Till alla er som tappat tilliten och hoppet, som gång på gång mött svek, otrohet, manipulation, psykiska och fysiska övergrepp:
Jag vet hur det känns att förlora hoppet. Minns tillbaka när jag för några år sedan satt på ett kafé och i tankarna kände:
”Alla dessa lyckliga par. Hela familjer som ska ha fredagsmys. Kärlek är bara ett hopkok av en massa romantiska och naiva noveller. Vi bedrar oss själva med att lyckan och hemmakänslan en dag väntar där runt hörnet. Kvinnor går faktiskt inte att lita på! Människor är i grunden etthundra procentigt egoistiska.”
Cynism och generaliseringar hade kopplat grepp om mig. Tills jag en dag började respektera mina vanor!
Det finns varma, omtänksamma, tillitsfulla, attraktiva, mogna, kärleksfulla, inkännande och lyhörda, emotionellt intelligenta…män och kvinnor. Du tänker kanske:
”Och hur träffar jag honom eller henne?”
Jag vet inte var och när, bara att det finns väldigt, väldigt många människor som längtar efter det som du längtar efter. Som faktiskt jobbar med och tar ansvar för sina emotionella sår, och är att räkna med som partner. Personer som både kan ge och ta emot, som inte är ute efter att pressa fram förändringar inom dig bara för att du skall passa in i deras snäva mall. Utan som i stället ”bara” finns där och vill dela timmar och dagar i ditt sällskap.
Med det sagt: tvåsamhet är inte nödvändigtvis manualen för din lycka, utan tryggheten i det egna sällskapet, barnen, familj och vänner. Singellivet kan ge oerhört många horisonter och insikter som framtiden en dag kommer att tacka dig för.
Michael Larsen – relationscoach
Självkänslan och självförtroendet är det egentligen inget större fel på….såklart finns det alltid förbättringar att göra!
Däremot har jag helt tappat HOPPET och ORKEN för det här med att träffa en någorlunda mogen och normal man.
Snygg, trevlig och omtänksam kvinna på 46 år ger upp nu eftersom hon antingen väljer fel typ av man eller bara blir besviken…..
Jag håller verkligen med; orken finns inte längre…
Behöver era råd för hur vad man ska ha för mål efter separationen.
Det har gått ca 3 månader och vissa dagar går det bra men vissa dagar är det ett kolsvart mörker. Har barn och fokuserar på dem men i mitt vuxenliv har jag inga mål längre..Jag är inte redo att träffa någon ny.
40 år utan mål i livet.. drömmarna krossade..
Hjälp!
Jag kan inte ge några råd, bara berätta litet vad som var viktigt för mig i en liknade situation…
Jag ville att mina barn skulle känna sig trygga och må bra.
Jag behövde gå igenom och aktivt hantera den nya ekonomiska situationen
Jag ville själv må så bra som möjligt och bestämde mig för olika strategier runt det.
Jag ville kunna sköta om mitt hus själv och sade nej till all hjälp i början bara för att kunna känna om jag kunde hantera det
( kanske inte var en bra strategi, men ja,bor fortfarande kvar )
Jag bestämde mig för att sorgen skulle få ta tid och plats ett tag framåt.
Jag tyckte det var skönt att ha mitt arbete att sysselsätta tankarna med på dagtid.
Så småningom fann jag styrka att läsa en kurs som jag sedan länge önskat göra.
Det var några av mina mål eller strategier, jag tänker att man behöver finna några som är viktiga utifrån den egna situationen.
Jag tänker att du behöver vara snäll mot dig själv. Tre månader är ingen tid. Kräv inte av dig att du ska ha formulerat nya mål redan, du är knappast där ännu. För mig tog det två år innan jag hade nya tydliga mål.
Sedan menar jag inte att man bara ska vänta in tiden. Utan försök att så mycket som möjligt göra sådant som du tycker är skönt, med barnen. På egen hand. Med vänner och familj. Strunta i just nu vilket mål de här sakerna leder till, målet just nu är bara att ta dig igenom bearbetningen. Gör du sådant du mår bra av så kommer det att komma nya tankar som hjälper dig att formulera nya mål, det är jag helt övertygad om! Men tvinga inte fram.dem.
Varm.kram!
Tack!!!
Jag blir rörd av era svar!!
Går till terapeut och på den beskrivningen som jag ger av mitt ex så har hon tydliga drag av Borderline. Jag har levt i en bergochdalbana – relation, med På/AV-läge. Där jag under första åren var fantastisk och den kärleken hon kunde ge var maxad på alla sätta och vis. Nu efter uppbrottet är hon helt iskall och vill inte ha någon som helst kontakt. Hon stänger av sina känslor vilket är hemskt…Hon var svartsjuk, kontrollerande (sms/telefonsamtal), avundsjuk på mina barn.
Jag inser att förhållande inte kunde funka i längden men jag älskar henne ändå! Det är som att hennes starka kärlek blev som en drog…
Drömmer mardrömmar varje natt och har hög puls och ångest..
Tänker på er som är i liknande situation!
Har ni fler råd så skriv gärna, det hjälper mig!!!