Hennes vänsterhand knyter sig. Hon är tyst och verkar eftertänksam. Han utåtriktad, pratsam och verkar mest nöjd. Ser han inte hennes spända käkparti?
”Varför kan jag inte bara slappna av? Det är så mycket hos honom som stör mig och samtidigt vänder jag allt mot mig själv.”
”Så här har det egentligen varit redan från början. Han kör sitt glada race och jag känner mig grå och tråkig. Är det jag som är i en ålderskris? Håller jag på att vakna?”
Tankar hon tänker i sin tystnad.
Om vi lägger allt som inte känns bra i relationen på partnern, spelar vi självblindspelet (det vi inte ser inom oss), vilket gör oss kraftlösa. Men den andra ytterligheten, som min erfarenhet säger mig att en hel del kvinnor gör, är att lägga hela bördan på den egna personen. Ett tungt självanalyserande för att komma till rätta med relationen genom att ”fixa” till ”mig”.
Ibland nöjer vi oss helt enkelt med alldeles för lite och i kölvattnet av egenskuld ältar vi den egna otillräckligheten.
Jag har sagt det hundra gånger och vill inte låta tjatig, men: en bra relation känns som att komma hem. En plats där vi kan vara vi, utan att ständigt ha extremkompromisserna knackande på dörren.
En icke kommunikativ partner och relation har alltid en stor text lysande framför oss: ensamhet!
Om du känner igen dig och har varit din egen åklagare under alltför lång tid, är det dags att agera.
Vad behöver du uttala för förändringar skall ta vid? Vad behöver du sluta säga till dig själv? Vad behöver du börja säga om dig själv?
Kärlek är det som skall styra våra handlingar – inte rädsla. Jag vet: lätt att säga, men hur ser alternativet ut? Vilka dörrar kommer att förbli stängda p.g.a. att vi inte öppnar den till hjärtat?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Oerhört träffande inlägg.. sitter med tårar i ögonen. Önskar SÅ att jag varit snällare mot mig själv!
Det är aldrig försent Jenny, idag är den första dagen i resten av ditt liv 🙂
Detta stämmer verkligen in på mig! Varför gör man så här mot mig själv. På 1 år har han inte visat någon form av kärlek. Och jag har bara tänkt att om jag bara gör så här, om jag bara ändrar mig lite så kommer han säga att han älskar mig.. Men nä. Nu sitter jag här ensam kvar. Och tyvärr jag han tagit en alldeles för stor del utav mig med sig när han gick. Och en vecka efter han flyttat hade han redan börjat dejta en ny. 2 månader har gått nu. Jag sitter med ett stort hål i hjärtat och han har redan en ny! Oj vad ont det gör! Och än en gång dömmer jag mig själv för att inte ha förstått! Varför är jag så hård mot mig själv?
du har inte gjort ’fel’, livet går sin egen väg oavsett vad vi tycker om det och alla har sin egen väg att gå, ibland tillsammans och ibland själva, kom ihåg att vägen är din! ingen annan kan gå den åt dig! styrkekram!
Tack! Behövde verkligen höra det!
”Att komma hem”, så sanna de orden är……. Det var länge sedan hans famn kändes ”hemma”
Så länge vi inte pratar om vår relation så finns det inga problem, vi har inga problem, det är jag som skapar dem
Så hemma är jag inte i vår relation
styrkekram!
Brukar läsa dina inlägg och kan identifiera mig med mycket av det du skriver. Något jag tänkte på när jag läste dagens inlägg var hur jag kände mig i den långa relation jag lämnade för ett drygt år sedan: att vara ensam i en tvåsamhet är den värsta ensamhet jag upplevt. Det fanns verkligen inget vi och ingen känsla av att komma hem. Det kom smygande under väldigt lång tid och tog sin tid att hitta ut ur men nu har jag det bättre än på väldigt länge och känner mig oftast väldigt nöjd (vilket var ett ord jag tidigare inte kunde använda om mig själv). Tack!
Va skönt att höra att du hittat hem till dig själv igen 😀 ❤️
Så känner jag det också. Många frågar mig om jag känner mig ensam efter separationen men efter att ha levt med en partner som inte ville kommunicera (ensam i tvåsamheten) så är det mer än lättnad. Det tog enormt mycket energi att försöka kommunicera. Jag skulle ha lämnat honom för länge sedan….
Stämmer in väldigt bra på mig, fast jag är man. Har haft en underbar särbo i 3 år. Älskar henne från djupet av mitt hjärta. Vid några tillfällen har hon blivit väldigt arg på mig. Bagatellartade saker utlöser det. Jag är mån om att be om förlåtelse om jag gjort henne ledsen. Men hon ber aldrig om förlåt. Jag känner att jag hela tiden är rädd för hur hon ska reagera. Att jag ska utlösa hennes vrede. Jag har så svårt att lämna henne, men måste nog göra det. Jag bryts ner. Hon är mitt livs kärlek, men det är jobbigt att bli utsatt för hennes tillrättavisningar. När jag ärligt berättar att jag är ledsen, så blir jag anklagad för att vara barnslig, härskande, som alla män som bara vill ha bekräftelse. Som att jag inte har rätt till mina känslor. Möter ingen empati eller förståelse. Usch vad jobbigt livet är.
Förstår att livet är jobbigt.
Att behöva gå som på nålar för att man inte ska utlösa hennes vrede måste vara hemskt.
Du har rätt till dina känslor. Du behöver mötas med empati, förståelse och respekt.
Du har nog fel kvinna i ditt liv, trots den stora kärleken du känner.
Kramar till dig!
har du provat att säga just dethär du skriver? du har rätt till dina känslor! var litet stark här och ge dig inte, stå på dig om det för det kan hon inte säga emot! alla har rätt till sina känslor! kram
Lever inte tillsammans med en sådan man längre. Han ville skiljas. Ändå är det JAG som föll ihop som ett korthus när han lämnade beskedet. Jag mår fortfarande dåligt och känner mig övergiven fast jag nu har all frihet att bestämma precis allt själv. Helt sjukt att det kan vara en trygghet att befinna sig i destruktiva förhållanden.
better the devil u know than the devil u dont….rädslan för det okända blandas med sorgen över det som inte blev, men kunde ha blivit och ilskan över den tid man lagt ner som inte ’betydde’ ngt…..kom ihåg att den har hjälpt dig utvecklas och inte är bortkastad! styrkekram!
Så är det……
Jag lägger inte allt som inte känns bra i relationen på partnern och inte på mig själv heller. Jag vet att vi båda har en del i att det är som det är. Men jag känner att det är bara jag som försöker (inte längre, men har försökt, länge) att få till en förändring.
Jag har kommunicerat, jag har uttryckt mina behov och önskemål.
Frågat om hans behov och önskemål. Försökt förstå och acceptera vissa saker. Vi har gått på parterapi men vi trampar på samma ställe fortfarande.
Inget känns bättre, tvärtom. Känslorna dör när det bara blir sämre.
Han kommunicerar inte. Han tar inte till sig någonting av det som vi har pratat om. Sex existerar knappt.
Han bara går där hemma, nöjd med det lilla. Han kramar mig och visar kärlek som om jag vore en hundvalp.
Och jag vill ha så mkt mer.
”En bra relation ska kännas som att komma hem.” Så är absolut inte vår relation längre.
Jag vill knappt komma hem längre när jag har varit borta. Jag träffar mkt människor på min fritid, lever upp och känner mig glad och mer levande tillsammans med andra.
När jag kliver innanför dörren hemma så dör glädjen jag känner inombords och energin som jag har fyllt på med rinner av så lätt.
När barnen inte är hemma så känner jag bara ensamhet i det stora fina huset. Och just nu är det jag som gör att det känns så. Jag drar mig undan, jag vill inte längre.
”Kärlek är det som skall styra våra handlingar-inte rädsla.”
I mitt fall betyder det att jag måste våga göra slut av kärlek till mig själv och livet, och så småningom till någon ny människa. Jag är inte rädd för ensamhet men jag är rädd för att inte orka med allt själv som jag måste och klara mig ekonomiskt, p.g.a utmattning.
Fast jag inser att jag måste nog snart agera. Min ork och mitt mående blir nog inte bättre om jag mår så här dåligt i relationen. Känner mig glad och stark tillsammans med andra människor, det finns män som visar intresse och jag är ju inte helt ointresserad jag heller, så göra slut är nog min väg för ett bättre liv och mående. Trots att det blir skitjobbigt och tungt ett tag.
Måste bara våga!
men oj…du pratar om mitt liv! men jag står fortfarande och velar…… Styrkekramar!
Tack!
Styrkekramar till dig oxå Mia.
Oj, vad jag känner igen mig i din beskrivning! Jag har bestämt mig för att jag nu måste göra nåt åt situationen på allvar. Känner att jag är på väg att förlora närheten med barnen eftersom jag hela tiden flyr bort. Det vill jag inte! Jag hoppas innerligt att dom klarar sig igenom vår separation på ett bra sätt.
Kram
Läste några tänkvärda ord idag: ”Faktum är det att känner man att något är fel så är det ett bevis på att man måste göra något åt det. Saker ordnar sig inte, man måste ordna det.”
Det är lätt att fly, tänka att det blir nog bättre sen, det ordnar sig…
Fast man kan inte fly ifrån vad man känner. Det sitter i hjärtat o i magen och talar sitt tydliga språk.
Lycka till och kramar till dig Marie!
Precis så har jag haft det. När jag valde att lämna det förhållandet så vände min mamma mig ryggen. Ja, han var snäll och vi hade bara varit gifta i 1 år. Men det funkade inte. Jag mådde dåligt och ville bara hem till min ort där mina barn och barnbarn finns. Jag kände mig så ensam. Så när jag tog klivet och vände hem. Med på följden att ingen av mina nära verkar förstå. Nu har jag träffat en ny man som lyssnar och tar mig i sin famn och håller om mig. Han låter mig få gråta om jag vill. Han får mig att prata och jag känner mig trygg. Så nu äntligen känner jag mig hemma.
så bra för dig! fortsätt så! 🙂
Även jag var där och levde med den mannen i 21 år och det var nog så den större delen av denna tid. Kände aldrig att jag dög men jag var glad att han ville ha mig. Har lite högre krav på en relation idag, först den dagen jag möter en man där jag känner mig älskad för den jag är och jag kan älska han för den han är, då först har jag nog hittat hem i en relation. Till dess ska jag leva ensam md mina barn. Men priset för att nå denna insikt har vart alltför högt och är idag sjukskriven pga utmattning. Denna känsla av att inte duga bottnar i så mycket mer från barndomen också…har väl aldrig känt att jag dugit åt någon, inte ens som vän annat än när man behöver någon att gråta ut hos…då vände man sig till mig. Sedan hamnade jag i sophögen igen.
Alla är vi värda så mycket mer!
tråkigt att du känner så, för alla är vi ju unika och viktiga och är här för att hjälpa varandra och utvecklas! hoppas du känner dig bättre och gladare snart! styrkekram!
Tack!
Jo, jag har väl börjat komma någon vart nu med min personliga utveckling. För 3 år sedan började jag bry mig om mig själv lite och det har jag försökt göra sedan dess. Men det har varit många bakslag på vägen och därför är jag också där jag är. Har stora problem med stress numer men jag hoppas det snart vänder. Men att separera från barnens pappa har ändå varit det rätta beslutet, det är jag helt säker på även om sorgen funnits där över det som inte blev. Men den biten har jag bearbetat en del i sommar. Tyvärr är det många bitar till som måste bearbetas och innan jag nått detta mål är det nog bäst att jag är själv…om inte någon högre makt vill annorlunda och visar mig vägen till en man vars kärlek jag kan drabbas av. Jag gråter iaf inte längre över ”spilld mjölk”. Jag ser faktiskt fram emot mitt kommande liv, för nu är första dagen i resten av mitt liv, det liv jag är värd att leva.
Jag hade gjort vad som helst för mitt ex.
Blir ledsen när jag läser din kommentar. Skulle du verkligen göra vad som helst för ditt ex? Han sårade dig djupt, är han då värd din kärlek? Och vad som helst? Skulle du begå brott för hans skull?
Du är värd så oerhört mycket men du är inte där ännu att du kan se det. Men ingen man (eller kvinna om det nu vore så) betyder mer än du själv. Du är viktigast i ditt liv plus ditt barn.
Men ta dig tid att sörja, det tar tid, jag vet. För 3 år sedan hade jag själv kunnat tänkt at jag skulle gjort vadsomhelst för att min man skulle sett mig och älskat mig. Men han orkade inte, han brydde sig inte, han var viktig men inte jag. En sådan relation är inte sund. Den dagen du bearbetat sorgen över det som inte blev kommer du också kunna gå vidare. Jag trodde aldrig jag skkulle kunna gå vidare utan min man, men det har jag gjort även om jag inte bearbetat klart ännu. Idag kulle jag aldrig vila ha tillbaks mitt ex men visst saknar man tvåsamheten och den familj som inte blev. Men inte så att det nu begränsar mig i mitt liv. Man kommer vidare.
Kram!
Jag önskar att man någon gång fick ’höra’ dig säga så om ditt barn!
Det är precis som om inget eller ingen annan existerar – bara besattheten av ditt ex. Jag får ont i magen av att du känner/säger så. Och hoppas innerligt att du snart vänder all denna energi mot att ”se” ditt barn – för det behöver dig!!
När min dotter är hos mig så får hon all energi och uppmärksamhet av mig. Men när hon inte är hos mig kan jag ju göra vad jag vill.
Alltså nej jag skulle ju inte begå brott för att få tillbaka honom.
Han lämnade mig för att det var mitt fel.
Det känns inte som jag är värd så mycket.
Det var han som var mitt liv.
(och min dotter såklart)
Jag känner mig inte så viktig för mig själv.
Jag tycker att jag gör inget annat än sörjer.
Fattar inte att inte exet behövde sörja mig
Kommer tyvärr ta lång tid innan jag har bearbetat sorgen över honom.
Det är så jobbigt att jag kommer att träffa honom när han kommer hit.
NEJ det var INTE DITT fel att han lämnade inte dig!! Du måste sluta anklaga dig själv Anette! Ni var helt enkelt inte rätt för varandra & du är värd mer… När du är redo ♡
Han lämnade mig för att jag inte mådde bra, då är det ju mitt fel
Vill du verkligen ha tillbaka den som lämnade dig när du mådde dåligt, den som gjorde slut via sms?
Våga tro att det finns ett liv för dig också! Våga lämna drömmen om att han ska komma tillbaka! Våga tro att du kan bli glad igen! Våga tro att du är värdefull!
Ditt värde har ingenting som helst att göra med ditt ex. Du är värdefull bara för att du är du!!!
Han lämnade mig när jag började må dåligt för att han vägrade att bli behandlad på samma sätt som hans ex som mådde dåligt gjorde. Fast jag behandlade honom bra. Visade min kärlek när vi sågs och berättade ofta hur mycket jag älskade honom.
Smet var ju för att vi bor 50 mil i från varandra.
Har svårt att känna att det finns något för mig. Känner mig inte värd någonting.
Jag vet att han inte kommer tillbaka.
tillbaka!
Har glömt hur det känns att vara glad faktiskt, 🙁
Har aldrig känt mig värdefull.
Jag gör inget bra här på jorden.
Önskar att jag vore någon annan. Någon som inte är ett psykfall som mig. 🙁
Kära Anette!
Jag tror att varenda människa har ett värde helt enkelt för att man finns till. Mitt och ditt värde kan aldrig vara beroende av någons mans känslor eller brist därpå för oss.
Det låter hemskt när du skriver att du inte gör någonting bra. Du är ju mamma och det är ju någonting bra! Försök tänka på de små sakerna i vardagen som kanske kan ge en smula glädje, t.ex en promenad i skogen, fika något gott, läs en bra bok. Hoppas att du kommer att få bra hjälp av psykologen du går hos för det låter som om du nog behöver hjälp av någon utomstående för att komma vidare.
Jag vet inte om dessa ord hjälper men det finns en sång i psalmboken där orden är så här:
”Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du”.
Önskar dig allt gott!
Känns som att mitt värde försvann när han försvann.
Att kan jag inte få den jag älskar att stanna så är jag inte värd något.
Jo jag vet att jag är mamma, men jag är ingen bra mamma. Jag klarar inte av att åka någonstans.
Jag brukar vara ute i naturen ensam eftersom jag inte har några kompisar.
Jo jag hoppas att psykologen kan hjälpa mig med något.
Jo den känner jag till för den hade vi på min dotters dop.
Tack för lyckönskningen