En man har tappat initiativförmågan efter en separation. En kvinna befinner sig i djup förtvivlan efter att hennes man har varit otrogen. En ung kille som just börjat åttan mobbas och fantiserar om hur det skulle vara att inte längre finnas kvar i det här livet. En mamma har just fått ett besked av sin läkare: ”jag är ledsen att behöva säga det, men vi ser på proverna att det är cancer.”
Jag sitter i kafeterian på ett sjukhus och skriver (är inte där som patient utan som besökare) och ser människor som är lättade, ledsna, frågande, hoppfulla, i djupaste sorg…Befinner mig i en gigantiskt stor byggnad där det innanför väggarna pågår heroiska insatser. En medmänsklighetens katedral! Ser sjuksköterskorna, läkarna, undersköterskorna och annan vårdpersonal passera i sina vita/gröna/röda kläder. Tänker för mig själv: ”ni är änglar! Vet att ni inte alltid får den uppskattning/belöning som ni förtjänar, men så många som ni räddar och tröstar.”
En äldre man förs fram i rullstol av kvinnan som troligen är hans fru. De är vackra tillsammans! Jag ser er värdighet. En ung kvinna med ett nyfött barn i sin famn rör sig på ett sätt som utstrålar lycka och eufori.
Känner mina hjärtslag här framför datorskärmen och pulsen vid tinningarna. Jag vet att många människor just nu genomgår trauman, depression och djupaste uppgivenhet. Det finns inga snabbverkande metoder och smarta coachingråd, utan medkänsla och medmänsklighet. En blick, en mjuk hand, tröstande ord, att få höra andras berättelser om hur de tog sig fram längs med stigen. Inga klyschor och tomma fraser om ”att allting kommer att bli bra. Allt har en mening.”
Det jag önskar och vet är möjligt, är att du/vi kan hitta styrkan genom varandra: samtal, det generösa i att dela med sig av egna erfarenheter och sårbarhet, ett ansikte som nickar igenkännande, en gest av kärlek som avgör kvalitén på resten av dagen…
Jag vet att vi ofta får resurserna till oss när livet slår hårt och att vi ges kraft till ännu ett steg till. Vi behöver kärleksfulla handlingar som korsar våra vägar mer än någonting annat. Allt det bästa till dig en lördag som denna.
Michael Larsen – relationscoach
Fantastiskt fint skrivet.
Så underbart skrivet
..,gör mina dagliga gärningar just på ett stort sjukhus – tack Michael !
Tack Michael för ditt viktiga arbete. Jag tänker att det skapar ringar på vattnet.Jag går just nu genom den svåraste känslomässiga krisen hittills i mitt liv men jag har blivit hjälpt och styrkt av dina ord , bok, blogg och webinar. Jag har fått en tillit till att allt kommer att bli bra en dag och då kommer också mina erfarenheter kanske kunna hjälpa en medmänniska. Det är i sprickorna i våra liv vi kan få ett autentisk möte. ”Det som är en spricka i mig är inte sällan en spricka idig” (Runar Eldebo) Därför tänker jag att det är viktigt att dela med sig av sina sprickor. . Tack för att du gör det möjligt.
Du är en fin genuin människa som sätter ord på det som är sanningar och livsviktigt.
Fint skrivet…visar ödmjukhet och respekt för de riktigt svåra delarna av livet. För att många människor är riktiga superhjältar. För tänk vilket lidande det finns i världen, vi som bor i Sverige har ju bara genom det fått möjligheter som andra ALDRIG kommer få under sina liv. Tänker främst på kvinnor som i många länder lever nedtryckta i hela sina liv.
Tack finaste Michael!
Fint skrivit 🙂 Det är som ingen kommer undan prövningar på olika sätt. Konsten är väl att hitta styrkan och lugnet inom sig och med nära och kära. Vara älskad av sig själv och de närmsta. Våga vara öppen. Jag har tänkt på det på sistone. Samt konsten att kunna navigera genom livet vad som än händer. Hålla huvudet klart och själen nära. Så enkelt ibland och en utmaning vid andra stunder…
Fina ord som tröstar!
Jag är mitt uppe i en skilsmässa som dränerar mig på kraft och hopp. Oroar mig varje dag för att förlora barnen, för att de inte ska vilja bo hos mig. Behöver mycket peppning från släkt och vänner för att orka kämpa vidare. Jag kommer att lyssna på din webinar i morgon, Michael!
Vet inte hur gamla dina barn är och varför du känner den rädslan.
Vi skilde oss får snart tre år sedan.
Dottern, 15, har nu beslutat sig för att sätta ner sin resväska hos en av oss.
Visst svider det när en tonåring just nu tycker hennes liv blir lättare med närhet till skola och kompisar.
Men kärlek i det här fallet är att säga att vi förstår att din vardag blir lättare på så sätt.
Ett sätt att visa att vi litar på dig?
Så lätt att dra på sig offerkoftan och känna sig bortvald vilket det inte är, tror jag.
Att flytta sina saker varje vecka fungerar helt enkelt inte när man som tonåring planerar max fem minuter fram i tiden.
Kompisar är just nu så mycket viktigare helt enkelt.
Hoppas ni landar bra på alla sätt och vis.
Snällast vinner alltid.
Att leva är en stor överraskning
Nästan hela tiden.
Ena stunden är det ljust, varmt, ombonat.
Nästa mörkt,kallt, obegripligt
Det blir inte alltid som man tänkt sej
Ändå är det just det helt oförväntade
Som är själva tjusningen med att leva
Ofta vill vi överraskas och ändå
Blir vi smått tokiga när det förväntade
Inte går i vårt koppel
Det är så tryggt med kontroll
Men så händer det plötsligt saker
Som är bortanför det begripliga
Den där känslan när man inte
Kan snacka sej ur skavet
Man står bara där helt ensam
Med ryggen mot väggen
Naken, rädd och förvirrad
Och måste gilla läget
Men man vet inte hur
Plötsligt är livet
”På liv eller död”
Skavet är ”på riktigt”
Det är precis i det läget
Man måste ta sej själv i handen
Och lite klämkäckt tänka
”Hej livet, här är jag
För är det något som är
Tusen procent säkert
Så är det att du och jag Livet
har en grymt thigt relation”
Oavsett vad man har som skaver
Just i denna stund så vet man
Att Livet och jag alltid
Kommer att vara bästisar
så länge livet pågår
__________________
Tack för inspirationen Michael