Ulf är en äldre karismatisk man, som drabbats av Parkinsons sjukdom. Han är en förebild för mig på många sätt, genom sitt värdiga, insiktsfulla och varma sätt. Han är en riktig gentleman. Varje gång jag träffat Ulf känner jag mig förmögen på goda känslor.

Igår frågade han mig: ”Michael! När sa du till någon att du älskade henne/honom senast? Det räcker inte med att du visar det i handling. Du måste säga det också. Människor behöver få höra att de är älskade.”

Ulf fortsätter att säga saker som gör mina ögon tårfyllda: ”Jag får nog säga att jag inte har alltför långt kvar i det här livet och en sak har jag lärt mig. Vi blir aldrig rika genom att vara känslomässigt snåla. Det är bara att tuta och köra! De bittra människorna du ser, är de som ångrat sig. De ångrar att de saknade modet att riskera tillfälliga misslyckanden och bli sårade.”

Jag kliver ut i den klara marskvällen. Det är ett rosa skimmer över havet och jag inser att de största hoten mot vår lycka är vi själva. Tjuvarna i våra sinnen som p.g.a. olika rädslor, stänger möjligheternas dörrar i våra ansikten. Tar ett par djupa andetag och avslutar sen med att ge fingret åt mina ursäkter.