Vi har vänner och bekanta, du har troligen själv varit med om det både en, två och…gånger. Förhållanden som gick ned för räkning och aldrig kom på fötter igen. Besvikelser och brustna hjärtan gör någonting med oss. Egentligen är det inte ett dugg konstigt om du inte tror på det här med parrelationer.
Det är en smått brutal fråga:
Skulle du satsa alla dina sparade pengar i aktier eller sätta in dem på ett konto, där du i förväg visste att det fanns en risk på omkring 50 % att allting gick förlorat? Skulle du åka med en lyxkryssare om du visste att sannolikheten för undergång var något större än möjligheten att komma i hamn igen?
Visst låter det krasst, men så är det när vi tittar på statistiken.
Många, med tryck på många, bland både vänner och klienter har en tanke som tagit fäste inombords: ”går det att lita på en annan människa fullt ut igen? Är det värt investera så mycket kraft och känslor igen?”
Jag förstår mer än väl tvivlen, misstänksamheten, osäkerheten och rannsakar emellanåt mig själv: ”tror jag? Vågar jag igen?” Visst kan vi stänga butiken för att aldrig mer öppna den, men jag har valt att inte ge mig själv något alternativ än ett öppet sinne. Historien skall inte få definiera allt.
Överdriven försiktighet och cynism behöver inte vara de sista raderna som skrivs eller uttalas av dig. Det finns genuint varma, omtänksamma och kärleksfulla personer som står kvar hela vägen. Se dem som vet hur det går till att ge och ta emot kärlek.
Att tro på relationer är ett val som i många fall behöver uppdateras dag efter dag. Förstår att vi alla är olika rustade för nederlag och motgångar. Det finns en tidig berättelse som påverkar oss olika djupt.
Det kan vara så att vi måste nå den djupaste osäkerheten, frustrationen ilskan och meningslösheten, innan vi kan ta avstamp uppåt. Våra inre manus kan behöva skrivas om många gånger. Under tiden finns det medresenärer.
Hur ser det ut för dig min bloggvän?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Tyvärr kommer jag aldrig tro på en relation igen
Jag hoppas att den känslan skall förändras inom dig Lotta. Värme.
Jag tror på parrelationer. Nyckeln till framgång är att båda vill lika mycket. De gånger det kantrar är när den ena bestämmer sej för att detta är inte kul längre och letar nåt annat i stället för att ta itu med problemen. Sen kan nog kärlek försvinna. Om saker händer och man utvecklas åt olika håll.
Jag kommer att satsa igen, den dag det är dags för det, och rätt person dyker upp. Att göra det halvhjärtat är inget alternativ. Vill ju själv inte möta nån som bara vill lite grand.
Väldigt sant det du skriver maja – ”att göra det halvhjärtat är inget alternativ…” Håller med dig!
Eftersom jag var den som lämnade sist så är det kanske lättare att våga tro igen. Man vet att man kan bli lämnad, men man kan nog inte förstå smärtan förrän man upplevt den. Det känns så skrämmande när man tänker på det – att tänk om jag ger mig in helhjärtat i detta och så en morgon vaknar han upp och säger att han inte vill längre?
Men, samma rädsla finns ju förmodligen inom honom, inom oss alla. Och vad är det värsta som kan hända? Att vi planerar vårt liv, gör val och väljer vägar efter personen vi förälskat oss i. Att vi plötsligt lever ett liv helt beroende av någon annan, och en dag bara tar allting slut. Just där och då kanske livet rasar totalt. Men man tar ju sig upp igen, det finns ju fler drömprinsar och -prinsessor.
All in, or nothing.
Ja, det är ju så att det inte finns några hundraprocentiga garantier – handlar mycket om tillit och tro på ett vi.
Letade fram en gammal text jag skrivit om just det. Jag var 17 och visste väl inte mycket om kärleken (än vet jag inte särskilt mycket heller egentligen), men tycker det är rätt fint formulerat och jämfört, om att vara en blomma som låter sig plockas http://jennifersandstrom.se/2013/04/01/en-teori-om-karlek/
Jag vill verkligen tro men den smärta jag befinner mig i ännu gör att jag inte vare sig vågar eller vill tänka på att ens försöka igen. Vill aldrig mer uppleva detta.
När vi är mitt uppe i det värsta handlar det ju om att läka innan vi kan våga tänka på framtiden. Önskar dig allt det bästa – så småningom är det din tur att vara lycklig igen Anette.
Efter ett långt förhållande med en missbrukande man tog jag äntligen mod till mig och gick….trodde aldrig att jag skulle tro på Kärleken igen, men helt plötsligt stod han där, min livs kärlek och nästa år gifter vi oss ❤️
Grattis Eva och tack för att du delar med dig:-)
Jag är mitt i det värsta och har svårt att tro på kärleken igen. Men idag gjorde jag något som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag skrev ett brev till min nästa fru, jag vet att det låter konstigt. Jag lovade mig själv att läsa det för ”henne” på bröllopet, om jag gifter mig igen. För om jag gör det så har jag hittat kärleken och vågat tro. Det gav mig lite hopp idag iaf. Om och vem som får höra det vet jag inte just nu.
Du höjer blicken och det är starkt och modigt. Jobba även igenom det gamla (vilket jag vet att du gör). Nya drömmar byggs igen.
Så vackert! Och så fint att du trots att du är mitt i det värsta faktiskt vågar tro på kärleken igen!
Jag tänker ofta så, att jag måste nog nå den absoluta botten innan jag kan börja klättra uppåt igen.