Din människosyn och världsbild delas inte av alla. Det finns människor som tar utan minsta tanke på att ge tillbaka. Hur mycket kärlek och omtanke du än skänker, så är det inte säkert att den andre kommer att vara lojal mot dig.
Cynism och klarsynthet är inte samma sak. Cynism kommer ur bitterhet, att omgivningen är dekadent och att vi alla är stora egoister. Klarsynthet kommer från vår inställning att vi har valmöjligheter, att välja gott eller destruktivt. Leva medvetet eller omedvetet. Att världen även består utav dem med starka psykopatiska och narcissistiska drag (de syns ofta i bl.a. trafiken).
Föreställ dig följande scenario: ett par sitter på ett kafé. I detta fall en kvinna och en man, där han är arrogant mot dem som jobbar där, liksom de andra gästerna. Kvinnan tycker naturligtvis att det som sker är ytterst obekvämt och obehagligt, vilket får henne (vilket är högst mänskligt) att försöka balansera mannens ohövlighet, genom att vara varm och trevlig mot medmänniskorna i detta miniuniversum. Inklusive den som hon lever tillsammans med.
När vi ständigt försöker skapa lugn, harmoni, vänlighet, emotionell eller fysisk nykterhet, inspirera, uppmuntra etc. har vi utvecklat medberoende, vilket är oerhört vanligt hos empatiska, in och medkännande personligheter.
Som medberoende ligger det väldigt nära till hands, eller rättare sagt, det kommer automatiskt att vilja andra väl, vilket nästan alltid sker på bekostnad av den egna viljan, behoven och gränserna. Vi har ett extremt stort fokus på andras mående och försöker, medvetet eller omedvetet att korrigera och styra dem som har ”tappat sig själv”, till att föra sig och leva bättre.
Som medberoende fick vi tidigt i livet lära oss att se vad andra behövde. Kanske var det föräldrar som led av psykisk ohälsa, missbruk, häftigt temperament eller var emotionellt avstängda. Vi utvecklades till ”diplomater, sjuksköterskor, terapeuter, underhållare, städare, revisorer” etc. för att inte det inte skulle haverera fullständigt (vilket det troligen ändå redan hade gjort). Du var den sista utposten av ordning!
Vi blev den tysta och snälla pojken eller flickan. Vi ville inte hälla bensin på elden för att inte ytterligare sprida branden. Medberoende blev en överlevnadsstrategi.
Börja med att ställa dig själv frågor som: ”vad skulle vara det bästa för mig att göra i den här situationen? Vad vill och behöver jag just nu?” Samtidigt som du är medveten och försöker reglera när hjälpar/räddarabstinensen ropar inom dig.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Det du skriver är klokt och bra
Har varit med på några webinarier och det du säger är ju helt rätt
Men att verkligen kunna känna efter ”vad behöver jag är så svårt”
Löjligt svårt kanske vissa tycker
Det e som att inte riktigt frågan har nåt svar som inte inbegriper ”hur påverkar det valet andra”
Men jag är glad att du skriver om det
Jag får en knuff och en stund att reflektera
Tack
Jag är mitt i en separation. Vi har varit ett par i över tretton år. Vi har båda barn sedan tidigare, fem stycken totalt och en tioåring gemensamt. Jag har haft så svårt att sätta fingret på allt, vad som inte funkar. Eller aldrig fungerat? Vi blev hals över huvud förälskade, jag nästan direkt efter ett längre förhållande. Han utan längre förhållande på tio års tid. Jag suktade efter trygghet och att bli sedd. Jag har några nära vänner, mycket socialt arbete, många intressen, vill utvecklas är nyfiken. Han har en nära vän, få intressen, inga ambitioner, ett starkt mindervärdeskomplex. Jag såg tecknen tidigt, men hoppet om framtiden och förälskelsen tog över.Svartsjuka, svängningar mellan otrolig värme, lyssnar länge på mina jobbdilemman, fantastiska björnkramar, ”du är så otroligt vacker”, påvisar gärna sin snällhet utåt…mot; cyniskhet, kyla, negativitet om mig och allt, avundsjuka på mig och min dotters relation – det förminskar honom, du tror du är en jävla psykolog/snickare/terapeut…det här feministtjatet är så tröttsamt, ”allting är mitt fel, allt jag gör är fel”-gråt… Nästan cykliskt upprepande med några veckors mellanrum. och gärna när vi skulle ha fest, på semester på resor. Som jag har anklagat mig själv, tvivlat (gör fortfarande). Kräver jag för mycket, han förstår ju inte, han är trött, barnen är jobbiga, är jag omöjlig? Jag känner så väl igen mig i ovanstående text, diplomat, medberoende, mörkat, ler och kompenserar bristerna/surheten/kylan, dumheterna hos min partner. Stundvis provat andra strategier som att tydligt säga ifrån oavsett i vilken situation vi varit i, men då uppfattats som ”hysterisk” och allt blir väldigt mycket obekvämare för omgivningen, ffa för barnen, resonerat lugnt och pedagogiskt (som jag skulle gjort med min 10 åriga son), gråtit och visat känslor…Det fruktansvärda just nu är hans barn…vilken sorg. Jag har följt dem, de har växt upp med mig, de känner sig svikna. De har inte sett eller förstått ens en bråkdel. Och det är deras pappa.