter tungt för dig Annhelen!
Förstår känslan av uppgivenhet och att inte orka mer.
Hur ska man kunna lösa något och komma framåt om den andra inte är med på tåget?
Men om han inte vill gå till fam.råd själv så kanske ni kunde gå dit tillsammans.
Eller är inte det något alternativ heller?
Sticka huvudet i sanden är ju ingen bra lösning.
Styrkekramar till dig!
Tyvärr väldigt svårt få det fungera med någon som lever i förnekelse kring problemen i relationen. Varma hälsningar till dig annhelen.
Han skulle definitivt gå iväg.
Men vad gör man om man inte själv inser det ? Jag insåg det inte på grund av egna problem.
Och om jag gått iväg hade jag inte varit mottaglig och det hade inte gett någonting för mig då.
Är säkert så för honom också. Så hur får man honom mottaglig ?
Kan en början vara att titta på det positiva och så får samtalen allt eftersom smygas in på det negativa också ?
Eller kan det vara idé att hitta en annan ”fristående” terapeut ?
Nu ser jag nyttan med allt. Framförallt den fina hjälp jag får av terapeuter. Ovärderlig för framtida utvecklingen.
Liksom du. Jag sticker inte längre huvudet i sanden. Den tiden är förbi. Däremot kan jag ibland känna att jag lägger fram saker på lite fel sätt. Men det blir bättre och bättre ju mer insikter jag får.
Ibland, som idag faktiskt, klarar jag till och med av att hålla tand för tunga och inte säga vad jag faktiskt tänker.
Hade inte gått för 4 månader sedan inte och inte utan den hjälp jag har.
Om kärleken finns mellan er så är det nog värt ett försök att få honom att förstå vikten av att få hjälp. Men för mig har det varit viktigt att jag känner att man har förtroende och matchar med den man pratar med.
Kanske är så för honom. Han känner inget förtroende för ”rådgivaren”
Kan bara önska dig lycka till
Då tänker jag genast, kan kärleken verkligen finnas där om man inte ens kan tänka sig att tillmåtesgå sin partners önskan om att träffa en samtalsterapeut? Är det inte precis det som kärlek handlar om, att finnas där för någon och vilja den personens bästa?
Charlotta
Tack för era tankar och kloka råd !
Nä han vill inte träffa en rådgivare bara , tycker det e nonsens… har provat allt , tom tagit skärmdump på den här sidan här för någon dag sedan och bett han läsa och reflektera . Vårt stora problem är samlivet. ..det är obefintligt . Vi har inte haft sex på snart 10 månader .. inte en puss ingenting !!!! Och hans svar på det är att han inte får lust när jag är sur och arg och ledsen ….och just allt detta blir jag när vi inte har sex ….moment 22 deluxe!
Men han vägrar separera ….det e inte ett alternativ enligt han …tycker ju oxå att han borde gå för min /vår skull iaf ….
Ultimatum är ju något man ska vara försiktig med, men kanske poletten ramlar ner om du faktiskt säger att du vill skiljas?
Charlotta
Tråkigt.
Men jag känner igen mig så väl.
När jag en gång i tiden som bäst behövde en terapeut hamnade jag hos en av kommunens. Blev en chock för mig. Fick absolut ingen hjälp what so ever.
Fick inte komma tillbaka något mera för honom. Efter det hade jag min inställning klar.
Allt blev sedan så fel. Fanns och finns än idag en absolut obeskrivlig kärlek. Men jag var inte mottaglig. Bara en massa dumma och spydiga ord kom över mina läppar.
När sedan allt brast så såg jag på ett sätt ljuset. Blev över en natt en helt ny människa.
Öppnade mig till 100%. Tog hjälp av duktiga terapeuter (de finns där ute).
Jag kunde erkänna alla mina fel och brister. Jag sticker inte under stolen med vad jag gjort. Och jag har även fått veta att jag inte var ensam som gjorde fel, vilket kändes bra för mig.
Men väldigit mycket låg i mitt glas.
Problemet dock. Om någon inte vill. Vad gör man. Tvinga någon och det blir fel det också. Man är inte mottaglig.
Ganska säker på att du gjort allt som står i din makt. Men finns det något tillfälle som du vet skulle vara bättre än andra om du i all välmening vill fråga varför han inte gillar terapeuter.
Kanske vad som är fel att söka hjälp. När man har ont i en tand går man till tandläkaren. När man har ont i själen har man sin älskade livskamrat att börja prata med och så tar man hjälp av de som kan.
du skriver mycket stärkande. Men det jag blir så otroligt frustrerad över är att mina logiska tankar inte förs över till hjärtat…eller vad det nu är som strular till det. Jag har äntligen, efter flera år i ett destruktivt förhållande tagit mig ur och han har fått flytta. Han är av den typen som har grava problem med sympati, empati, ärlighet, agresion. Har varit otrogen, kan inte för fem öre hantera alkohol, energitjuv, härskande, manipulerande, dominant, arrogant, nonchalant. Finns oändligt med sjuka händelser. Sen ibland när han är i sina ljusa perioder är han varm, hjälpsam, rolig, väldigt manlig, extremt allmänbildad. Folk älskar honom nästan alltid till en början. Blir fascinerade och imponerade över hela han. Men de rasar allt som oftast. Men varför glider mina tankar tillbaka till att ”kanske” ”men tänk om” ”hoppas att…”. Det är ingen person jag vill ha i mitt o mitt barns liv. Han förändras ju inte. Det vet jag. Varför går det inte attavprogramera den biten av en som sträcker sig tillbaka mot det där destruktiva. Varför ska man behöva kämpa för att stå emot att göra sig själv illa. Blir så jävla förbannad…
Det går att bli avprogramerad. Men som jag skrev ovan. Man måste inse vad det är för skit man håller på med. Och söka hjälp.
Nu verkar det vara ytterligare nivåer ner för dig. Kan tänka mig det gör det lite svårare. Men utan viljan att få hjälp så är det väldigt svårt, tror jag.
I övrigt har väl aldrig logik och känslor fungerat speciellt bra ihop.
Håller just nu på med att analysera ihjäl mig. Logiken är glasklar men känslorna eller hjärtat har det trots det jobbigt.
De jag pratar med säger samma sak. ”Sluta oroa dig”
Kan det vara så att din önskan om att hela hans person bara skulle bestå av de trevliga och positiva sidorna är så stark att du fokuserar på de goda minnena? Om det är så att du hänger kvar vid hans fina sidor så är det den bilden av honom du odlar och då är det full naturligt att du inte vill släppa honom för de sidorna tycker du ju om. Problemet är bara att han består av fler sidor än de trevliga.
Så istället kan du prova att under en period, medan du känslomässigt släpper honom, fokusera på hans dåliga sidor och allt dumt ha gjort mot dig genom åren. Skriv en lista om det behövs för att påminna dig om hur illa det var när det var som värst och sedan när tankarna om att försöka igen och ”tänk om” kommer smygande så läser du igenom listan och sedan tror jag att anfallet har gått över. 😉
Så småningom när du har kommit förbi det här så är det så klart trevligare och sundare att minnas de goda stunderna, men för närvarande tror jag inte det hjälper dig.
Charlotta
Hej Lina!
Det du skriver skulle kunna vara min text ordagrant!!! Jag skulle vilja rekommendera en bok som hjälper mig när det är som tuffast att sortera mina känslor till det ” logiska” facket.Där blir det så mycket lättare att se klarsynt på relationen i sin helhet och utifrån det förstå varför denna typ av män är så problematisk och omöjlig att få en sund relation tillsammans med. Boken heter ”En krokodil därhemma ? Kärlek när den är som sämt….Skriven av : Jeanette Paludan.
Förstår din frustration och ilska när man hela tiden faller tillbaka till enbart deras ” Fina sidor” .Både du och jag vet att allt de säjer och gör fastnar på ” Hård disken” och sen räcker det inte att de är bra ibland för man är alltid på sin vakt över när nästa svacka ska komma.Ett berg o dalbane förhållande som sliter nått fruktansvärt.Vi som levt med denna typen av män blir också psykiskt ned tryckta då det ingår i deras förminsknings process.Tror därför det är extra svårt att se logiskt och klarsynt på relationen då man som i mitt fall fick höra att allt dåligt berodde ” bara ” på mig och mitt handlande.Dessa män saknar tyvärr insikt och viljan att förändras uteblir helt.Kämpa på och skriv listan om positiva och negativa sidor.Jag befinner och i den fasen då jag har lättast för att se enbart det som var bra och undrar som du…..Om jag bara….så kanske vi kan få det att funka !!!!! Men nej det är inte värt det…Kram och lycka till med att få rätsida på hur du tänker och den slitsamma resan som en separation alltid är.
Tack Michael för din fantastiska blogg! Jag läser dina inlägg varje dag och de berör mig otroligt. De hjälper mig att komma frammåt i min process att hitta mig själv, så tack för att du delar med dig!
Min nya vana är yoga! På yogan får jag andas, andas ut all negativ energi eventuella aggressioner och fylla på med ny energi och livslust! Jag älskar hur jag känner att jag bygger upp mig själv m h a yogan, jag blir lugn, harmonisk och det ger mig en trygghet när det är jobbigt.
Jag har alltid hatat min kropp men nu älskar jag den. Den är mitt tempel och den är underbar. Den är stark och uthållig, den har burit mina två älskade barn och klarar det mesta.
För första gången i mitt liv känner jag hur jag är ett med min kropp, en skön känsla!
Yoga är magiskt! Jag har genom yogan för första gången hittat lugnet och tryggheten inom mig och en kärlek till mig själv jag länge letat efter och det är helt underbart! Ska bli spännande att se om/hur det påverkar mina framtida relationer.
Tänker; e jag en åsiktsmaskin som sedan två (!) år tillbaka berättat vad jag känner i relationen…
Att jag blir ledsen varje gång han förminskat mig, sagt föraktfulla saker om/åt mig, generaliserar o använder
Alltid och Aldrig, och nu sist… när elaka saker kommer ur hans mun vill han inte ta ansvar för sin del i kommunikationen utan jag skall ”veta” att han inte menar ngt illa.
Gud..jag känner mig kall inför vår relation.
Och.. jag e nog en åsiktsmaskin som varje gång berättar att jag blir ledsen när han har gjort mig ledsen.
Något jag kanske skulle låtit bli ?
Jag har då förklarat att jag får det svårt att visa min uppskattning, för honom, och att min vilja att vara fysiskt nära och intim- trycks undan.
Tilläggas att det var jag i relationen som 99 ggr av 100 tog initiativ till sex.
Han sa att han var..för blyg.
Så… jag har kallnat
Det låter i mina öron som allt annat än en levande relation. Vilka steg kommer du att ta nu emilienne?
Tack att Du frågar!
Jag har lungt o fint tagit steget ifrån.
För ett par dagar sedan.
En mkt fridsam påsk!
God fortsättning på densamma !
Förstår att du har kallnat…Emilienne!
Det skulle vem som helst göra i en liknande livssituation.
Det är bra att du alltid har berättat hur du känner, det ska man.
Kramar till dig!
Åh Josefina; har känt mig som en bandspelare som sagt samma saker i två år, så fort det krisat.
Jag har på slutet tvivlat på migsjälv.
Att det är mig det varit fel på…
Kram o tack för feedback !
Räknar nu dagarna tills jag flyttar och känner både sorg och glädje…sorg för att detta var min 4e relation med samma typ av män, glad för att jag nu inser mitt mönster till 100%.aldrig mer ska jag tro att en person kommer ändra sig pga av mig.
Vad vill du att dina ögon nu istället skall se lisa? Vilka val kommer du att göra? Varma hälsningar till dig.
Genom mitt helt nya sätt, där jag börjat ta tillvara livet från en positiv sida märker jag hur mycket jag får igen.
Men oavsett om det gäller privata situationen, jobbet eller vad det nu kan vara tror jag det handlar om känslor. Där är boven.
Känslor har en hemsk benägenhet att slå bort benen för logiken. Gäller att man får bearbeta dem så de åsikter/kommentarer som tynger ner dig går att översätta i andra positiva tankar.
Inte gjort i en handvändning. Men jag känner att jag är på en god väg.
Bra Karma verkar helt klart ha en tendens att sprida sig. Från flera håll och från människor jag knappt träffat får jag höra trevliga och glada saker om mig själv.
Sådant ger i sin tur ytterligare energi att fortsätta och fokusera mot målet.
Så är den goda cirkeln igång.
Var inte enkelt i början. Men jag fann en väg som passade för mig. Och det går lite lättare och lättare för varje dag.
Så nu när solen går upp kan jag stämma möte med en tjärn i skogen och när jag går där ifrån känner jag mig lycklig
Fantastiskt fin beskrivning Peter! ”En tjärn i skogen…”
Väldigt sagolikt.
Och just vid en specifik tidpunkt på morgonen. När solen smyger sig genom grenverken och hunden tar sig ett bad,
då utspelar sig ett ljusspel på träden framför mig. Ljusstrålar som rinner ner för trädstammarna.
Helt enkelt fantastiskt.
Kan man stå och blicka ner i det svarta vattnet och fokusera på det jag vill uppnå. På mitt mål.
Jag ser då synerna av målet och märker att jag spricker upp i ett stort leende.
Bara så underbar känsla 🙂
Känner igen mig i texten .
Jag lever särbo med en man sedan 9 månader som fortfarande inte bestämt sig om han älskar mig , och han säger till mig ibland : – Det är finns ingen som fått tillträde till mitt inte mitt , ingen kommer åt att såra mig …. Vissa helger vill han inte träffas pga av att han vill vara själv och på vardagarna vill han inte åka till mig ( 6 mil) emellan oss pga av att han tappar bort sig själv och sitt jag…
Funderar på vår relation mycket då jag förminskar mig själv för att ev få höra jag älskar dig …..
Tia…
Sätt Dig själv ett år fram.
Vart är Du då- tillsammans med honom ?
Har Du fått ngn liten skärva av ngt positivt av honom, då ?
Vem är Du nästa år ?
Lyfter han Dig lr förminskar han Dig ?
Dessa frågor ställde jag mig.
Kraam
Tack.
Jag ser att jag vågar ta in en man som älskar mig för den jag är, att jag kan få luta mig tillbaka ibland, en trygg famn att vara i , och humor förstås. Men Mikael, först ska jag lappa ihop mig!
så….balans och frihet? kan man uppnå det i en relation? eller måste man vara särbos för det? är det då en ’riktig’ relation eller är det bara en undanflykt? om jag inte får det jag vill ha i en relation, vad säger att jag får det i nästa?
Ja, man vet ju vad man har men inte vad man får.
Man kan ge upp det man har och se vem man möter nästa gång längs livet väg. Livets lotteri!
Men har man inte det bra då kan det vara värt att chansa och hoppas på drömvinsten.