Det jag nu beskriver är extremt vanligt i relationer som inte mår bra: en man som gett upp sina försökt till omtänksamma gester och närmande, därför att ”hon ändå oftast är sur och negativ.”
De flesta kvinnor bär på drömmar, en längtan efter den där speciella kontakten med sin partner, att få känna sig förstådda även i perioder då känslorna svänger och humöret inte är på topp.
Analyserande, icke förstående, himlande ögon, ilska, tystnad, långsinthet etc. är allt annat än försök till islossning. De är hjärteförstörare och försätter sköna känslor i evig exil.
Jag vet: det finns personligheter som ser det mesta i grått/svart, men det är inte de få jag nu har i tankarna, utan de som har försökt och försökt – som subtilt eller tydligt kommunicerat: ”jag önskar det här! Jag behöver dig och din närvaro! Ett vi!”
En trött blick och ett kroppsspråk med korslagda armar är som att dra ned rullgardinen.
Negativa kommentarer, irritation riktad mot dig som man och oviljan till sexuell närhet är symptom – inte själva sjukdomen. Kärnan i det hela är hennes djupa upplevelse av icke samhörighet. Känner hon sig inte sedd av dig kan du försöka imponera på allt sätt i världen, men ingenting kommer att hjälpa.
Jag hör män säga: ”jag tog med henne ut på middagar, köpte presenter, gav komplimanger, weekend övernattningar…”
Vad hjälper det när vi inte läser mellan raderna? Inte förstår det som hon kanske inte ens själv förmått sig klä i ord, men intuitivt vet.
Vi kan kontra med: ”jag är ingen jäkla kodknäckare! Jag vill ha rak och tydlig kommunikation!” I en hel del fall vet jag att det var precis vad hon försökte i början, men när vi iklädde oss fixarhatten och i välmening: ”gör så här! Om du bara tänker på detta…”
Hon behövde uttrycka sig, inte serveras lösningar.
Relationsensamhet är det absolut sista du vill se på parmenyn – om du har en önskan om att ni skall möta många fler dagar tillsammans.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vill du prata med Michael – maila till michael@separation.se
Detta är exakt så jag kände i min relation, exakt!!!
Ja,kan bara hålla med.Och någonstans kan jag ändå se skillnaden i språk.Hur vi som kvinnor ordlöst ofta kan tolka barn,män djur och kanske servera hjälp,ömhet och medmänsklighet innan något har uttalats.Vi är ofta mer initiuitiva än männen och tycker att eftersom vi kan så borde också de kunna.
Men jag tänker också.Om inte vi ens för oss själva kan formulera vad vi behöver.Hur i hela friden ska mannen kunna göra det, som kanske inte har samma verktyg eller öra för det som ofta är kvinnans att fixa.
Närhet,ömhet och samförstånd.
Kanske vi kvinnor skulle kunna vara mer inkännande och tydliga.
I stil med,håll om mig,jag behöver det.Ge mig en komplimang idag känner jag mig liten och ful.
Då tror jag att många män upplever en kodknäckare som de visserligen själva kan leverera,men de vet åtminstone vad vi efterfrågar.
Jag vet att det ofta är männen som sakta gör att relationen vittrar sönder för att vi kvinnor inte får näring i det som är nödvändigt för oss.Att känna att vi är viktiga och vackra.
När vi till slut inte längre vill göra oss fina för den vi tycker om,för det är liksom inte lönt.Han ser ändå inte.
Bristande kommunikation,bristande gehör för bådas behov som man i början är så lyhörd för.Vad är det som händer sen när vardagen tar över och gör allting jämngrått.
Tänk om man skulle kunna knäcka den koden?
Kommer kanske ur ämnet här. Men ändå inte. Min partner har haft nätkontakt med en annan kvinna i 7 månader samt sex med henne 2 ggr. Det har endast pågått när han och jag haft våra dåliga perioder, varit slut. MEn vi har ändå haft kontakt dessa perioder… Han har förnekat hela historien från början. Först berättade han att de haft sex och så men det strök vi ett streck över. Under alla perioder vi träffats säger han att de inte haft ngn nätkontakt eller fysisk kontakt. Men i mars i år hittade jag meddelandena. Nakenbilder mm. Ja han förnekade först men det kom han ju ingenstans med. Han blev arg på mig vad jag än sa sedan. Det var ju jag som hade problem mm. Men hur kunde hon pricka sina meddelanden just när vi inte setts? Nä han ljuger men jag kan ju inte sitta och kolla datum mm. Bara känsan att han hade kvar alla meddelanden! Men i somras bad jag honom dra. Ingen tillit ingen relation. MEN då gjorde han ngt han aldrig gjort undera alla ”avlsut”. Han är väldgit lugn och kärleksfull. Han förlklarar hur allt gått till. De har haft sex en gång till. Han vill bli vän med mig på sociala medier igen för att han har tagit bort henne. Han försäkrar att ingeting har gått mellan henne och han när jag och han haft våra goda perioder. Han betedde sig så dumt pga allt var svart. Trodde att han hade förlorat mig i all evighet. Ja nu har vi en relation igen…men jag har en konstig magkänsla. Vi var bjudna på en fest där jag vet att den här bruden skulle dit med sin nya partner. Då säger min partner att vi ska nog inte gå dit, för jag tror det blir jobbigt för dig. Jag blev tokförbannad, å så klart han också! Jag var ju inte klok mm mm. Ingen som helst förståle från honom. Kunde han inte bara säga att bestäm du, och gett mig en kram. Jag tolkar ju honom som att han vill inte för han är rädd för vad hon ska säga osv. Så nu när jag ngn gång drar upp saken igen möter han mig oftast med ilska…Jag kan säga att han hade fått mig att glömma lättare om han hade gett mig en kram och varit lite ödmjuk.
Jag ber om ursäkt om jag kom på ett litet sidospår med tanke på dagens ämne. Men lite inom ramen är jag. Men mitt hjärta är verkligen lättat!
Vilsen vad säger din magkänsla om relationen och partnern?
Skogsblomman, det känns lite oroligt i magen. Ibland känns det som att det är mitt fel att det blir bråk om detta pga att jag inte kan släppa det…
Var lite snabb… Det som känns värst är att han bemöter mig med ilska när jag tar upp det. Det blir mer och mer sällan för jag vet att ska vi ha en relation kan jag inte älta det. Men det kommer vid vissa situationer. Och att han väljer att tacka nej till en fest där hon är tillsammans med sin partner, känns ju för mig som att han inte vill gå dit tillsammans med mig för at hon är där.
Ja om det verkligen var ett avslutat kapitel skulle det ju inte vara några problem att gå på samma fest som älskarinnan, eller är det så att han är orolig för vad hon skulle kunna säga eller visa inför dig? Eller skulle det störa honom att se henne tillsammans med en annan man?
Du har ju all rätt att älta eftersom det är han som varit otrogen och då får man stå ut med att man blir ifrågasatt och att tilliten är borta.
Visst är det så Skogsblomman. Jag har till och med avbokat mig från ett visst träningspass som går en gång i vecakan som jag tycker är väldigt kul egentligen. För att hon är där. Jag varken orkar eller vill utsätta mig för att vara i samma lokal som henne just nu. Då är han väldigt ledsen över att det blivit så här. Men det är bara mig han vill ha. Då tyckte jag, att men ok. Jag kan träna annat ett tag och så, men denna festen kan vi väl gå på. Nä då böjrjar han ifrågasätta varför värdinnan ( som vet allt) bjuder både honom, mig den andra kvinnan och hennes man. Ja som sagt hur ska man tolka det? Han tycker ju inte att han varit otrogen för han har bara varit med henne när inte vi haft en relation. Men till saken kan nämnas att han den längsta perioden vi var ifrån varandar under alla våra slut var 3,5 vecka… och han förnekade hela tiden att de haft kontakt efter deras första möte. Men som sagt jag såg ju sedan meddelandena… Vi har liksom varit av och på så många gånger så jag fattar inte att han överhuvudtaget har hunnit och kunnat träffa ngn annan och skrivit alla dessa meddelanden. Samtidigt har jag funnits där hela tiden i hans tankar…
Så klockrent!!
Men finns det verkligen någon relation där detta inte utspelar sig??? På riktigt. Jag vet nämligen inte, har trott att detta är ”normalt” i en relation. Den enda relation som jag har levt i är den med min snart ex-man och precis så här upplevde jag den i många, många år.
Alla rätt igen Michael!! 🙂
Du är otrolig! Det måste ju finnas fler män som förstår detta..? Men Åsa och Marie, min erfarenhet är också att det är så det blir i de flesta fall, tyvärr… Känns som om de flesta män bara tycker att vi kvinnor är komplicerade. Känns ju ganska hopplöst när man känner att man inte kan stå ut i en sådan relation. Jag tröttnar, men man försöker och försöker så länge det går…
Hmmm…vore det bättre då att hålla ihop för barnens skull..? Eftersom det ändå inte kan bli bättre eller riktigt bra i en annan relation heller..?
Förlåt nu hoppar jag bara in sådär! Marie – Det är ett stort nej är att hålla ihop för ”barnens skull” oavsett vad det handlar om. Barn läser in och känner av de mest subtila signaler om sin omvärld, tex hur en förälder behandlar sig själv och varandra. Detta beteende tillämpas då på barnet. Då är det bättre enligt mig att ensam försöka hitta någon lösning och försöka må bättre. Det har jag önskat i alla mina dagar när det gäller mina föräldrar.
Jag älskar denna texten !
Mitt sunda förnuft håller naturligtvis med dig, men ändå så oroar man sig för att man har gjort fel… Våra barn mår faktiskt mycket bättre nu sedan vi separerade för en dryg månad sedan. Även om det är en stor sorg, så glädjer det mig att se att de kan vara glada trots allt. Jag och min man bråkade aldrig, men det var mycket tjafs och vi var inte samstämmiga. Allt blev liksom fel, allt från vad vi skulle äta för mat till när/var/hur vi skulle på exempelvis en utflykt.
Mina föräldrar borde inte heller ha hållit ihop, det är bl a det som fick mig att ta tag i min egen situation. När jag berättar för min mamma att jag aldrig har upplevt dom som lyckliga (mina syskon tycker samma), så håller varken hon eller min pappa med. Dom säger att jag har för höga förväntningar och att man inte kan tro att man ska kramas, visa ömhet mm efter så många år tillsammans (i mitt och min mans fall ca 16 år). Min mamma menar att det är bara nyhetens behag, att det bara är så till en början.
Vad vet jag? Jag har ju ingen erfarenhet! Åh, jag råder ingen till att stadga sig så tidigt som jag gjorde…jag var bara 19.
Jag kan tänka mig att det är svårt Marie. Lita till upplevelsen – det du ser hos dina barn. Finns inget värre än en förälder som inte gillar sig själv i grunden (om en har otur så två föräldrar..), det speglas av så tydligt i relationen till andra nära och framförallt hos barnen. Dom som ska vara vuxna beter sig som tonåringar, mer eller mindre. Just min erfarenhet kanske är en ytterlighet. Men det jag vet är att, kärlek till sig själv är grunden.
Som ungvuxen blir så tacksam av människor som dig Marie, att du vågar. Det blir positiva ringar på vattnet av det. Tack!
Tack, dina ord stärker mig!
självklart ska det finnas kvar??vad är det annars för mening med relationen?? styrkekram!!
Jätte bra text idag, verkligen! En sak som ni inte nämner här är att det finns många män som lyssnar på det vi kvinnor säger och verkar förstå, de säger tom -jag förstår, jag ska bli bättre på det, kommunikation är inte min starkaste sida, det ger en hopp att detta var kanske sista gång det hände, nu förstår han mig…
Men nästa incident bevisar att han inte har förstått någonting och alla diskussioner vi haft gick till spillo. Fast man öppnar sig som en instruktionsbok och berättar på ett pedagogiskt sätt vad man behöver och vad han ska tänka på i framtiden! Nej, för honom är det ett hottillstånd, en konflikt!!! Då ska man snabbt säga vad man tror den andra vill höra och sedan hoppas på att det är över! Jag har fått höra att jag är komplicerad kvinna och att jag förmodligen aldrig kommer att bli lycklig med en man! Att han inte orkar kämpa! Och ni som har gått igenom det, att bli dumpad av en fegis, vet, att i början tror man på det och försöker att ändra på sig!
Kan känna igen mig i det du skriver. Jag vet inte hur många gånger jag sagt att jag tycker det e viktigt att man säger att man tycker om varandra även under den veckan man inte ses. Säga det per telefon, sms mm. Det finns så många andra saker jag sagt att jag tycker är viktigt. Och tro mig, jag har verkligen tagit åt mig vad han säger. Försöker förstå, att kompromissa. Ja och han tar åt sig vad jag säger. ”Skärper” sig ett tag och sen är det samma sak igen. Och när jag säger ifrån, är det jag som är tjatig. Jag som inte kan se och känna vad han faktiskt ger. Han har aldrig gett så mycket till någon annan kvinna som han har gett till mig… Jaha? Han blir kall och likgiltig mitt i dessa diskussioner. ( För jag bara maler ju). Ja vad händer då? Jag blir ledsen, lite liten och fiskar in honom igen. Vi ska vara positiva nu. Jag ska inte tjata om samma saker om och om igen. Ah vad det låter hopplöst när jag ser vad jag skriver…
Män säger sig vilja att kvinnan är rak. Vad eftersöker de då? Vad menar de då egentligen? Min upplevelse är att män får panik om man talar klarspråk….
Klockren text idag Michael. Kvinnans instruktionsbok är inte så komplicerad. Älskar du henne….. visa det i ord och handling. När vi ber om hjälp, ställ upp precis som du gör med din bästa vän. Ordna barnvakt och gör saker på tu man hand, om bara för en bio :-).
det hjälper inte mot irritation att komma med en present? det är väl inte därför jag är sur? men vill mannen inte ta reda på varför jag är sur då blir jag irriterad och sen arg………..sen blir det handling, och vill inte mannen vara med och påverka så gör jag det själv! men det blir inte bra, för det är inte vi, det är jag…….och när cykeln har upprepats tillräckligt många gånger utan förändring så fixar jag förändringen, då accepterar jag att det inte är vi, så då kör jag. Jag orkar inte gå omkring och vänta på förståelse om den inte kommer efter ett tag, då kör jag mitt race…….men relationen blir den irritationen och möjligheten till förståelse och växande fattigare……men visst, kör på…..?
Har träffat en kille ett tag nu som är trevlig och omtänksam på många sätt.
Men!
Han avbryter mig hela tiden när vi pratar. Jag kan nästan inte säga en enda mening, utan att han avbryter.
Ibland höjer jag rösten för att få mitt sagt.
Han höjer rösten om jag vill flika in något.
Han kan prata som om det vore en föreläsning.
Är jävligt irriterad på honom.
säg det. visa denna text, eller säg den till honom! jag har själv dom tendenserna och behöver påminnas ibland, jag har dåligt minne och om jag ska vara tyst så glömmer jag vad jag skulle säga……men visst är det irriterande för andra…..
två saker har kommit fram i tankarna….hur gör man (jag) för att inte gå denhär vägen med sur, irriterad och sen handling? den är den jag kommit fram till ger en reaktion, dock inte alltid den reaktion jag vill ha? och som så många kommit fram till här; nej rak och ärlig kommunikation ger inte mig den reaktion jag vill ha och önskar? hur får jag med mig mannen till växande i relationen utan att använda mig av min ilska? att vara arg ger mig min ork att ta tag i det som irriterar mig? hur tränar jag upp viljan till att se ledtrådarna som finns där? och hur gör jag när jag inte längre vill följa ledtrådarna för de leder mig till rädsla?
Precis exakt såhär känner jag, har ofta svårt att sätta ord på mina känslor, skönt att någon annan kan göra det åt mig!
Jag visade texten för min mamma och min bästa vän direkt och sa att det är mina känslor exakt men jag visar det inte för min pojkvän… Är så rädd att han ska ta illa upp och bli arg. Om det är så att jag är irriterad på honom och berättar det så slutar det alltid med att jag ber om ursäkt för att han istället blir sur eller ledsen… Har lett till att jag oftast struntar i att ta upp det för det känns onödigt!
Hur visar man egentligen en sån här text för sin partner?