augusti, relationer, kommunikation, kärlekHennes vänsterhand knyter sig. Hon är tyst och verkar eftertänksam. Han utåtriktad, pratsam och verkar mest nöjd. Ser han inte hennes spända käkparti?

”Varför kan jag inte bara slappna av? Det är så mycket hos honom som stör mig och samtidigt vänder jag allt mot mig själv.”

”Så här har det egentligen varit redan från början. Han kör sitt glada race och jag känner mig grå och tråkig. Är det jag som är i en ålderskris? Håller jag på att vakna?”

Tankar hon tänker i sin tystnad.

Om vi lägger allt som inte känns bra i relationen på partnern, spelar vi självblindspelet (det vi inte ser inom oss), vilket gör oss kraftlösa. Men den andra ytterligheten, som min erfarenhet säger mig att en hel del kvinnor gör, är att lägga hela bördan på den egna personen. Ett tungt självanalyserande för att komma till rätta med relationen genom att ”fixa” till ”mig”.

Ibland nöjer vi oss helt enkelt med alldeles för lite och i kölvattnet av egenskuld ältar vi den egna otillräckligheten.

Jag har sagt det hundra gånger och vill inte låta tjatig, men: en bra relation känns som att komma hem. En plats där vi kan vara vi, utan att ständigt ha extremkompromisserna knackande på dörren.

En icke kommunikativ partner och relation har alltid en stor text lysande framför oss: ensamhet!

Om du känner igen dig och har varit din egen åklagare under alltför lång tid, är det dags att agera.

Vad behöver du uttala för förändringar skall ta vid? Vad behöver du sluta säga till dig själv? Vad behöver du börja säga om dig själv?

Kärlek är det som skall styra våra handlingar – inte rädsla. Jag vet: lätt att säga, men hur ser alternativet ut? Vilka dörrar kommer att förbli stängda p.g.a. att vi inte öppnar den till hjärtat?

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare