När jag varit med om uppbrott i en relation, är något av det som känts svårast – den djupa upplevelsen av att inte vara behövd.
Det bor en varelse med super human powers i våra kroppar och som formar synen vi har på parförhållanden. Vet att mina manliga vänner skulle skriva under på (liksom många kvinnor): det finns inget berg jag inte skulle bestiga för hennes lyckas skull. Nu reser sig flera på terapeutläktaren: ”handlar inte detta egentligen om bekräftelsebehov? Hur ser de underliggande motiven ut?”
Jo, helt riktig! Mina bekräftelse(behov) – att få känna sig sedd, älskad, få vara en hjälte i en kvinnas liv. Känna de värmande ilningarna nedför ryggraden från en som rufsar mig i håret och säger: ”jag såg det där. Du imponerar och jag känner mig trygg med dig.”
Ett annat behov: att kvinnan i våra liv skall få känna sig sedd. Även med sina sår och ibland totalt motsägelsefulla känslor, och att vi står kvar utan smart ass lösningar.
Motiven till allt? Att vara människa/man. Känna hjärtslagen när vi omfamnar dig, hålla paraplyet över dig även om vi själva blir genomsura, kunna bidra till ännu fler och mjukt värmande vindbrisar. Jag ser det inte som mer komplicerat än så.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Precis… Det är inte svårare än så, Michael!
Vi är människor som har behov av att bli älskade och att få älska.
Tack för dagens tankar!
Ha en fin torsdag!
Jag önskar verkligen att fler tänkte och kände som Du… eller iallafall kund SÄGA de orden Du skriver. Att det är det här Ni vill förmedla.
Jag har dåliga erfarenheter av män som är urkassa(förlåt hårda ord…) på att bekräfta, få mig att känna mig sedd. På riktigt.
Det går jättebra under själva ”jakten”, när de vill fånga sitt byte. Men sen….? Vad händer då med er? När ni känner er trygga i relationen. Hur ska man veta vad som är ”på riktigt” och ”bara” ett ”jaktbeteende”?
Evalena vad bra uttryckt, har samma erfarenhet, hur vet man att de fina gesterna, omtänksamheten och fina orden är en permanent egenskap/förmåga och inte ett förförelseknep? Mitt ex kunde till och med prata känslor de första 1,5 åren, detta var bara skådespel visade det sig….
Det är viktigt att så ofta man kan, tänka på hur och varför ville vi vara tillsammans. Varje dag i livet ihop är viktig. Vad vill jag känna? Vad behöver jag göra för att få känna bekräftelse? Hur agerar jag för att ge bekräftelse, nyfikenhet och ömhet. Vad kan jag göra för att få varje dag att vara härlig ihop? Varje dag ska vara viktig för att få den andre att bli mer nyfiken på dig.
Gör saker ihop. Ge friheter. Hämma inte varken dig själv eller den andre. Fastna inte i mönster. Varje dag är en jakt utan att ställa krav på den andre. Att se mig. Jag visar ju kärlek och intresse till dig. Nu måste du se mig och ge mig bekräftelse. Gör de oväntade.
Vad gjorde den andre nyfiken på dig i början? Lyssna, kommunicera, berätta. Ge tid, ge möjlighet till distans. Små ord då och då, blickar, beröring men inte bara för att det är ett måste. Fundera alltid på vad gör den andre nyfiken på dig.
…Att se mig. Jag visar ju kärlek och intresse till dig. Nu måste du se mig och ge mig bekräftelse…är ett krav. Hitta andra sätt att ge och få bekräftlse istället.
Fantastiskt Pierre!
Du är en man som tänkt till Pierre:-)
Tack Michael!
Jag har min resa. Har lärt mig mycket om mig själv och andra. Nu vill jag fortsätta känna och ge bekräftelse och kärlek.
Tack Michael!
Jag har haft och har en resa. Har lärt mig mycket om mig själv och andra. Nu vill jag fortsätta känna och ge bekräftelse och kärlek.
Det är därför känslomässig närhet/uthållighet över tid är det som räknas. De flesta kan visa upp sina bästa sidor i början därför att egot får näring av det.
Äh, jag tycker vi ska få vara medberoende, curlande och vi ska få vara ”bekräftelsekåt” så länge vi ser vad vi gör och varför och kan gränsätta det! Om inte du bestiga ett berg för en kvinna så kommer hon inte bestiga ett berg för dig! Dock bestigs bara berget i retur om du har en äkta person bredvid dig…. (många kvinnor har i sin natur att utnyttja er män som är guld värda och unika som du- ta hand om dig<3)
Ja Charlotte!
Det finns tyvärr både män och kvinnor som utnyttjar de som är guld värda. Det är tråkigt. Det tråkiga är att man inte ser det ur ett nyktert perspektiv förrän det är försent.
Då man dränerad tappat kraften.
Bättre då att de tidigt säger, du är en kul, rolig, underbar person, men jag vill inte ha dig till mer än att…Ärlighet är bättre än att lura den andre. Det är inte kul, när de säger. Jag tycker om dig etc och lindar dig runt fingret och hör av sig när det passar dem, för att de ska få sitt bekräftselsebehov tillfredställt.
Däremellan används ursäkten, jag har så fullt upp nu med allt. Hinner inte träffas, men kanske snart…
Svår balans… när jag berättat för min man att jag behöver känna mig behövd av honom och behöver mer ”bekräftelse” så upplever han det som ett krav från mig. Jag berättar att jag behöver det för att kunna bidra ännu mer med energi och kärlek till vår relation. Jag som person ger honom (och andra människor) mycket av mig själv för att visa kärlek och uppskattning, och jag får ofta mycket kärlek tillbaka men inte från honom så som jag behöver. Han tycker han ”ger” men det stämmer inte överens med min djupaste känsla av behov av uppskattning och känsla av att han behöver mig. Ibland tänker jag att jag är på fel plats…
Kanske ni pratar olika språk. Vad behöver han för att ge tillbaka? Vad tycker han är att ge tillbaka?
Behöver ni olika saker? Fungerar det att det är så eller är det annat som ni båda behöver och söker för att känna bekräftelsen? Det kanske är så att ni båda behöver annat som ni inte kan ge varandra längre.
När ni pratar om det. Når ni varandra?
Tänkvärda ord. Tack.
Tack själv för feedback Mona.
Bara att behöva tänka tanken ”att jag är på fel plats”, är en varningssignal. Om du tittar djupare i dig själv: är dina förväntningar/önskemål inom rimlighetens gränser? Vad exakt är det för bekräftelse du behöver?
Jag önskar bara höra/känna ”du är viktig för mig, jag är glad att du finns i mitt liv”
Pierre, just de avslutande fraserna är de fraser jag tycker sämst om med mina väninnor som har ett pärlband med killar som de ”leker” med. När jag ifrågasaätter vad det beror på så kommer vi alltid till samma slutsats
-Jag är så rädd att bli ensam…
Så de håller er varma med kvinlig list:-) Jag är tyvärr inte bättre själv, kan erkänna att detta även hänt mig… men vet bättre nu! He en fin dag!
Du skriver verkligen med glimten i ögat Charlotte! Önskar verkligen alla den där speciella och äkta personen vid sin sida. :-))
När du är behövd fyller du en funktion. När du inte längre fyller en funktion är du inte längre behövd. Kan det vara så enkelt?
Jag vill vara behövd, det är viktigt för mig att få känna det. Då menar jag inte att jag skulle vara någon förutsättning för att leva, beroende av varandra, utan mer för att göra någon lycklig. Självklart en form av bekräftelse:-)
Att inte behövas för henne mer i hennes liv var fruktansvärt för mig. Jag fyllde ingen funktion för henne längre och hon valde att gå. Min del i det var att jag inte såg henne utan ville bli bekräftad genom att göra saker för henne vilket jag inte blev. Tänk att man kan gå förbi varandra så.
Nu behöver mina barn mig och där blir jag bekräftad så det räcker. Då finns det plats över att ge kärlek till den jag vill vara med. Ett ömsesidigt behov…
Alla har behov, män som kvinnor och dessutom är det viktigt att man känner att ens behov tas på allvar. Problem kan uppstå är den enes behov anes väga tyngre än den andres, att de är mer viktiga och därför skall uppfyllas ”först”. Det blir någon form av tävling. Viktigt då att komma ihåg, att det främst är den som har behoven som sätter ”värde” på dem. Kan också bli konstigt då man lyssnar på den andre, tar in dennes behov och bedömer värdet utifrån ens egna behov. Förstår ni vad jag menar? ”DINA behov är inte behov JAG känner. Alltså kan jag inte se värdet i dem. MINA behov känns dock oerhört viktiga, ÄR oerhört viktiga behov (så det borde de vara för alla andra också). Jag har gjort detta och det här för dig (för det är saker som känns viktiga för MIG) – varför kan inte DU se värdet i allt jag gör för dig?”
Man talar förbi varann. Ser inte varann. Hör inte varann. Så låser det sig.
Oj vad många bra tankar. Jag är mitt i allt och försöker ta till mig det ni skriver. Men jag får också en känsla av att människor tycker att man ger upp för tidigt eller för lätt, inte försöker. Men jag upplever att jag vänt ut och in på mig själv försökt förändra mig själv för att vi ska få det bättre. Man kan ju inte förändra någon annan, men jag ville att han skulle förändras för att han själv ville för vår skulle.
Men nu orkar jag inte mer, men samtidigt är jag fruktansvärt rädd och orolig för hur framtiden kommer bli. Han har varit den som har varit den styrande och bestämmande och vetat hur saker ska vara. Jag vet att jag kan själv men det är nästan 20 år sedan sist.
Tack alla som skriver här, ni ger mig kraft och styrka. Tack Mikael för dina tankar. Jag behöver er alla nu.
Mini, vi finns här för dig, och det är även så att vi behöver dig. Det är ganska skönt, såhär med perspektiv på tillvaron, att styra sin egen tillvaro. Det kommer du också känna längre fram.
Håller med Bo.
Du kommer komma igenom denna process, det kommer gå upp och ned, men om jag tolkar dig rätt, så går det mycket upp och ned nu också. Är det så du vill ha det. Du verkar ändå ha värderat det fram och tillbaka och när man känner sig redo så är man. Även om det är svårt att ta steget fullt ut. När man är redo så är det oftast inte för att man ger upp för tidigt.
Lev nu
Mini, vad är det som du är rädd för?
Jag är sk särbo med en man. Vi har det fint när vi ses. Problemet är att jag inte litar på honom helt…. Vad gör jag? Han vill helst ha det så här. Vi har 25 mil mellan oss. Jag tycker det är ok nu. Men hur vet man när man litar på någon…. aldrig…förmodligen. Jag vill heller inte ha en relation där man känner sig i stängd eller uppslukad.