separation, kärlek, relationer

I går kväll gick jag ned till mataffären för att köpa ingredienserna till Janssons frestelse som min ena dotter vill skall finnas på julbordet. Det är alldeles stilla ute. Regndroppar som fallit högt uppifrån träffar mitt ansikte. En känsla av att allt är sammanlänkat kommer över mig. De korta stunderna då allt bara ÄR.

Samlar ihop varorna, anar musiken i bakgrunden, ser människor som är på väg att skapa sin stämning av Jul. Frågar kvinnan i kassan hur dagen varit och ser hur något lyser upp i hennes ögon: ”puh! Intensivt”

Jag: ”Kan tänka mig det! Är du ledig i morgon?”

Hon: ”Ja, så skönt!”

De korta stunderna av småprat är inte att underskatta. Gå utanför den lilla bubblan, lämna några ord, bara finnas, se och lyssna. Så naturligt egentligen.

Tänker på alla er som läser och skriver kommentarer här på bloggen. Viljan till att förstå, känna igen sig, dela berättelsen som fötts av en tung klump i bröstet, insikt från smärta som lagt sig en aning. Segrar som vunnits. Känner tacksamhet!

Ser en mamma som är ifrån barnen den här Julen, som kämpar med tårarna över det som inte blev. Mannen som vet att han tappat kollen över drickandet. Kvinnan/mannen som preparerar julatmosfären för att se magin i de smås ögon. Personer som varje dag reser sig och är delar i en helhet vi omöjligt kan förstå. Tänk om det finns mer än vad vi ser och känner…

Jag önskar dig en God Jul min bloggVän och att du skall kunna känna hopp. Så småningom kunna släppa taget om det som inte värmer din kropp och gör att du tvivlar på din gnistra.

love 70

 

 

 

 

 

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare