Kärlekstiggeri är inte attraktivt. Inte för någon! Jag vet att ensamhet, saknad efter honom eller henne som vi vill ska ge våra liv mening och innehåll, liksom den avgrundsdjupa tomheten efter att ha blivit lämnad av någon som vi fortfarande har starka känslor för, kan göra oss desperata. Det är mänskligt, samtidigt som det inte plockar fram våra bästa sidor. Jag vet eftersom jag själv en gång i tiden testat bedjande: ”Snälla se mig! Jag gör allt för dig!” Det där dränerade självförtroendet!
Attraktion föds inte från våra känslomässiga behov, utan om vi utstrålar hemma i sig själv. Ja, jag vet att det kan låta klyschigt: ”Vad då hemma i sig själv?”
Låt mig ge ett exempel:
Jag vet en man i sena fyrtioårsåldern som inte har utseendet som sin största tillgång. En del skulle beskriva honom som lite grå vid första anblicken. Men han har humor, vänlighet, värdighet, intelligens och ett genuint människointresse som gör att kvinnor och män dras till honom. Han jagar inte efter uppmärksamhet eller kärlek. Det vilar tillit och lugn över honom.
Vi kommer aldrig att lyckas övertala någon till att vara en del i våra liv genom logiska argument och tjat. Desperata behov som emotionell konstgjord andning gör att vi förlorar på alla plan. Det spelar ingen roll på vilken sida av anknytningsteorin vi står, hur pålästa och insatta vi är i det här med relationer, hur fysiskt attraktiva vi än är, om vi inte tycker om den egna personen.
Det kan kännas som om vi ska drunkna i känslorna, och just därför behöver vi lära oss att simma bland dem. Så hur simmar man bland inre stormar som drar ned? Jo, först av allt: att inte ständigt gå igång på känslor, utan se och acceptera att de finns där. Att kunna känna och samtidigt iaktta bortom utåtagerande är ett stort steg. Det gör att vi kan andas igenom impulserna utan att vara slav under dem. Vi har känslor men de är inte vår identitet. Se upp för din inre Donald Trump som drar iväg Twitter meddelanden 03.30 på morgonen! Skämt åsido: Jaga inte efter det som egentligen finns i överflöd: kärlek! Våra emotionella sår triggar igång behov som gör att vi lätt förlorar integriteten och tappar bort självrespekten. Andra människor kommer aldrig att kunna fungera som plåster eller medicin för dina sår.
Jag lärde mig att tycka om mina vanor, vilket gjorde att självförtroendet började växa. Vad behöver du göra?
Michael Larsen – relationscoach
Jag undrar fortfarande fast han gick nov 2015 vad fn hände lever kvar med allt han betalar halva hyran o alla saker kvar.
vi står båda på hyreskontraktet o ingen kommunikation.
Vad fn gör alla singlar o hur går man vidare när han e kavr i saker men borta fysiskt.
Nu ska vi ses o på dop han o jag o nya ..kul not men måste jag e mamma o mormor ..
men ingen vet hur trasig jag känner mig el hur jag mår när jag kommer hem ensam till ett tomt hem. Eko av det som en gång var. Suck allt e inte så lätt som du skriver gilla sig själv o sånt ..va hjälper det ??? Med vänlig hälsning Eva
Eva, ett första steg måste ju vara att om han inte är kvar mentalt eller fysiskt, borde ni göra en bodelning där han tar sin saker mm vilket gör att du har möjlighet att börja på ny kula. Absolut inte lätt men om du ska kunna träffa någon kan han ju inte använda ditt boende som någon typ av förråd för sina saker eftersom om jag förstått rätt inte bor eller vistas där själv.
Som singel är man fri att göra vad man vill även om det är en frihet man ibland förbannar, speciellt vid storhelger, semestrar och vanliga helger då man förväntas mys och umgås med dem man står närmast och när bekantskapskretsen till stor del består av gifta par blir åtminstone för min del svårt eftersom jag känner mig som femte hjulet under vagnen.
Jag har ju full förståelse för att man då helst vill umgås med sin partner och barn. Alltså försöker jag vidga min bekantskapskrets vilket är rätt svårt när man är mitt i livet och alla har fullt upp med sitt. Så man vänjer sig vid att vara själv och ha det rätt småtråkigt, för även jag skulle ju hellre laga mat till flera än en person och vara social med något annat än Netflix även om jag är en väldigt aktiv person på vardagarna, är det få aktiviteter på helgen.
Inte jaga… En man uppvaktade mig med massor av komplimanger, goda middagar och väldigt trevligt sällskap. Vi träffades regelbundet under en period och hade fantastisk sex. När jag började prata om känslor. Att jag tyckte om honom, hände något. Han menade på att han ville inte ge några löften osv. Jag begärde Inga löften ville bara saga vad jag kände och lite hur hans tankar var. Var det bara sex? Efter det har han varit väldigt tyst. Inga goa komplimanger… bara ibland små meddelande, hur läget är. Jag vet att jag borde släppa. Inte bry mig mer. Men på något sätt vill jag veta vad som hände. Ska jag fraga honom. Ja det är ju det enda sättet att få veta. Men det känns som att jag kommer inte få ett riktigt svar ändå…
Jag tycker att det är ledsamt att blev så här för dig men som jag ser det så var det bara sex han var ute efter. Det var tyvärr fjäskande för att få det han ville ha, sexuellt umgänge. Mitt råd (om du vill ha ha något mer än det) är att bara släppa kontakten med honom. Du kan ju fråga honom men själv skulle jag inte bry mig om det. Antingen säger han som det är eller också ljuger han till en förklaring för att se om han förtfarande kan få dig att träffas igen och få som han vill. Kram till dig.
Tack Nellie J. Jag är helt på din linje. Kram tbx.
Antagligen kommer du aldrig att få ett ärligt svar, för att det var säkert så att det han ville ha var sexet, och när du började prata om känslor – ja då blev ju helt plötsligt seriöst. Vilket han aldrig hade som plan att det skulle bli, det är konstigt hur de har förmågan att stänga av sina känslor. Så det är nog bäst att bara släppa och gå vidare … det kanske är så att han inte ens har förmågan att känna nåt. Eller så är känslorna reserverade för någon som han inte lyckats glömma men som inte är intresserad av honom.
Tack Vilsen! Ja det e nog inte mycket mening med att fråga. Hade han velat ngt seriöst hade han nog betett sig på ett annat sätt. Hm… lite trist e det med känner att jag ska nog kunna släppa. Jag är mer än en kropp.
Tack Vilsen! Ja det e nog inte mycket mening med att fråga. Hade han velat ngt seriöst hade han nog betett sig på ett annat sätt. Hm… lite trist e det med känner att jag ska nog kunna släppa. Jag är mer än en kropp.
Tack Vilsen! Ja det e nog inte mycket mening med att fråga. Hade han velat ngt seriöst hade han nog betett sig på ett annat sätt. Hm… lite trist e det med känner att jag ska nog kunna släppa. Jag är mer än en kropp.
Tack Vilsen! Ja det e nog inte mycket mening med att fråga. Hade han velat ngt seriöst hade han nog betett sig på ett annat sätt. Hm… lite trist e det med känner att jag ska nog kunna släppa. Jag är mer än en kropp.
Jag har ibland tyckt att det varit väldigt jobbigt att höra att det är så oattraktivt att känna sig desperat. Eftersom jag på något vis känt mig så träffad och sågad vid fotknölarna. För att jag vet att det är sant och känner mig desperat ibland, men verkligen inte vill vara oattraktiv. Det vill man ju inte vara när man redan känner sig ganska nere över sitt misslyckade kärleksliv. Men nu kan jag tänka att det inte är JAG som är oattraktiv, utan att det isf är mina tankar, känslor och beteende som är oattraktivt. Och att jag måste tycka om MIG SJÄLV även när jag känner mig desperat. Och sen ge mig själv chansen att jobba med självbilden och självkänslan. Men att det inte gör MIG OATTRAKTIV. Går det att förstå skillnaden? Jag tror det är viktigt att belysa, eftersom att man verkligen kan ta ”sanningen om hur attraktion fungerar” som en fet stämpel i pannan. Om man identifierar sig med sina känslor, tankar och sin självbild så tror man ju att man ÄR OATTRAKTIV.
Hm är inte så säker på att det finns kärlek i överflöd eftersom den verkar fattas hos så många. Det är många som verkar kunna stänga och ha sex utan känslor. Det är många som inte verkar förmågan att känna empati med sin nästa och hur kan de då älska ?
Tänk vad mycket det är man inte ska…
Var inte desperat och visa din kärlek för den som refuserar den för det sänker din värdighet och gör dig oattraktiv.
Var inte arg och bitter mot den den som lämnar dig om ni har barn ihop för dina barn älskar sina föräldrar och mår dåligt av att se dem vara ovänner.
Var inte den som skuldbelägger utan lär dig från situationen, acceptera dina egna brister, väx som människa och utvecklas med dina svårigheter i livet.
Vi är grymt duktiga i detta land på att agera korrekt. Att på ytan vara det som förväntas av oss. Jag är själv det i mångt och mycket.
Jag ser rosig ut på kinderna, tränar, hittar på aktiviteter med mitt barn, skickar inga sms för att be honom ta mig tillbaka, läser om hur vi fungerar som människor, lär mig om mig själv osv……
Men jag tänker ibland att mitt hjärta är inte med på den här resan. Jag älskade min man med hans brister och tillkortakommanden och jag önskar ärligt att han helt simpelt tog sig i kragen och kom tillbaka och agerade som en vuxen man som kunde säga
”vet du det är förståeligt att du blev sårad när jag ljög, var otrogen, sa en sak medans jag gjorde något annat bakom ryggen, skyllde på att inte vi kunde kommunicera när det faktiskt var så att du lyssnade och öppnade upp dig när jag ljög och jag vågade inte stanna kvar när väl mitt bedrägeri avslöjades för jag skulle vara den dåliga och svekfulla personen som för evigt skulle vara tacksam för att du förlät mitt misstag och risken för att du senare lämnat mig var för stor …..”
eller vad nu han skulle säga.
Det är ju högst spekulativt av mig att anta att han faktiskt saknar vår relation ibland men nu när han dragit det så här långt, gjort så många ”fel” och så många vet om vad han gjort så blir det en prestige att visa att man minsann inte ångrar sig för det var ju det här man var så säker på att man ville och jag tror inte han tror att jag kan förlåta honom.
Och det kanske jag inte borde göra heller.
Jag kan omöjligt veta vilka känslor eller tankar han har. Jag vet bara att vi lätt har en massa föreställningar om hur det kommer att bli om vi gör si eller gör så och vi agerar mycket utifrån hur andra ska uppfatta oss.
Vad lär sig våra barn utifrån vårt agerande? Jag tänker ibland att om vi låtsas som att separationer bara är sånt som händer, vi ger ingen skulden, bryter inte ihop, vi skaffar en ny, vi pratar om det när barnen frågar som att ”ja du vet man växer isär” eller ”det är komplicerat med kärlek” hur ska de då få en sund uppfattning om relationer.
Det är mycket man inte ska göra,..
Vi ska vara den vuxnare människan som inte skuldbelägger och går vidare med våra liv. Vi ska jobba med oss själva och växa som människor och helst vara nöjda med att vi älskar oss själva osv.
Men ibland undrar jag om inte en ordentligt slag på fingrarna vore på sin plats för människor som bara agerar och tänker på sig själva.
För mannen som är otrogen mot sin höggravida frun bör ställas mot väggen och frun bör informeras om vad han håller på med. El den som under förhållandet surfar runt på div nätsiter för att ha tillfälligt sex.. För hur ska de annars förstå att det de gör är fel..
Jag har alltid varit den större människan i situationer där jag blivit kränkt men nu har jag börjat agera tvärt om, dvs jag ställer mot väggen. Har man agerat fel får man ta konsekvensen av det.
Jag förstår väl din känsla. Grejen är bara att jag tror att det hjälper föga med en smäll på fingrarna. Tänker man bara på sig själv så finns det två scenario; det ena är att man inte fått med sig empati när man växte upp, och det kan ingen läka utom man själv, det andra är att man förstår att det man gör är fel – men man gör det ändå, och jag tror inte att man ändrar sig bara för att man får det påpekat att man gör fel.
För egen del tänker jag att detta med att vara den större människan handlar om att vara det mot sig själv. Och då handlar mitt val om var jag ska lägga min energi. Jag tror på gränser och integritet, jag tror på samarbete och relationer, och jag tror på att välja mina strider.
Jag tror inte att ”vara den större människan” alltid är att vända andra kinden till, utan självklart ska människors agerande ha konsekvenser. Konsekvensen behöver dock inte vara att ställa någon mot väggen – att använda min energi för att få en annan människa att förstå det som jag tycker att de borde förstå av sig själva. Konsekvensen är för min del oftare att lämna situationer och lägga mindre energi på människor som inte agerar så att jag mår bra med dem. ”Strider” tar jag bara då det är riktigt viktigt – med människor som jag delar grundläggande värderingar med och där det bara är missförstånd so ligger mellan oss, då är det värt att lägga energi.
Jag tror på att acceptera alla människor som de är, även mannen som är otrogen mot sin höggravida hustru, och jag tror på att ha egen integritet nog för att säga att ”ok, detta är ditt val, och utifrån det är mitt val att inte lägga mer av min tid och energi på dig” och gå därifrån. Skittufft att göra förstås – men ändra någon annan människa är omöjligt. Det måste komma från de själva.
Har ingen ambition att ändra på någon men om jag inte följer samhällets lagar och regler då får jag ta konsekvenser och det kan leda till påföljder. Vilket oxå borde vara giltigt när det gäller relationer, men där förväntas vi acceptera att andra människor är som de är och därför har de friheten att härja fritt.
Dessutom om hen inte förstår/fått lära sig regler ja hur ska då hen kunna ändra sig om ingen påtalar att nu bryter du regler för hur man agerar i en nära relation.
Jag tänker nog mer som så att mina regler för en relation är mina och andras är andras. Och att våra respektive regler är rätt för var och en av oss.
Jag tycker absolut inte att man ska acceptera vad som helst. Inte på långa vägar. Men min erfarenhet är att det är meningslöst att påtala att den andre gjort fel. Antingen har vi samma grundsyn på en relation eller så har vi det inte. Och vi bör försöka ta oss ifrån människor med en annan grundsyn, inte stånga oss uttrötta i att försöka få dem att se hur de borde agera.
Anneli, jag tänker som du: när ska han ta sig i kragen… och han måste ju sakna vårt liv …
Eller oxå är det så : att när förälskelse drabbar en människa så följer personen den känslan. Och tänker inte tillbaka utan bara framåt med sin nya kärlek , det är det som är kärlek: planera för framtid och se framåt. Det är vi som inte drabbats av förälskelse och som blivit ensam lämnad kvar som lever i dåtiden. Vi måste sluta med det och oxå sträva framåt. Jag uppskattar dina inlägg och hoppas vi skriver andra rader, om , låt oss säga … ett år. Tills dess, ha det gott Med vänlig hälsning, Hillevi
Hej Hillevi, vad skönt det är att höra att man inte är ensam om sina tankar och sin frustration över att man vill ju egentligen skita i vad ens före detta gör nu och hur hans tankar och känslor går.
Man har ju tycker jag många motstridigheter i sig.
Jag vill unna en person jag älskar att faktiskt få vara lycklig även om det är med en annan – men det är svårt för jag kan också tänka att om man lämnat sin sambo och gått in i en ny relation direkt och är förälskad och lycklig och vet om att man ljugit och bedragit någon som älskat en så kan man ju bemöta den personen med förståelse och ödmjukhet och visa att vet du jag fattar att detta är en tuff situation för dig, förlåt om du känner dig sårad.
Och så är det med en massa olika saker, att jag tänker och känner en sak som sedan det kan komma en motstridig känsla eller tanke kring.
Jag hoppas ju också för oss båda att vi ska ta oss igenom detta och att anledningen till att man känner sig så här är delvis också för att man vågar stå kvar och känna efter.
Jag hade kunnat inleda många relationer vid det här laget men jag vet att det hade slutat i katastrof för jag är inte där mentalt och emotionellt och jag ska inte tävla med mitt ex om hur snabbt man går vidare för jag vet ju inte ens vad han gått vidare till eller om det ens känns för honom som att han har gått vidare. Antaganden och spekulationer är inte till hjälp och i hans liv är inget jag kan påverka. Detta var hans val och varför vet jag inte.
Men oavsett så ska ju mer energi gå till oss själva och mindre till de som lämnat oss och det är något vi får sträva efter och jobba för och så får man se att det är tufft att vara i den här situationen. Man tappar mycket, vänner som man upptäcker slutar höra av sig, exets familj som beter sig annorlunda och tar avstånd osv. och ens egna vänner har ju familj och har fullt upp med sitt så det tar ett tag att orientera sig.
Tillsammans får vi stötta varandra mot de nya raderna som handlar om annat.
Hoppas du får en fin dag. Ta hand om dig
Med vänlig hälsning Anneli
Hillevi, så bra skrivet. Att vi som blivit lämnade också måste sträva framåt. Att vi blir kvar i dåtid kanske beror på att vi haft äkta känslor till skillnad från den andra partnern som mest utnyttjat. Har svårt att tro att man bara går vidare med den nya. En förklaring kan nog vara att man sökt efter eller träffat en ny och då redan börjat gå vidare med sina känslor. Det är ju den som lämnar som är ”starkare” eftersom den redan har en som stöttar. Hoppas också att vi om ett år skriver andra rader. Du också Anneli. Hoppas ni får en fin sommar.
Tack alla ni som skriver här….jag känner med er….och hoppas jag kommer kunna bidra själv mer när jag kommit lite längre än där jag just nu befinner mig…
….livet är komplext….
Desperat? Jo absolut , det får jag nog säga att man har blivit! Desperat efter fysisk kontakt och intimitet , sex mm ! Ilska och smått bitterhet och besvikelse av dessa brister i ett förhållande med en man som är totalt intimt och fysiskt handikappad! Man saknar att vidröra och bli vidrörd, kramad, kysst , åtrådd och allt som hör till ! Får erkänna att gliringar och tjat kommit ut från munnen min men jag tycker inte att det är ok att bara ge men inget få…. och månaderna bara går och går….
Been there, done that.
Och Du… flera månader till kommer att gå.
Gå Du istället! Han är ju oförmögen att ge dig det Du vill ha !
Han kommer Aldrig att ge mer än Du får nu.
Jag har provat
Desperat? Jo absolut , det får jag nog säga att man har blivit! Desperat efter fysisk kontakt och intimitet , sex mm ! Ilska och smått bitterhet och besvikelse av dessa brister i ett förhållande med en man som är totalt intimt och fysiskt handikappad! Man saknar att vidröra och bli vidrörd, kramad, kysst , åtrådd och allt som hör till ! Får erkänna att gliringar och tjat kommit ut från munnen min men jag tycker inte att det är ok att bara ge men inget få…. och månaderna bara går och går…desperat
Tack Michael! Ett fantastisk väl skrivet inlägg.
Om du ska göra om ett webinar med samma tema så vill jag gärna medverka.
Är på samma plan som dig att endast ett vackert yttre inte räcker. Men med ett vackert inre finns inga gränser för hur underbart ens liv kan bli.
Till er som kommenterat, det är fullt, helt fullt normalt att inte på några villkor kunna ha kontroll på sina känslor efter en separationen.
Man går igenom enorma känslosvallningar som saknad, bitterhet, hat, sorg, om och om igen. Och jag tror det är enormt viktigt att man inte lägger locket på alla dessa känslor.
Men för att inte helt tappa bort sig själv när känslorna löper amok kan det vara bra att försöka stanna upp och Tänka. Det är svårt att tänka klart efter en separation men ack så viktigt. Försök att sätta dig själv i första rummet och tänk- vad mör Jag bra av nu i denna stressiga situation jag är i?
Fler av er hoppas att ni mår bättre om ett är. Jag kan lova er att det kommer ni att göra. Ett verktyg att ta till för att må så bra som möjligt om ett år är att ta fram papper och penna och skriva ned dina mål/drömmar/önskningar.
Våga önska att du ska ha en bra kommunikation med barnet andra förälder, våga önska att du har släppt sorgen, våga önska att bitterheten är över, våga önska att du då ska känna dig lycklig i det liv du kommer att leva om ett år.
Alla lycka, styrka och kärlek till er alla.
Det finns en enorm, oövervinnerlig styrka i att kunna vända andra kinden till. Jag har funnit den och önskar er alla att finna den.
Eva här jag som bor i allt jo han står skriven på kontraktet o vägar häma saker eller prata han e lycklig med sin nya han 55 hon 30 ..Hon är 2 år äldre än han s äldsta dotter som han inte träffat på 3 år snart..Nästa helg ska vi alla ses på yngsta dotterna barn dop..
Han har sagt kommer inte om jag inte får ta med nya damen..Det fick han ..Jag bor fortfarande kvar med alla hans saker o ska nästa helg se han med hans nya ..Klump i magen o önskar bara allt var över o hoppas jag inte blir ledsen ,,
Går dit med en tanke mamma o mromor o jag e la liga hon kommer aldrig ta det i från mig hon är borta matchen o jag
ska visa jag e stark men innuti trasig o gör ont. Kram Eva