Ingenting hakar sig fast inom personen. När du uttrycker dina tankar och känslor, möts du av snabba repliker, tystnad eller intellektuella teorier kring varför du är som du är. Hans eller hennes mottaglighet för hur du känner, är likt en stekpanna av teflon. Ytan är immun mot din frustration och du får höra hur ”obalanserad, tjatig, aldrig nöjd, komplicerad” etc. du är.
Det gör någonting med dig att vara i en sådan relation. Du formas till en mindre version av den du skulle kunna vara.
Personen med teflonpsyke kan sitta med dig hos en parterapeut, i ett föräldramöte och bland vänner/familj och säga de perfekt avvägda orden. Ge intrycket av att vara enastående och där många i omgivningen charmas över det ”inkännande” och ”insiktsfulla.” Någon säger till dig: ”Vilken lyckligt lottad kvinna/man du är!”
Ingen eller få utomstående vet det du vet! De vet inte hur ofta du tvingas stretcha dig själv, navigera och försöka vara tillmötesgående för att det inte ska bli krig. Ibland är personen varm, smidig och lättsam, vilket förvirrar dig. Så länge du är samarbetsvillig och anpasslig flyter det på fint. Men om du uttrycker ifrågasättande och kritik, tar en helt annan skepnad plats på scenen. Du möts med kyla eftersom du har bränt hans eller hennes ego. Det är lätt att bli medberoende i förhållandet till härskarexperten.
Rädslan för det okända och att behöva stå ensam är enormt stark! Vi håller ofta fast p.g.a. hoppet om förändring och att separationsångesten trumfar självempatin.
Hur bemöter man dessa personer? Om ni lever tillsammans, börja arbetet med att utveckla och stärka dig själv. Svaren kring vad du behöver göra kommer då naturligt.
Om ni är skilda: nollkontakt. Finns det barn med i bilden så håll det kort och praktiskt. Undvik så långt det bara går att gå in i känslor. Jag vet hur fruktansvärt svårt det kan vara, men kom ihåg att vissa personligheter när sig på andras känslor. De uppfattar intuitivt och snabbt dina emotionella läckage och använder dem gärna emot dig för att uppnå sina syften.
Agera på ett sätt som stärker dig. Små dagliga handlingar som ger känslan: ”Det där gjorde jag bra! Det trodde jag först inte om mig själv!”
Michael Larsen – relationscoach
När vi känner oss ensamma i tvåsamheten – webinar den 5/6 kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Fint
Tack. känner igen och förstår mycket av min (obefintliga) relation med min mamma och av relationen med exmannen.
Smärtsamt att läsa men förlösande och till sist helande
Tack
Hua! Känner igen allt.
Man kan skrika. Gråta. Tala i oändlighet om vad som sårat en. Men personen är inte mottaglig. Alls. Inget fastnar. Inget ändras. Bara det fortsatta psykandet av hur dålig man är.
*ryser*
Så ledsen för mina två barns skull. Att få leva med detta.
Vi behöver vistas i friska relationsmiljöer för att inte tappa livsgnistan Helle. Jag önskar dig en fin dag trots allt det som du går igenom.
Jag lever med en exakt likadan man…
Inget verkar påverka honom, han blir arg om jag är ledsen…det verkar provocera honom på något sätt.
Hånade o skrattade åt mig när jag mådde som sämst efter att ha gått i väggen…
Säger att jag är ointressant som människa mm…. Ljuger o har stort bekräftelsebehov…Jag har så svårt att lämna honom, vi har två barn tillsammans…
Oj oj…huvudet på spiken! Å jag har jobbat mycket med mig själv. Du milde tid, vi hamnar í konflikt hela tiden. För jag vill ta upp beteenden osv. Men ajaj det får man inte göra. Har man efter manga om om men sagt förlåt så är det naturligtvis så. Å ibland får jag skylla mig själv för jag har ju också sagt saker och ting. Hur jag än vrider och vänder på det, slutar det med att jag gör si eller så. Därför gör han som han gör. Det optimala är att jag ska sitta och tindra med ögonen, inte ifrågasätta, bara vara den positive och glada personen som fixar så att han känner sig älskad och behövd. Nä…
Jag önskar dig styrkan att göra det som är rätt för dig Ann-Sofie 🙂
Tack!
Ann-Sofie, lämna. Jag vet EXAKT vad du menar. EXAKT. Precis med dina ord. Om jag bara var glad och älskade honom så var allt bra. Jag vet exakt hur det känns att allt ändå bara kommer tillbaka till att det är mitt fel. Jag lever ensam idag och inser hur förkrympt jag var, på alla plan som tänkas kan.
Så lämna. Hur det än blir till en början så blir det bättre med tiden. Allt är bättre än det förkrympa livet.
Marianne… jag vet inte hur många ganger jag lämnat honom. Men så har det gått en tid och jag tar kontakt och vi börjar om igen. Är det bara han och jag i vår bubbla är allt underbart. Han är verkligen en man som kan visa känslor och verkligen ger mig kärlek. Men det blir ofta bråk. Och där är han rent ut sagt för jäklig. Han utrrycker sig med ord som jag aldrig i hela mitt liv skulle kunna saga till den jag älskar. Det värsta är att jag har hamnat i samma monster. Jag ger igen med samma mynt. Vad ger honom rätten att saga att jag är ditt eller datt? Vad ger honom rätten att göra sig löjlig på min bekostnad? Men han blir ju argare och argare desto mer jag tjafsar emot. Å sen ngt dygn efter kommer hans förlåt. Jag vet knappt vad ordet förlåt betyder längre. Det sags hela tiden. Vi bestämmer om och om att vi ska gå framåt, men vi ramlar tre steg tillbaka hela tiden. Jag vet vad jag kommer att må bra av och jag är snart där. Men det är jättesvårt med tanke på att det finns känslor och passion oss emellan. Tack för dina ord! 🙂
Hej Ann- Sofie, allt du skrivit skulle kunna vara skrivet av mig. Håller på att lämna honom nu och det är jättetufft! I 10 år har det varit av och på och nu orkar jag inte mer. Jag vet rent mentalt att jag bör gå men tänker ändå att det kanske kan bli bra…. Har inte blivit bättre med fyra omgångar av familjeterapi men det kanske finns en chans ändå! Varför tänker jag så?! Samtidigt som han kan vara så oerhört kränkande i sina ord och sen aldrig be om ursäkt så kan jag inte hata honom. Tänker på de fina sidorna av honom. Att vi har två barn gör inte saken lättare. Vad är det för fel på oss kvinnor som är så här?! Måste vara något fel på mig också inte bara honom.
Återigen en lisa för själen att läsa, samtidigt som det är smärtsamt igenkännande! En bekräftelse på att jag på väg åt rätt håll!
Skrämmande hur det är.
En psykolog sa till mig att det finns de narcissister som är fullt medvetna om vad de säger och gör, och att det sen finns de som inte förstår att de beter sig som en narcissist. De är omedvetna om sina handlingar. Kan det vara så?
Jag kände på slutet som om jag höll på att bli psykiskt sjuk. Jag kunde inte förstå hur han inte kunde ta in det jag försökte säga. Allt jag sa hamnade i en destruktiv karusell av diskussioner där vi aldrig fick rätsida på det jag trevande försökte reda ut. Det var oerhört jobbigt och utmattande. Fruktansvärt rent ut sagt… Det blev som värst precis innan separationen, när jag försökte slita mig loss. Jag ville så gärna att han skulle förstå det jag kände. Det blev lättare när jag accepterade att vi aldrig skulle nå varandra och att det fanns ett fullgott avslut utan hans medgivande.
När separationen efter ett långt förhållande med kommunikationssvårigheter, och konsekvenser av det, är ett faktum. Och vi då öppnar oss för varann och pratar. Är ganska överens om att separation blir bra för oss båda. Låta tiden utvisa vad som händer. Ifall vi söker oss tillbaka till varann. Flytten gick bra men sedan efter några månader blir den lämnade partern som förbytt. Först ilska och hat och nu bara iskyla och NOLL kontakt. Trots att barn (övre tonåren) finns med i bilden.
Varför?
Spott on!
Hur kan man stärka ett barn 13 år som inte når fram känslomässigt? Blir sviken och möts av den tyflonpannan?
Varenda ord i denna text visste sin exakta placering….
Smärtsamt nog..!
Blir så förvånad varje gång jag läser en text av dig.
Lite som…. hur kan du vet det här??? Hur kan du vet att exakt så var det under de där 16 åren jag genomled allt exakt som du beskriver.
Har aldrig kunnat sätta ord på det själv vad det var som hände och hur det kunde utvecklas till att jag mådde så dåligt och lät mig behandlas så skrämmande dåligt.
Men allt kommer inte på en gång. Det kommer lite i taget tills man en dag vaknar och undrar vad som hände och undrar hur i hela friden kan jag stå ut med allt det här förnedrande?!?
Är fri sedan 1,5 år och mår så fantastiskt bra.
Så här utifrån, på andra sidan, ser jag hur hemskt allt var. Det gjorde jag inte då.
Bra gjort, Helle, att du lämnade! Är ff kvar men processen är igång och tar mig långsamt framåt mot ett lugnare liv, hoppas jag! Är rädd för den ekonomiska biten och samlar diskret info från skilda mammor som lever med sina barn. Senast idag kände jag hopp om att klara det vid ett samtal med en kvinna på jobbet! Har ett ställe att flytta till som står tomt just nu – tvekar ändå..
Glad för din skull och det låter så skönt när du skriver att du är fri! Tack för att du ger mig hopp och styrka!
Essie skynda dig att lämna även om det är svårt.
Förstår exakt alla tvivel och tankar som far runt inom dig. Din partner har brutit ner dig så mycket genom åren att du tappat förtroendet för dig sjölv.
Känner igen våndan över pengar. Du ska se att det går bra. Titta dig runt om kring. Det finns andra mammor som klarar sig fint. De kanske inte har mängder rmed pengar att strö runt sig men de överlever och mår psykiskt så mycket bättre ö d du mår nu.
Varför skulle inte du klara det om alla de där andra klarar det? Klart att du gör!
Tvivlade själv innan jag tog steget. Det har gått fantastiskt bra.
Det gör ont att bryta sig loss från någon som styr så mycket över ditt psyke. Men när du väl blivit fri så kommer du att inse och förvånas över hur bra man egentligen ska må.
Styrkekram
Tack för dina ord, Helle! De stärker mig. Det är en stor sorg att lämna hus och framförallt min trädgård som jag skapat med mycket ensamt slit och tårar. Samtidigt känner jag att jag slipper se alla ställen här runtomkring med minnen om alla besvikelser, tårar, oro och kamp. Vill ha ett rofyllt, härligt och levande liv!
Önskar dig allt gott :-),
Du kommer att skapa en ny trädgård Essie…en som du kan vila i och känna kärlek.
Satte mig vid datorn för att hitta något om min situation. BAM! Texten är som skriven om mig! Har kämpat i 20 år och vänt och vridit på mig och varit så glad om han visat något intresse för mig eller barnen… Endast smulor av en hel vetelimpa har jag fått. Jag har ett ställe att flytta till meddetsamma om jag vill – kastas mellan att göra det och att hoppas på att allt kan bli bra om vi bara pratar…. Utbrott senast i förrgår med väldigt fula, grova ord till mig och barnen och besked av honom att i detta hus kan man inte bo i för här finns bara idioter – ett dårhus! Sedan for han och kom hem på natten. Nu pratar han inte med mig om inte jag ändrar på mig… Han gör aldrig fel, vet alltid bäst och folk beundrar och frågar efter honom om han inte är med. De skulle bara veta… Jag är tacksam, Michael, för din blogg där jag kan finna insikt och styrka!
Låter precis som mina svärföräldrar som har tryckt ned sin son större delen av livet, både verbalt och emotionellt.
När han nu, som vuxen, försöker att frigöra sig, sätta gränser och säga ifrån så straffas han på ”klassiskt narcissistiska manér” = ”silent treatment”. Jag står bredvid och ser på. Jag har skällt på dem, skrivit brev, mail, sms… De är iskalla..
Varje möte handlar om dem och deras ego: deras senaste resor, deras yrken, hur framgångsrika de är, deras ekonomi..
Omgivningen vet ju hur det egentligen ligger till.. men det skulle de aldrig erkänna.
Jag skulle kunna skriva spaltmeter..
Jag har träffat på denna typ av människor några gånger och det bästa är att aldrig involvera sig med dem: vare sig det handlar om affärer, jobb, förhandlingar, kärlek, familjebildning och mycket mer…
Precis så!!! Gråter igenkännande….
Jag är så stolt över mig själv som lämnade den situation som beskrivs i inlägget. Jag satte en deadline för mig själv: ”känns det fortfarande dåligt den X/X så lämnar jag”. Det gjorde det. Och lämnade gjorde jag. Mår underbart bra idag. Noll kontakt och ett nytt liv.
Essie mfl, du klarar det!
Berättelser som din Ulle, inspirerar andra att orka. Tack för att du delar med dig!
Tack,Ulle! Deadline låter bra!
Jag har under mer än 20 år levt med det här, men inte kunna sätta en diagnos på det. Har hittat till denna sida för 5 månader sen. En extrem hjälp att se att man inte är ensam. Idag, efter 27 år, håller jag på och hämtar mig efter att min fru under ett halvår bedrog mig (med en person i vår ungängeskrets !). Jag kan inte lita på henne, vilket gör att jag mår dåligt varje dag och jag skulle gärna lämna henne men har svårt ta steget, speciellt med två barn. Att jag levt mer än halva mitt liv med min fru gör mig enormt rädd för att ta steget.
Jag vet ju att det bara är att klippa helt om jag skall ha chansen att bli hel igen. Jag har varit nära att ta steget, väldigt nära. Jag bygger upp mig själv för varje dag som går. Jag försöker få ett normalt liv och fokusera på mig själv och mina barn. Det gör ont i mig att se min fru varje dag och jag kan inte förstå hur hon kunde göra det hon gjorde mot mig. Jag får en del svar i det här forumet. Narccist har jag förstått att hon är. Jag måste bara komma till insikt om att det finns en hel del frågor jag aldrig får svar på, och det måste jag acceptera.
Jag har alla svar på vad jag skall göra och hur. Jag har de ekonomiska förutsättningarna att klara mig utan henne. Jag ser bra ut och är frisk. Jag förstår att jag skulle må mycket bättre, om jag tog steget. Att hon inte älskar mig är tydligt bevisat. Jag har bara så fruktansvärt svårt att släppa henne för alltid. Det är ju som att en nära person dör. Jag känner mig så fruktansvärt sviken och sårad då jag verkligen gav allt för vår familj och oss.
Jag vet att jag är svårt medberoende och behöver ta mig ur det. Jag kommer göra det och jag kommer må bra.
Jag hoppas att du, liksom jag, ska låta en bättre framtid bli verklighet. Se 5 år bakåt – vill du ha det så om 5 år? Så försöker jag påminna mig om relationen då jag alltid har ett stort hopp om att det ska bli bättre… En relation på 20 år… Du klarar det! All lycka!
Där beskrev du just min f d, mina barns pappa. Jag fick till slut nog men det krävde en del från min sida innan jag fick mod att sätta stopp även om jag gjorde det genom att ställa ett ultimatum där han valde bort mig. Jag vågade inte riktigt säga nej fullt ut utan gav han valet ändå.
Är än idag efter 4,5 år singel, jag vågar inte och vet inte heller hur jag ska släppa in någon. Men tiden har läkt mycket hos mig så en dag kanske jag möter den rätte, det är inget jag måste göra heller.
Texten berör så mycket….Jag är och har alltid varit så glad över min familj och har alltid värnat så mycket om barnen och familjen. Jag hoppades så många år att jag skulle bemötas vänligt och att relationen till barnens pappa skulle kännas bättre men för snart sex år sedan fick jag ge upp. Ge upp en 20-årig relation och äktenskap. Hela mitt vuxna liv dittills… Det var flera aspekter som hjälpte mig att förstå att jag måste ge upp. En närstående som med tålamod säkert över ett år ställde relevanta frågor till mig, något en av sönerna sade, en fin föreläsning och annat.
Någonstans där bestämde jag mig för att mitt hem ska vara varmt, ljust och tryggt. Här ska jag och mina söner känna en atmosfär av gott bemötande, det ska vara trivsamt hemma. Det är en enorm sorg för mig att förlora halva barnens liv, men när de är hos mig ska vi ha det bra ( Sedan har jag bestämt mig för att oavsett om de är hemma eller hos sin far, så är jag deras mamma 24h om dygnet, 365 dagar om året…) Men det är en annan historia. Jag hittade bloggen och beställde boken i början av terminen. Jag har läst den tre gånger. Jag upplever att den utstrålar värme, förståelse och igenkänning. Så varmt tack till Michael!
Jojjo – det är som jag…Tack för att du hjälper mig att ta steget till ett bättre liv för mina barn och mig!
Fint och insiktsfullt skrivet. Det du gör är att bygga trygghet och det tror jag är det bästa vi kan skicka med barnen i livet.
Just att vara förälder i varje stund, oavsett vart min son befinner sig, har varit en nyckel för mig, att tänka så hjälper mig i hur jag ska agera både för egen räkning och gentemot min sons mamma. Utifrån det sättet att vara tycker jag vi gör väldigt mycket väldigt bra idag. Även om det kommer nya situationer och utmaningar hela tiden.
Mitt dilemma är i stället att jag inte kan stänga av känslan att livet, för oss alla tre, skulle vara så mycket bättre om vi levde ihop. Maktlösheten i det är hemsk. Men jag tar ständigt små steg mot att acceptera att hon inte ser samma sak.
Pappa Till – visst känner man: varför är det omöjligt att se ”detta är mina människor, de ska jag vara rädd om, finnas för och lyssna på.” Jag har svårt att se vår familj delas – trots att jag vet att barnen inte alltid mår väl. Barnen har inget val… Gott att du ser din viktiga funktion även om du och sonen inte är på samma plats alltid! Små steg är bättre än inga steg 🙂
Det är så gripande att läsa allt som skrivs här. Själv är jag fruktansvärt förvirrad. Hela mitt liv är på min sambos villkor. Ändå är det han som ständigt klagar över hur dåligt vi har det. För lite sex, fel maträtter, för trött på kvällarna,.. Allt är mitt fel. Hela hans liv är förstört på grund av mig. Fast jag bara kämpar dyngnet runt för att hålla honom nöjd. Han säger att jag misshandlat honom psykiskt hela tiden. Tänker att jag kanske gör det. Läser hela tiden att narcisster inte vet själva vad dom gör. Är jag en sådan. Känner bara en sådan fruktansvärd sorg över att han tycker så illa om mig. Allt jag vill är att känna mig älskad. Har sagt att vi ska dela på oss, men då blir han först arg, sen ledsen och ber mig att stanna. Vill bara ha lugn och ro.
Maktlöshet är verkligen en så svår känsla att bära. När jag här läser statistik över att det oftast är kvinnan som lämnar känner jag mig sämre. Det var min ex-man som under de sista 8 åren av relationen förde skilsmässa på tal, minst en gång varje år, sedan oftare. Det blev som en av mina livsuppgifter att ständigt försöka förhindra en skilsmässa. Jag känner att jag var alldeles för snäll, alldeles för tålmodig och det blev ju indirekt så att jag accepterade honom oavsett bemötande och svek. Till slut orkade jag inte mer och fick säga att jag ger upp, att han måste få det han ville, skilsmässa.
Det var någonstans mitt i den enorma sorgen jag bestämde mig för det jag skrev här ovan tidigare. Jag försökte också hitta fler strategier för att barnen och jag skulle må bra. Jag känner igen mig i Michaels bok. Jag har också använt mig av löpning, havet, musik, böcker, samtal med familj och nära vänner och professionella samtal. Det är som ni skriver, att man tar små, små steg framåt. Nu när det har gått ett antal år har jag också förstått att jag hade en enorm styrka som jag inte visste att jag hade. Upplever att den visat sig samtidigt som all sorg och maktlöshet.
Tack Michael!
Lär mig så mycket av denna blogg med de så insiktsfulla inläggen av Michael och berikande kommentarer av er som delar.
Pappa Till…känner igen mig så väl i din situation. Jag gissar att din starka känsla kring er som en kärnfamilj handlar om att du ännu inte har sörjt färdigt. Sakta tar du till dig, steg för steg, den enormt starka känslan av sorg att ha förlorat din kvinna och din pojks mor. Ibland flyr vi iväg från våra känslor genom träning, för mycket arbete eller rakt in i ett nytt förhållande, men till slut behöver vi stå ansikte mot ansikte inför den starka känslan sorg kan innebära.
De första åren efter separationen tänkte jag att det hade varit lättare att sörja honom ifall han hade dött. Men jag har tänkt om…allt precis ALLT handlar om mig själv.
Jag har sörjt färdigt och sorgen har haft många ansikten.
Idag är jag trygg i mig själv, självklart dyker jag ibland men inte lika djupt och det är lättare att kontrollera känsloimpulser som drar ned mig.
Men det viktigaste för mig har varit att förlåta, förlåta och förlåta igen. Förlåta alla de saker jag gjorde mot mig själv tidigare i livet, att jag gick med på saker mot min inre tro om hur man ska leva. Att jag svek mig själv.
Pappa Till, svik inte dig själv…tillåt dig sörja att du förlorat din kvinna och den föreställningsbild du hade om en kärnfamilj. Ta smärtan med att sörja…gråt…går det inte så tag fram bilder att titta på så att tårarna bara väller ut…det lättar när man fått gråtit lite.
Alla vi som delger på detta forum upplever kärlekens smärta…en smärta som oundvikligen tar fram det Lilla barnet inom oss, som drar fram gamla sår och ouppklarade rädslor. Rädslor, som kan grunda sig i att inte lyckas, att bli ensam och inte älskade för precis den man är.
Respekt….vem är du som människa inför dina barn ifall du inte respekterar dig själv? Vad visar du din omgivning om du inte står upp för hur du vill bli behandlad? Hade jag klarat av att säga till mitt ex att NEJ, jag gör inte abort även om du säger att jag måste välja mellan dig och barnet! Jag väljer barnet! Nej, jag säljer inte min hund, för att du tycker det tar för mycket tid! Jag behåller min hund! En gång har jag slagit en människa och det var en örfil efter det att exet, när vi varit tillsammans i två år, grovhånglade med en annan kvinna. Jag krävde respekt och sade att jag klarar inte ett sådan förhållande….jag gjorde slut men ändå så tillät jag att vi blev ihop igen…samma sak hände två ggr till. När barnen var födda och de var 3 å 5 år, ringer han hem och säger att han blivit beskylld för otrohet på jobbet, han byter jobb. En gång, onykter, så skäller han ut mig för att jag inte ville festa, vi hade redan bestämt att åka hem med våra barn för kvällen var sen, men där satt två frigivna kvinnor som lockade, (ursäkta ordval) ”billiga” sexberoende kvinnor vars familjeliv jag inte skulle vilja skapa. Mitt ex lockades av blickar mm…. När vi kommer hem får jag all skit…inför barnen..Fan att du alltid ska va så jävla tråkig!….äldsta barnet var då ca 6 år…hon ringer sin mormor när hennes pappa rusar hotfullt fram och trycker upp sin panna mot min….jag blir rädd! Varför……..varför ….återigen varför tillät jag det???
En väninna sade till mig, Det är en sak jag inte förstår…om han tyckte din mage var äcklig att ta på då ni hade sex och om han tyckte du var så jävla tråkig…..Varför stannade han kvar då hos dig???
Den kärlek jag hade till mina barn, den enorma kärlek jag skulle kunna ge hela världen krymptes ned till att bli obefintlig för att ersättas med rädslor. Långvarig lätt depression (alltid jobbat) som förminskade mig ännu mer. Kämpande att bara få visa att jag också finns.
Detta är bara min version….och jag tror inte han förstår hur illa vårt Vi skadat mig….en vecka efter att han talat om att han ville göra slut (26 år) åkte han hem till sin nya kvinna och sov över där. Sedan kom han hem igen dagen efter….det var första gången jag talade om var skåpet skulle stå genom att säga – innan nästa vecka är slut ska du vara ute ur detta hus och fram tills dess är sover du bara här. Likt förbaskat var det jag som servade honom, genom att hjälpa honom att räta upp sig, så att han inte skulle skada sig själv för mycket, på vår lilla ort, genom att åka hem med keps neddragen över ansiktet sent en kväll till nya kvinna. Jag sade till honom inga andra vet att vi ska skiljas och du åker hem en fredag kväll sent till din nya kvinna och knullar henne. Lyft dig för helvete. Jag räddar han!
Men visst är det en sorg, många sorger, med många olika ansikten, som drabbar en. Jag vet av egen erfarenhet att förälskelse kan vrida huvudet på fem som helst. Kvinnan han träffad blev svartsjuk på våra barn, att de skulle tala ”hem” pappa igen…Gudars vad jag har fått höra. Pappan bad sin dotter inte berätta till sin nya kvinna att mamma och pappa varit och sett henne på en uppvisning….vad ska man säga…till schyven och sist slutar allt i att man sörjer och undrar vad har gjort att det blivit så här i mitt liv, i hans liv, för våra barns liv….fuck!
Men nu när ni läser en liten del av min ”kärleks”historia…vad tänker ni då? Vad är det för fel på mig!! Ja, det har jag också undrat! och funderat på många gånger. En sak som jag har fått kämpa med är rent djävelusiska smärtor var fjärde vecka (mens). En fysisk smärta som varit svår, idag kallar man det endometrios. Tror att den fysiska smärtan har styrt mycket av mitt liv. Samtidigt pratade man aldrig känslor när jag växte upp, även om jag tycker att min barndom varit otroligt lycklig så saknades denna biten. Kan se på alla mina syskon att det är vad vi saknat. Vidare är jag uppväxt i en kärleksfull familj, med många syskon, där man alla både män som kvinnor alltid hjälpt åt med hemmets sysslor. Stora fester och härliga jular och underbara sommarlov.
Idag, har all sorg lagt sig, den har varit bråddjup och mångfacetterad. Men de är över, ärren finns, men de talar om att jag inte ska trampa på de stigarna igen utan på den väg som heter självrespekt.
Denna sommar gifter sig en släkting till mig…då ska jag citera vad Michael säger att kärlek är. Jag ska hålla tal för första gången i mitt liv….hade aldrig hänt om jag fortfarande var gift med han. Idag känns det väldigt konstigt att tänka tanken på att vi skulle leva ihop igen iom den personliga utveckling jag fått genom separationsresan/livskrisen.
Till mina barn och mig själv… den som säger sig älska dig…vill se dig glad, lycklig och harmonisk. Den som säger sig älska dig gör de nödvändiga saker hen behöver göra för att nå dit utan motkrav och av egen kraft.
Så svårt att länna efter att ha levt hela mitt vuxna liv (sen jag var 18 år) med samma kvinna. Jag vet att det är ända utvägen men har så svårt att hitta modet.
Varför ?
Sorgen- har varit så stor och kommer bli ännu större. Som någon skrev, det hade varit lättare om hon dött. Nu finns hon men har valt att bedra och svika mig och jag ser inga tecken på att vi kan hitta tillbaka då hon inte verkar vilja.
Räddslan- över att se henne med någon annan när vi går isär. Nu har det redan hänt men skrämmer mig ändå så mycket.
Räddslan – över att missa halva tiden med mina två barn och att tappa familjelivet.
Jag har svaren på hur jag skall göra och jag vet att jag i längden mår bättre och även mina barn. Jag är bara så rädd och var så svårt att ta steget. Jag får inga svar eller beteende från henne som visar att hon vill försöka med mig trots att hon tydligt uttryck det när jag varit på väg att flytta ifrån henne.
Ovissheten och att inte få några raka besked från henne håller på att stressa sönder mig. Det vore enklare om hon sa – jag älskar dig inte och vill inte leva med dig och agerade därefter. Nu är det jag som måste agera och fatta beslut. Det blir extra jobbigt efter den stora kris jag gått igenom när jag fick reda på hennes fruktansvärda svek (otrohet) mot mig. Jag kan inte förstå hur man kam välja att svika en person efter 27 år och slå sönder en hel familj.
Jag önskar bara att jag var fri och glad och kände glädje. Jag önskar att jag bara glömde bort henne men hur glömmer man en person efter 27 år ?
Efter en lång tid av kyla, distans och tystnad förutom klagande eller kritik till mig eller barnen har han nu ”vänt” och pratar, skojar och är kontaktbar.. Jag har inom mig börjat acceptera och se bilder av ett nytt liv utan min kärnfamilj – en ny start i livet. Känslorna kring detta är skrämmande och samtidigt befriande! Från att alltid ha kämpat oss tillbaka ser jag mer ett liv för mig själv med barnen. Tvivlen sätter in så fort han visar lite tillgänglighet – kanske vi ändå kan utveckla vår relation och få det bra ihop? Tvivlar också på vad för känslor jag har för honom! Det har varit och är så mycket destruktivt i vårt hem – han är så svår att leva med! Mycket ilska och förakt, han som alltid har rätt och hans ord gäller. Det skrattas väldigt sällan här hemma, tonåringarna pratar han knappt med mer än tillsägelser, vi har delade sovrum sedan ett halvår då han kom hem igen efter att ha flyttat hastigt i ilska. Jag försöker se vårt liv utifrån någon annans perspektiv – då är det klart att en separation är självklar! Ändå kan jag få tvivel och hoppas på att allt ska ändra sig! Vill ha kärlek och bekräftelse – ett gott liv!
Min insikt är att jag vill ha min man som han är när vi är tillsammans med andra och inte som han mestadels är hemma med oss… Tacksam för respons…