Emellanåt får jag frågan om jag inte blir trött på att skriva och jobba med separationer/skilsmässor. Det kan ligga nära till hands att tro svaret är ”ja”, men det finns så oerhört mycket mer i det än människor som går skilda vägar och tunga känslor. Förutom att trösta, ge struktur, skapa förståelse för det som kanske först inte går att förstå, handlar det om att ingjuta styrka så att inte generaliseringar och cynism tillåts slå rot.
De jag inledningsvis möter är förkrossade, fyllda med skuldkänslor, ensamma och känner sig värdelösa som föräldrar (många). Under resans gång sker någonting: det är inte ovanligt att någon som aldrig upplevt en inre GPS, hjärtas önskan eller vad vi väljer att kalla det, kommer i kontakt med positivt djupare upplevelser. Tidigare har hela identiteten kretsat kring rollen som partner och/eller förälder.
EN DJUPT ROTAD IDENTITET SOM PLÖTSLIGT LÖSES UPP ÄR FRUKTANSVÄRT TRAUMATISKT. EN KÄNSLOMÄSSIG TSUNAMI SLÅR TILL.
Men det finns alltid vägar framåt.
Ser och lyssnar till dem som känt bottenlös hopplöshet, börja skymta möjligheter. Liv väcks i ögon och röster, vilket är väldigt speciellt att få ta del av. Känner mig tacksam.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
❤
Tack för Din fantastiska människosyn !
Och Din förmåga att förmedla den.
Du ger mig sånt Hopp !
Ja det verkar verkligen finnas mycket kärlek å välvilja inom dig Michael 😀
Tack fina Petra35!
Vad fint du skriver om ditt yrke, Michael!
”Ser och lyssnar till dem som känt bottenlös hopplöshet, börja skymta möjligheter. Liv väcks i ögon och röster, vilket är väldigt speciellt att få ta del av. Känner mig tacksam.”
Ni som jobbar med sånt här och känner så där är guldvärda för människor som har det tufft.
Jag har gått hos en familjeterapeut länge. Började gå där pga problemen med barnen och deras relationsproblem med sin pappa. Vi pratar fortfarande mkt om barnen o de problem som dyker upp kring dom men mest pratar vi om min o sambons relation och det dyker upp massa annat oxå, t.ex saker om uppväxten som jag inte ens har tänkt på först nu pga sånt som händer i nutid.
Vi fick en väldigt bra kontakt direkt, personkemin men henne stämde och hon har verkligen lyckats öppna mig och fått mig att prata om saker som har hjälpt mig så mkt. Saker som jag inte pratar med mina vänner om. Vill ju inte vara till besvär, vill inte att de ska tycka att det är jobbigt att umgås med mig. Snacka sönder mina vänner vill jag inte, därför är det bra att söka professionell hjälp.
Jag har oxå tänkt så där: ”Hur orkar hon lyssna på människors elände hela dagarna, hon borde spy på det, stackars människa.” Men det måste vara att hon känner så där som du beskriver. Hon är helt fenomenal. Så professionell, engagerad, uppmuntrande, hjärtlig… Den allra bästa för mig! Utan henne vet jag inte hur jag skulle ha klarat mig att resa mig så många gånger när problemen med barnen slagit mig ner totalt. Jag har åkt dit många gånger med gråten i halsen o känt en sån hopplöshetskänsla men nånting händer hos henne varje gång. Hon ger så mkt styrka o kraft att orka vidare. Att sätta ord på sina tankar o känslor är så värdefullt när man känner att den andra lyssnar och finns där för en. Hon tror på mig när jag inte orkar göra det själv och lyckas få mig att tro på mig själv igen, varje gång. Mirakelkvinnan brukar jag kalla henne. Ibland känner jag mig som en bil med motorstopp, finns inte en droppe bensin kvar men efter besöket är man fulltankad.
Alla ni som jobbar med sånt här är helt fantastiska och räddar människor lika mkt som de inom sjukvården. Så glad o tacksam att ni finns!
Sen måste man ju bara hitta en som passar en, klickar det inte så blir det ingen bra hur bra terapeuten/psykologen/livscoachen än är.
Jag hittade rätt på första försöket och kan säga att jag vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan henne, ens överlevt.
Med hennes hjälp har jag gjort en inre resa som jag inte trodde var möjligt. Jag lär mig så mkt hos henne och efteråt i allt som händer i mitt huvud. Hon får min hjärna att jobba med viktiga saker. Jag har lärt mig så mkt om mig själv, livet o relationer som jag kommer att ha nytta av i hela mitt liv.
Det har varit jobbigt att vandra den här vägen men jag är övertygad om att det blir bra till slut, trots att jag så ofta har tvivlat på det när orken tryter. Man får dyka ner men man får inte bli liggande där. Man måste framåt, hur jobbigt det än är.
Mitt recept för att hålla sig på banan o slippa mediciner är: En bra terapeut, nära vänner o fritidsintresse som ger andrum.
Tack Michael ännu en gång för dina texter som berör. Vilket jobb du gör!
Och kramar till er alla som kämpar med era liv på olika sätt.
Livet är inte enkelt men rätt så fantastiskt, ändå. ❤️
Och det kan bara bli bättre!!!
Vad härligt att höra att hjälpen du tar gör så stor skillnad. Precis som du säger så är det jätteviktigt att hitta rätt person. Tyvärr sitter det långt inne för många att vända sig till professionell samtalshjälp och har man då oturen att träffa på någon man inte klickar med första gången så är det lätt att dra slutsatsen att alla är dåliga eller att ”det är inget för mig”. I själva verket kan det vara lika svårt att hitta rätt samtalspartner som det är att hitta rätt baddräkt 😉 och man kan behöva prova många olika innan det känns rätt. Men när man väl hittat den rätta så inser man att det var väl värt besväret för då gör det all skillnad i världen.
Charlotta
Tack för att du delar med dig av dina insiktsfulla tankar Charlotta. 🙂
Vilken bra metafor, Charlotta!
Rätt baddräkt vill man ju så klart ha. 🙂
Ha en skön sommar! ☀️
Så fint du skriver Josefina! Fantastiskt att du träffade rätt terapeut. Som du själv säger: att få sätta ord på tankar och känslor är i kristider helt avgörande. Varma tankar.
Tack, Michael!
Jag önskar dig en skön sommar. ☀️
Om vädret inte blir bättre så får man trösta sig med att regnet iaf blir varmare… 😉
Kram
Å man slipper leta baddräkt ;-D Ja, eller så är det just en sån man verkligen behöver 😀 Josefina! Jag ska på jobbresa till Schtockholm 18-20 sept! Sugen på en blinddate? ;-P
Absolut kan vi träffas. Alltid kul att träffa nya människor och du verkar vara en rolig o härlig människa.
Tänkte att vi kunde ha träffats i sommar när vi ska till Åre, men insåg att därifrån till Skellefteå är en bra bit. Lite väl långt att svänga över på lite fika.
Du kan skicka ditt nr så kan vi ta kontakt, kanske kan vi bli FB-vänner.
Kram 🙂
Fniss…Åre!? Det e ju inte ens i Norrland ;-D Absolut. Ta mitt nummer: 070-5787445. 😀
Fniss…
Haha 🙂
Jag tycker att det är långt till Åre, typ Lappland… 😉
Jag hör av mig. 🙂
Ditt nummer försvann, Petra. Hann inte skriva upp det.
Du gör skillnad! Värme till dig.
Tack snälla Emma!
Har det inte hänt dig Michael, eller för all del någon av er andra också, att du/ni kommer dithän någongång, att det inte finns mer att ge för tillfället?
Och hur hanterar ni det då?
Låt mig förklara; även jag jobbar med människors mående, och har så gjort i 10 år nu..skillnaden är att jag jobbar med ungdomar med psykosocial problematik som det så vackert heter..jag jobbar mycket med de kurativa bitarna kring och med dem och föräldrar..och jag tror jag gjort ett bra jobb…fram tills för något år sedan…i takt med att jag närmar mig en separation och därför ägnar mig åt en hel del självfokus…så tappar jag all ork till att vara en genuin lyssnare för mina elever..jag gör tempona såklart..men jag fixar inte att var där till 100%…vilket jag klandrar mig själv för rätt duktigt, eftersom man ju vill vara där med hela sitt väsen…
Antar att jag inte är ensam om detta..bara att genomleva? Hur har ni andra gjort?
Kramar
Em
Jag jobbar också med människor, utsatta människor med svåra livssituationer och livsöden. Det känns igen att man inte alltid kan vara där för dem i den utsträckning man vill. Det är mycket svårare att utföra sitt jobb när man mår dåligt. Inte konstigt! Vi ger så mycket av oss själva i jobbet och vi är trots allt bara människor. Jag har informerat min chef då jag mått dåligt, och har till den mån det gått fått lindring i arbetet! Men självklart är det tufft! Man behöver också stöd för sin egen del!
Man måste dock tänka på sig själv och sitt egna mående i första hand, svårt, men viktigt!
Min erfarenhet är att det är nödvändigt att begränsa sig själv om man inte ska riskera att ta fullständigt slut som människa. Det är en fin tanke att vilja ge till alla som behöver med hela sitt väsen, men har man planer på att jobba i någon form av terapeutiskt eller på annat sätt stödjande yrke hela sitt yrkesverksamma liv så tror jag att det för de flesta är en övermänsklig uppgift. De känslomässiga resurserna räcker helt enkelt inte till för att engagera sig djupt känslomässigt i varje individ, då orkar man till slut inte hjälpa någon alls.
För egen del så försöker jag begränsa mig till att engagera mig professionellt men inte privat, dvs när samtalet är slut så tar jag inte med mig tankarna resten av dagen. Jag ger det mitt allt under själva mötet men efteråt är mitt ansvar slut och då släpper jag det. I början av min karriär bar jag allting med mig hela tiden och kände det som om jag bar ansvaret för hela världen på mina axlar och det fungerar inte i längden. Det är trots allt ett jobb och ska jag kunna hjälpa andra så måste jag vara i dugligt skick själv.
Charlotta
Svar till både Elisabeth och Charlotta;
Jo, det är just det, att så länge man själv mår bra och har energin så fungerar det, man fylls även på av de juveler man arbetar med; härliga, besvärliga, känslosvallande, och kloka ungdomar…men när ens privata liv är på väg att krascha..då är det som att de strategier man lärt sig under åren, inte funkar längre…det pyser och läcker ut energi överallt, och det man får tillbaka räcker liksom inte…
Att stänga av när man går hem..går inte att praktisera konsekvent i varje enskilt fall…det finns under åren en handfull barn som följer med en hem i tanken…som man grubblar på, våndas över och som man alltid kommer att tvivla på om man gjorde allt man kunde för…men jag håller med om att det tar kraft…oerhört mycket kraft…
Så just därför undrar jag om det inte kanske är dags nu…när man ändå är i farten; att faktiskt börja tänka andra vägar jobbmässigt också…
Jag älskar ju mitt jobb egentligen…men när man inte funkar så bra som man vill..kanske det är dags?..
Tack för era tankar! ❤️
Em
Ber om ursäkt. Detta hör kanske inte direkt ihop med dagens Blogg.
Men just nu känner jag att, jag vill inte dö, men jag orkar inte leva. Hur mycket motgångar ska man orka med? Just nu orkar jag verkligen inte mer. Det är nattsvart. Nu har det sista hoppet försvunnet om att kunna få det till att fungera. Det är mitt fel alltihop. Det är ngt fel på mig. Jag lyckades förstöra allt med mitt allt förstora bekräftelsebehov.
Tur att jag har mina barn idag….
Snälla Sanden!!! Be inte om ursäkt för att du mår dåligtt!!! TACK för att du berättar hur du känner!!! Vad behöver du för att orka vidare? Kram
Jag behöver en kram. Någon som berättar att det blir bra till sist. Fast det känns hopplöst.
Ska ringa och försöka få en tid till en psykolog imorgon…
Men du, så bra!!! Å här kommer en BAMSEKRAAAM
TACK!
😀
Lilla vännen, det där låter tufft.
Det där känner jag igen från en jobbig period, ”vill inte dö men orkar inte leva heller.”
Fast min känsla var inte pga en man. Livet i krisläge vällde över mig, flera gånger om. Motgång efter motgång.
Just de orden från min terapeut: ”Det kommer att bli bra” var så betydelsefulla när man själv inte orkade tro på det. Det var en sån kraft i de orden, kanske just för att det var hon som sa det, på ett proffesionellt o omtänksamt sätt.
Jag säger oxå till dig: ”Det kommer att bli bra även om det inte känns så just nu.”
Väldigt bra att ta kontakt med en psykolog/terapeut.
Varma styrkekramar till dig!
Tack alla!!
Allt är inte på grund av honom. Det är allt som lagts på med motgångar.
Jag har bokat tid idag!! Får tid inom en månad. Det känns skönt.
Du är inte ensam. Du satte ord på mina känslor. Jag vill inte dö men jag orkar inte leva. Alla säger att det blir bättre. Men det är så långt borta att jag inte kan tro på det. Jag funkar inte. Sitter och tittar på flyttkaoset sen han flytta. Kan inte ta tag i något. Kan inte gå till jobb. Funkar inte… Vill bara vakna ur denna mardröm!
Du kommer att vakna ur denna mardröm.
Men låt dig känna alla känslor och låt tårarna rinna. Det hjälper.
Oroa dig inte om morgondagen, ta en dag i taget.
Det kommer att bli bättre. Du måste tro på det.
Livet har mkt mer att erbjuda.
Ta hand om dig.
Varma styrkekramar!
och det kan vara så befriande också att hamna där, man vill inte själv göra allt jobb, men när man väl blir tvingad så är det en frihetskänsla av nåd!! insikter och utveckling kommer i rasande fart! sen gäller det att få in dem i det fortsatta livet …. 😉
Tack Michael för att du finns för oss alla, dina blogginlägg är så tänkvärda och hjälper till att ”vända tankar åt andra håll”. Ofta ”fastnar” man i samma bana och dina inlägg gör att man kan bryta den banan och se åt ett annat håll som oftast är bättre. Men kan vara svårt… Du är guld värd! Tusen tack och önskar dig en fin sommar