När jag pratar med de två olika parterna i ett förhållande som knakar i fogarna eller tagit slut, hör jag till 99 % helt olika berättelser. Två människor som känner smärta, fast från två helt olika utgångspunkter.
Det är som om de inblandade står på helt olika sidor av en flod som flyter eller dånar fram. Det finns en bro, men de vet inte om de vill eller kan ta sig över den för att hålla om varandra. Det står där med sina inre sanningar om vad som hänt och varför. Båda har rätt utifrån sin verklighet.
Det finns en sanning och det finns en verklighet: sanningen är att vi skall respektera och älska varandra. Att kärlek, empati och omtanke är det som gör våra liv värda att leva. Men att verkligheten visar helt andra ansikten: svek, otrohet, egoinflation, ryggtavlor, hårda ord, rädsla, press etc.
Vi har det inbyggt inom oss: när vi älskar så överlämnar vi oss själva, vilket samtidigt gör oss sårbara. När relationsbanden av olika anledningar bryts, hamnar många i ett limbo, ett känslomässigt enormt smärtsamt vakuum som gör att de inte känner igen sig själva. Starka och ofta omedvetna krafter rörs upp till ytan. Jag har sett de mest centrerade, balanserade och starka personer, fullständigt tappa fotfästet. Detta för att kärlekssanningen skakas om i grunden av en verklighet som vi inte är helt rustade för. Det öppna hjärtat är utsatt.
Under stark stress förändras neurokemin i hjärnan och vi säger och gör saker som kan verka fullständigt ologiska och tokiga. Vi behöver vara ömsinta och förlåtande gentemot oss själva. Vi behöver även inse att personen på andra sidan bron har sina upplevelser av det som händer.
Att acceptera och förstå vår egen berättelse lugnar det som sker i kroppens kommandocentral. Liksom att försöka, även om för ett litet ögonblick, se den andres inre verklighet.
Jag ser även att det finns en verklighet utanför partnerna; en större berättelse som är en kombination av de båda personernas upplevelser. Det är den berättelsen jag ser i min yrkesroll, och som jag delar med mig utav.
Viljan att förstå sig själv och en annan människa är oerhört läkande. Att kunna greppa sin egen och en annans ”galenskaper” gör oss emotionellt smartare.
Acceptans av det som är gör att nytt space kan ta vid. Vi kan påverka en annans hjärnimpulser, syn, beteende och känslor, när vi börjar agera annorlunda. Men framför allt gör vi oss själva en gigantiskt tjänst när vi accepterar.
Att orka stå kvar utan att fly in på en massa destruktiva vägar som: alkohol, dejting i ett alltför tidigt stadium (ser SÅ många som sårar varandra p.g.a. de inte är färdiga med sitt gamla relationsliv), sexmissbruk, matvanor som skadar, extremträning, tabletter…Listan kan göras lång.
Djupa andetag, hitta kärleken till ditt eget hjärta, fötterna mot underlaget där du sitter eller står, familj och vänner, läs raderna som ingjuter hopp, det dyrbaraste av allt: din tid: valutan som vi betalar livet med.
Jag önskar dig det bästa! Att sanningen skall ge dig milda vindar och avslappnade andetag.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Vackert beskrivet! ❤️ Precis så är det…å fast att jag tror att alla längtar efter att mötas där nånstans i mitten av bron så är vi många gånger fast där på flodbädden. Fast i rädslor och försvar…med en längtan om att förstå och bli förstådda. Kunna känna tryggheten och kärleken i en varm, förlåtande omfamning i mitten av bron.
Precis, att förstå varandra. Jag har förstått varför den där örfilen kom, det var för orden var slut. Jag har förstått varför han dagen efter vårt avslut kunde hoppa i sang med sin kollega, han var ledsen. Jag har förstått alla hårda ord, han vet inte hur man uttrycker sig när man är arg och ledsen. Jag har förstått varför han fortsatte att hålla kontakt med ”henne”, han var rädd. Jag vet och förstår att det är mig han älskar och vill leva med, men han blir frustrerad, handlingsförlamad och rädd. Jag har ju förstått att jag sager ifrån när han beter sig olämpligt, jag vill vara jag i vårt vi, jag vill att han ska vara sitt jag i vårt vi. I grund och botten finns så mycket kärlek. Men jag har accepterat att vi har så olika sätt att vara mot sin respektive. Framförallt när det stormar, när det är jobbigt, när det inte bara är dem goa stunderna. Jag har förlåtit mig själv också. Jag har gjort så gott jag kan efter min förmåga att få allt att fungera mellan oss. Jag vet att han har gjort det… Jag har accepterat att nu är det bra med honom om mig. Nu går det inte längre. Känner ett lugn i min själ men ledsen i mitt hjärta. Men jag ska ägna påsken åt bara mig själv, ngn dag med vänner. Men tillåta mig att vara ledsen.
Dagens text träffade rakt i mitt hjärta. En exakt beskrivning på mitt fd äktenskap. Han tog egna beslut som (kunde) äventyra en familjs grundtrygghet. Vi hade aldrig några ärliga och sakliga samtal kring de olika händelserna. Han berätta vad han ville. Jag var mer tveksam/ eller ville inte alls. Sen körde han på sitt. Han kunde komma hem på kvällen och berätta att nu har jag gjort så här. Jag blev givetvis ledsen och kände mig överkörd, medans han sa att han ju redan berättat det. Han var alltid väldigt spänd och frostig i detta läge, och min uppfattning var att han inte kände sig bekväm. Jag- för att han vet att han körde över mig. Han- för att han visste att jag inte skulle gilla det. Våra sanningar går rakt emot varandra. Jag var den som ville prata, medan han redan hade sagt sitt. Så extremt som det var det senaste 5 åren hade det inte varit tidigare. Vi har ännu inte pratat ut och detta påverkar givetvis vår relation idag. Barnen känner även av detta tyvärr, men jag har gett upp om att reda ut och försöka förstå varandras ”sanningar” för att kunna gå vidare och ha en god och avslappnad kontakt i framtiden. Hoppas att tiden kan läka våra låsningar.
”Vilsen” , jag känner med dig ❤ din text berör mig. Jag vet hur det känns att tvingas släppa taget fast man inte vill, för att man måste.. det gör förkrossande ont att släppa sitt livs stora kärlek. Vet inte om man någonsin kommer över det. Men hoppas att jag – och även du- med tiden ska känna att det var rätt beslut och vila i den vissheten. Kram!
/Yazmina
Åh Yazmina, tack för dina ord! Ja det gör förkrossande ont. Men att leva i en ständig berg och dalbana blir för jobbigt till slut. Jag hoppas att någon gang komma till ro, kunna vila i att det var rätt beslut. Att hjärna och hjärta kommer överens. Jag önskar dig all lycka framöver. Kram!
Visst vi har haft det jobbigt ett par år. Jag tycker att vi inte hittade tillbaka till en familj efter hans sista utlandstjänstgöring för 2,5 år sedan. Han tyckte att våren relation varit dålig i ett år. För ett år sedan ville jag att vi skulle gå å prata med någon/terapeut. Han tyckte att vi löser detta själva. Jag sa att ’Jag har inte verktygen för det. Jag behöver hjälp med vår relation!’ Han ville inte.. För två veckor sedan hittade en kompis honom på en nätdejtingsida.. Samtidigt som han tittat mej i ögonen å sagt att han älskar mig är han där ute på nätet å kollar runt.
Har självklart konfronterat honom och han försökte komma undan med att han letade nya vänner till oss! Jag blev såklart ännu mer upprörd! Sen kröp det fram att han sökte bekräftelse och senare att han kanske till och med ville bli påkommen som ett rop på hjälp. Vad ska jag tro på, att han inte hittade något bättre än de han har och vill försöka rädda det? Som om jag är något tredjehandsalternativ!?! Detta har lett till att han vill gå och prata med någon. Tyvärr så är det inte första gången.. Han vill fortsätta och jag känner att jag aldrig kan ta honom in till mitt hjärta igen. Står mellan att behålla kärnfamiljen och släcka livsgnistan. Eller dela familjen, förlora halva sonens uppväxt och förhoppningsvis tillslut kunna komma tillbaka till mig själv. Vilka värdelösa val..