Till alla er som tappat tilliten och hoppet, som gång på gång mött svek, otrohet, manipulation, psykiska och fysiska övergrepp:
Jag vet hur det känns att förlora hoppet. Minns tillbaka när jag för några år sedan satt på ett kafé och i tankarna kände:
”Alla dessa lyckliga par. Hela familjer som ska ha fredagsmys. Kärlek är bara ett hopkok av en massa romantiska och naiva noveller. Vi bedrar oss själva med att lyckan och hemmakänslan en dag väntar där runt hörnet. Kvinnor går faktiskt inte att lita på! Människor är i grunden etthundra procentigt egoistiska.”
Cynism och generaliseringar hade kopplat grepp om mig. Tills jag en dag började respektera mina vanor!
Det finns varma, omtänksamma, tillitsfulla, attraktiva, mogna, kärleksfulla, inkännande och lyhörda, emotionellt intelligenta…män och kvinnor. Du tänker kanske:
”Och hur träffar jag honom eller henne?”
Jag vet inte var och när, bara att det finns väldigt, väldigt många människor som längtar efter det som du längtar efter. Som faktiskt jobbar med och tar ansvar för sina emotionella sår, och är att räkna med som partner. Personer som både kan ge och ta emot, som inte är ute efter att pressa fram förändringar inom dig bara för att du skall passa in i deras snäva mall. Utan som i stället ”bara” finns där och vill dela timmar och dagar i ditt sällskap.
Med det sagt: tvåsamhet är inte nödvändigtvis manualen för din lycka, utan tryggheten i det egna sällskapet, barnen, familj och vänner. Singellivet kan ge oerhört många horisonter och insikter som framtiden en dag kommer att tacka dig för.
Önskar dig en skön söndag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Så är det i början… När det inte finns något hopp och man inte ser någon framtid-det är verkligen förlamande…
Träffat flera fantastiskt fina män efter min separation men det räcker inte.., personkemin måste stämma…en relation är ingen affärsuppgörelse
Å så plötsligt så fanns han där… Jag blev träffad av blixten men inte han…men nu märker jag att tiden gör sitt, han behöver mer tid för att våga känna tillit och våga älska igen…
Och så är det vi måste våga kasta oss ut i det okända ännu en gång…
Ja Anna,
Precis samma sak genomgick jag för några veckor sedan.
Jag tror som du säger att det krävdes att jag var redo själv för att kunna ge mig hän och verkligen bli ordentligt förälskad.
För henne jag träffade var jag en av dessa fantastiskt fina män men där hon inte tyckte att det klickade.
Saknar henne men väljer att glädjas åt att jag kände. Snart dags att kasta mig ut i det okända igen och jag ser fram emot varje minut av det
Ibland önskar man bara att det ska funka..
Jag vill inte vara ensam men det går inte med vem som helst… Det GÅR bara inte
Blir trött på mig själv
Oj då! Vart tog min kommentar vägen? Den fanns här tidigare + en annan.
Jag tvivlar inte på att det finns trevliga insiktsfulla män men som många andra undrar jag ju var?? Var träffar jag en sådan man som är singel? Jag har inte nätdejtat på över 10 år så jag känner inte riktigt igen dom erfarenheter som jag läser om här. Men jag misstänker att det kanske har ändrat sig mycket på dessa åren och blivit mer oseriöst. Vad tror ni? Det finns väl ändå många som träffar en bra partner på nätet hoppas jag. Men jag har tyvärr blivit lite avskräckt för jag har också hört berättas om tråkigheter med nätdating och efter att börjat komma upp ur gropen efter en destruktiv relation med bl.a. psykisk misshandel (drygt ett år sedan han lämnade) så är jag kanske inte tillräckligt stark än för att klara nätdating. Så jag gör det bästa av mitt singelliv och hoppas på ödet, slumpen eller vad det nu kan vara. En sak har jag i alla fall landat i och det är att hur ensamt det än är ibland så är det 100 gånger bättre än att vara med någon där jag höll på att försvinna. Har nästan helt hittat tillbaka till mig själv igen -:)
Ja det finns några få vinnare i nätdating som träffar seriös partners där men det desto fler som bara vill en sak och inte orkar gå på krogen eller ännu värre är riktiga bedragare.
Har fått mina smällar men tror fortfarande att det finns bra pålitliga män men kruxet är var träffar dem och hur få till ett möte? Dessutom är jag i en ålder då de flesta är i ett förhållande.
Tror inte på slumpen, nätdating har jag testat och det ger inget, så det känns som en omöjlighet att träffa en seriös man.
Även om man är aktiv och rör sig ut och träffar många människor så uteblir mötet med någon speciell. Inte konstigt att det ibland känns hopplöst att träffa någon.
De dagar jag tvivlar tänker jag att just de där orden om manualen på lycka är det jag ska komma ihåg. Att det inte handlar om att hänga upp sig på tvåsamheten, utan att verkligen grunda mig i och njuta av tryggheten i mitt eget sällskap, med mitt barn, med mina vänner och med min familj. Tänker att grundar jag mig i detta så finns den där underbara tvåsamheten som en bonus någon gång i framtiden. En bonus, inte en livsnödvändighet.
Men visst är det oerhört lätt att tvivla. Tomas Andersson Wij sjunger en vacker sång med raderna ”Om vi möts, om det finns ett kors nånstans, där våra vägar når varann, så svårt att tro just nu”. Och trots att han sjunger om att det är svårt att tro på det, så känner jag ändå ett hopp i sången, känner att jag kanske inte måste leta så infernaliskt, utan att det kommer att finnas ett kors där våra vägar möts.
Vi är uppenbarligen många som längtar efter någon speciell att älska och kunna dela våra innersta känslor å tankar med. Dela tiden med, Njuta av livet med. Vara nära fysiskt, mentalt och själsligt/andligt. Själv har jag mått riktigt kasst pga att jag aldrig träffat någon sån människa. Jag längtar fortfarande, eftersom jag tycker det är det vackraste och finaste som finns. Men mitt perspektiv har ändå blivit ett annat. Jag kan se mycket mer fördelar nu med att jag lärt mig leva ensam. Jag vill inte vara utan den livserfarenheten. För det har ändå gjort mig till en fri själ. Jag är inte rädd för ensamhet, även om jag föredrar samhörighet och gemenskap. Men jag kan stå själv på jorden och njuta av mitt liv. Just nu är jag så innerligt tacksam över att jag får gå på folkhögskola i en helt magisk miljö. Jag får ta hand om kropp och själ och samtidigt möta så många nya intressanta och kärleksfulla människor. Det här hade varit svårt att genomföra om jag haft man och barn där hemma. Det var nog inte det jag skulle ha, iaf inte ännu. Jag skulle ju hit och landa ännu mer i mig själv. Vet att jag är på helt rätt plats just nu. Och den känslan är större än längtan efter en man och en kärleksrelation.
Det är just det här som skrämmer mig. Att inte finna kärleken igen. Det får mig faktiskt att omvärdera beslutet att lämna.
Jag veta att jag lever i ett destruktivt förhållande men det finns fina stunder också. Det är de som håller mig kvar. Men mitt förnuft har sedan länge redan förstått att jag inte fungerar med denna man.
Han har sett till att allt tillit är borta. Att leva med de tankar jag gör varje dag är en plåga. Vad är han nu? är han hos henne?
varför svarar han inte på sin mobil? vart åker han nu?
De träffas ju fortfarande varje dag. De jobbar ju på samma företag. Kan de verkligen få ett avslut? Vill de det?
Driver han med mig som förut eller menar han allvar denna gången?
Kan man laga det här förhållandet ? och i sådan fall hur?
Om jag inte litar på min man hur skall jag någonsin våga lite på en främling?
Han har förstört så mycket. Ser inte framtiden med glädje. Det är antingen pest eller kolera. Vilket skall jag välja?
Lina, vad du ska välja kan jag inte säga men jag kan bara dela min egen erfarenhet. Hade ett destruktivt förhållande där jag ständigt gick på nålar och äggskal och tilliten fanns inte alls det sista. Jag behövde inte välja för han gick till en annan som han startat en flirt med och då var det hemskt ja det var ett totalt mörker under många månader. Men nu är jag av hela mitt hjärta så tacksam att det blev så för jag hade inte styrkan att lämna för jag tyckte att ensamheten var värre än allt jag fick utstå. Men nu när det gått drygt ett år så mår jag bra igen och jag skulle aldrig byta tillbaka till ett liv med honom eller någon annan som har den personligheten. Visst är det ensamt ibland men jag är fri och jag har mig själv igen i alla fall vilket jag inte hade när jag var i den dåliga relationen för jag hade anpassat bort mig själv. Jag har också fina vänner och det räcker långt. Allt gott till dig.