En kvinna går med sitt barn i cirka trettio minuter för att komma till förskolan. Hon har inte råd att ta bussen. Barnets pappa är på solsemester och nöjd med den ekonomiska ”vinsten” efter skilsmässan.
En man är ensam med barnen eftersom hans kärlek och mamman till de små gick bort i Covid för två år sedan. Han gör allt i sin makt för att det ska bli en så fin jul som möjligt.
En kvinna som fyller 56 år på julafton ser sig själv i spegeln och undrar hur livet hade sett ut om inte hade lagt tjugotre år på mannen som var konstant otrogen. Hon anklagar sig själv för att hon inte gick första gången.
Det finns otaliga berättelser om människor som kämpar. Som kliver upp varje dag och gör sitt yttersta. Idag julafton är det många som gör sig i ordning för att gå till jobbet. Någon bemöter dig vänligt i butiken då du handlar de sista julklapparna. Någon hjälper en äldre människa upp ur sängen och delar ut medicin. En läkare får i gång hjärtat på en kvinna vars tid kunde ha varit över. En väktare förhindrar ett inbrott. Hon längtar hem till sin dotter. En sjuksköterska räddar och ingjuter hopp.
Så många ni är som kämpar! Som gör ert yttersta för att det ska fungerar för andra och er själva. Inga filtrerade bilder utan en verklighet som gör den här världen dräglig och t.o.m. vacker.
En jourhavande präst har med största sannolikhet förhindrat fem självmord under natten.
En kvinna i tjugofem årsåldern har just lyckats lämna en destruktiv relation och med tårar i ögonen klär hon julgranen. Hon har bestämt sig för att inte julen ska få stjälas av mannen som förtryckt henne i två år. Hon har hittat kraft inombords.
En man firar ett år som nykter. Ett barn har just lärt sig läsa.
Till alla er som kämpar: jag önskar dig en God jul. Allt det bästa till dig en dag som denna!
Michael Thor Larsen – relationscoach
Dina texter är ljuset i min tillvaro som får mig att stanna i min trygga zon och fortsätta hålla fast vid beslutet att lämna en destruktiv relation. Jag är värd så mycket mer. Men även fast jag innerst inne vet det behövs påminnelserna ofta i svåra tider. God jul!
Bra kämpat och bra tänkt , Anna! ❤️
Vi får aldrig glömma hur väl värda vi är att bli bemötta med kärlek, stöd, tillit, samarbetsvilja, förlåtelse och att oenighet inte ska handla om maktkamp och rädsla för konsekvenserna.
Jag vet såklart inget om ditt liv och om mina ord landar rätt hos dig, men jag vill ge både dig o mig själv (o andra i liknande situation) en oändlig massa respekt och beröm för vad vi klarat av och stöd och tro på framtiden.
God Jul Michael!
Du har med din visdom och hård fakta varit en stor anledning till att jag äntligen vågade lämna en mycket destruktiv relation.
Efter många kontakter med dig i våras/ sommaren så befinner jag mig i en annan visserligen svår situation men utan våld.
Nu har jag chansen att rädda mitt barn och mig själv för alltid.
Jag vill påminna dig om alla människor du räddar, precis som du skriver i texten att många i olika yrkesgrupper gör. Stort tack, du räddade oss och mitt barns framtid.
Föralltid tacksam❤️
Jag fortsätter kämpa. Ena dagen tvivel och osäkerhet en annan dag vilja och beslutsamhet. En dag så…
Vad ska jag ta vägen med mitt raseri, känslan av svek..när mannen jag varit gift med i många år redan innan jag flyttat ut har andra kvinnor/kvinna? Och vägrar bara säga som det är till mig fast jag bett om en sanning. Jag har flyttat nu…Vi har barn och jag måste förhålla mig bra pga dem. Men förtjänade jag inte ens ett respektfullt samtal? Förtjänade inte vi att kunna sitta öga till öga en gång och prata bara? Förtjänar jag inte att veta vad jag förhåller mig till? Han är distanserad och serverar lögner eller tystnad. Glider undan när jag står här. Han blev en främling. Hur går jag vidare själv? Jag är så ledsen.
Jag har samma problem som dig fast med kvinnan jag har varit med i 10år gift med henne sen 2015
O vi har 5 barn tillsammans (små) och hon är inte ärlig även att jag vet sanningen så vågar hon inte erkänna, och vi har inte flyttat ifrån varandra än,
Jag vet inte vart jag ska ta vägen eller något helt tom är jag ledsen sviken allmänt deppig kommer inte ta mig ur detta, sen är de massa saker mer som ligger bakom
Dessa lögner hela tiden gör mig så ledsen, man tycker att man förtjänar någon slags respekt efter så många år tillsammans. Jag vet att min man sprider lögner och talar om mina utbrott för alla som vill lyssna, det får han väl att känna att han har rätten att behandla mig som en dörrmatta… att det är jag som är den skyldige till allt som händer, när jag försöker få honom att prata med mig så möts jag av att allt är mitt fel, att det bara är mitt huvud jada jada. Är så trött. Ledsen för din skull, förstår din desperation. Hade man vart stark så hade man bara gått och vägrat bli behandlad som man tillåter. Hoppas det ordnar sig för dig. Styrkekram
Exakt, du förtjänar all den respekten! Det som händer du är att du får ”kvitto” på att du är inne på rätt väg. Jag får ofta ofta påminna mig om att det som saknats under den tid vi varit tillsammans, kommer även saknas under vår separation och all tid framöver. Jag ska inte förvänta något annat. Det är därför jag lämnat/flytt och därför jag måste fortsätta hålla distansen.öndkade jag kunde bryta helt, men har barn ihop…
Vi levde ihop i 15 år, det var ofta mkt svårt men han hade också några fina sidor. (Och jag som svårt skadad e olycks, såg ingen möjlighet att klara livet ensam, vare sig praktiskt el ekonomiskt som sjukpensionär). Levde länge, länge med hopp om att det skulle bli bättre mellan oss och hittade ursäkter för hans beteende sen kom lång tid av tvivel, sen förtvivlan o hopplöshet. Såg inga möjligheter och dottern var enda anledningen till att orka leva en dag till. När hon började skolan började han också engagera sig i hennes liv och när hon då började fara illa och konflikterna blev allt värre fanns inte längre något val. Med hjälp av några få men väl valda vänner o släktingar, men kanske ffa regelbunden kontakt med kvinnojour (och jurist) och även dagligen lyssna till kloka ord från bla dr Ramani o Michael på IG o youtube samt praktiskt planerande under 1,5 års tid, klarade jag till slut att ta vår dotter och mig till en säker plats och ett nytt liv.
Vad jag egentligen vill säga, är att jag tror att det ofta kan se ut så, när man levt länge med en person som har de här dåliga – l
Kanske narcissistiska – sidorna. Det går nog ofta lång tid, och genom olika faser av hopp, förtvivlan, skräck/rädsla, vakum, desperation… Jag kan se det så tydligt nu när jag har lämnat. Och så tydligt hur viktigt det var att börja ta kontakt med tex kvinnojouren, för mkt tack vare deras kunskap, erfarenhet och deras tro på mig, förändrades mina tankar o min tro på mig själv. Även om jag trots lång tid av planerande fortf var livrädd, kunde jag tillslut ta steget.
Ni som sitter fast i relationen eller kämpar i det sk eftervåldet/livet efter separationen, ta kontakt och ha regelbundna samtal med någon som har kunskap o erfarenhet kring den problematik du lever i. Hur mörkt o omöjligt det än verkar, så kan just det vara starten på att få tillbaka sig själv och ett bättre o värdigt liv.
❤️